| Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
MULE mɯ3le2, sbst.2, r. l. m., om djur m. l. r.; best. -en; pl. -ar; förr äv. (i bet. 4 c alltid) MULA, sbst.2, r. l. m. l. f. resp. m. l. f. l. r.; best. -an.
1) hos vissa större fyrfota djur, i sht nötboskap: den hårlösa delen av överläppen; stundom allmännare, om munnen (o. omgivande partier), nos(spets). Fuktig, torr mule. Kon slickade sig om mulen. VarRerV 50 a (1579). (Man) känner .. en god Oxa af hans bruna eller svarta mula. Broocman Hush. 3: 4 (1736). HushBibl. 1756, s. 562 (hos häst). Salivsträngarna .. hänga som långmjölk ur mulen (på oxarna). Fogelqvist ResRot 99 (1926). — jfr HÄST-, KALV-, OX-, ÄLG-MULE m. fl. — särsk. (förr) om mule av oxe, älg, hjort o. d., använd ss. maträtt. HovförtärSthm 1685 A, s. 1305. Därs. 1739, s. 2884.
2) (vard.) nedsättande l. skämts., om munnen l. munpartiet på en människa. Samtiden 1872, s. 778. Negroidens blåvioletta mule drog ihop sig till en besynnerlig grimas. Åkerlund Blanco-Fombona Guldm. 126 (1930). — jfr SPOTT-MULE. — särsk.
a) i ordspr. Oreen Handh giör en feet Muhle .. (dvs.) Sölot Handtwärk gieer ymnig föda. Grubb 649 (1665).
3) i utvidgad l. oeg. anv., ss. benämning på djur med bred, klumpig mun l. näbb.
a) (†) simfågeln Alca torda Lin., tordmule. VetAH 1788, s. 214. 1Brehm 2: 565 (1875). jfr TORD-MULE.
4) [delvis efter t. maul, mule, mun, gap, käft, öppning] i bildl. anv., om (delar av) föremål som i ett l. annat avs. likna en mule l. en mun l. ett gap l. käkar o. d.
a) (i fackspr.) om käftarna på en (smides)tång o. d., förr äv. på ett skruvstäd. Rinman (1789; på tång). Almroth Karmarsch 252 (1838; på skruvstäd). jfr TÅNG-MULE.
b) (förr) vapenhist. på slag- o. knallhattslås: den del av hanen som gm sitt slag mot tändhatten l. tändstiftet antände skjutvapnets krutladdning, hammare (se HAMMARE, sbst.2 1 e α α’); på flintlås: den övre käften av hanen, som fasthöll flintan; jfr LÄPP 2 e ε. Holmberg 2: 51 (1795). EldhandvSkjutsk. 2: 25 (1877). jfr HAN-MULE.
c) (mula) (†) bärgv. strutformad hylsa av smält metall l. slagg som avsätter sig kring forman i en smältugn. Garney Masmäst. 457 (1791). JernkA 1817, 2: 81. jfr FORM-, JÄRN-, SLAGG-MULA.
(4 c) -BÄNDA. (†) bärgv. bända bort ”mulan” (från forma). IngelssonRäkSilfverbg 1553. —
(2) -BÄNDAS, v. dep. [sv. dial. mulbännas; med avs. på senare leden jfr sv. dial. bändas, tvista, isl. bendast, tvista] (i vissa trakter, vard.) munhuggas, gräla, träta. Strindberg Sag. 177 (1903). —
-KASSE. (mul- 1898 osv. mula- 1912) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat; i sht förr) = -korg 1. BoupptVäxjö 1898. Berg SkansenVagnh. 22 (1926). —
-KORG. (mul- 1539 osv. mula- 1561. mule- 1557—1652) [jfr dan. o. nor. mulekurv, t. maulkorb]
1) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat; i sht förr) (flätad) munkorg (i sht för oxar), nosgrimma. TullbSthm 26/11 1571. Cannelin (1921).
2) [jfr motsv. anv. i ä. d.] (†) vapenhist. korgfäste på hugg- l. stickvapen (liknande en nosgrimma). ArkliR 1562, avd. 5. BoupptSthm 12/6 1675.
3) (†) om (del l. länk av kedja, framställd i) ett slags mönster som liknade en ”mulkorg” (i bet. 1). En guld kedh, .. som war giord med mulkorger. FörtHertJohLösegend. 1563, s. 94.
-SJUKA. (mul- 1885 osv. mule- 1805) [jfr t. maulseuche] mul- och klövsjuka (se sp. 1545). Wahrman Hochheimer HushKonstb. 1: 285 (1805). UNT 1930, nr 10711, s. 1.
(4) -STEK, n. [jfr nor. mulestikk, t. maulstich] sjöt. halvslag som nära ändan av en stock o. d. lägges utanför ett timmerstek o. d. för att detta icke skall slira l. för att man vid flyttning skall kunna styra stocken, märlslag, nackstek. Röding 2: 724 (1796). Smith (1917).
B (†): MULA-KASSE, -KORG, se A.
-KORG, -SJUKA, se A.
Spalt M 1525 band 17, 1945