| Publicerad 1929 | Lämna synpunkter |
GÄRNING jæ3rniŋ2, r. l. f.; best. -en; pl. -ar (GR 1: 24 (1521) osv.) ((†) -a Luk. 23: 41 (NT 1526), BtFinlH 3: 157 (1544); -er (-ier) GR 1: 35 (1522), TbLödöse 173 (1590)).
1) förhållande(t) att taga sig före l. till l. uträtta ngt l. att handla l. förfara l. bete sig så l. så; handling, företag, åtgörande, åtgärd; stundom: värk, bedrift; i sht med tanke på en handlings o. d. moraliska beskaffenhet; ofta samordnat med l. motsatt: tanke l. tal l. ord o. d., särsk. i förb. ord och (eller) gärning o. d. En vacker, ädel gärning. Stora, prisvärda gärningar. Du gör (l. det vore) en (värkligt) god gärning, om du (osv.); jfr f α. Medalj med inskriften: för berömliga gärningar. Han var i alla sina gärningar ett föredöme för sin omgivning. Rik på ord, fattig på gärningar. Visa sitt intresse för ngt, sin tacksamhet i gärning. Bevisa sitt sinnelag (o. d.) i l. med ord och gärningar. Ångra sin gärning; jfr g. Svara för sina gärningar. GR 1: 24 (1521). (Kristus skall) löna hwariom och enom effter sina gerninga. Mat. 16: 27 (NT 1526). At tigh (o Gud) min tancke, ord och gierning må behaga. Ps. 1695, 333: 4. En värkelig kärlek til Fäderneslandet kan aldrig dölja sig: Gerningarne tala. Dalin Arg. 2: 270 (1754). Konungens Majestät skal hållas i helgd och vördnad; Hans gerningar vare emot alt åtal fredade. RF 1809, § 3. Lag samma (som om skrift o. d.) vare, om man genom annan gerning sårar tukt och sedlighet, så att allmän förargelse .. deraf kommer. SFS 1864, nr 11, s. 68. Du (o Gud) giver åt var och en .. efter hans gärningars frukt. Jer. 32: 19 (Bib. 1917). — jfr BARMHÄRTIGHETS-, BI-, DYGDE-, HJÄLTE-, KRAFT-, KÄRLEKS-, MANNA-, NÅDE-, RÄTTFÄRDIGHETS-, UNDER-, VÄL-, ÖVERLOPPS-GÄRNING m. fl. — särsk.
a) i många ordspr. o. ordspråksliknande talesätt, t. ex.: Stor i munnen, liten i gärningen. Gjord gärning har ingen återvändo; jfr DomRegl. mom. 16 (c. 1540), Grubb 251 (1665); jfr äv.: Gjord gerning står ej att ändra. Cavallin (1875). Barn giör Barns giärning. Grubb 39 (1665). Tag rådh för (dvs. före) giärning. Dens. 427. Halfgiord gärning duger aldrig. Oelreich 958 (1755). Det är gjord gerning, (dvs.) kan ej mera göras om. Dalin (1852).
b) i numera obr. uttr. o. anv. Thet weeka eller blöta kötet skal .. skäras aff medh en Harkniff genom Bardskärares gerning. BOlavi 26 b (1578). Så frampt kyrkioreparationen icke skall stadna j hallffva gierningen. VDAkt. 1679, nr 22. — särsk.
α) [jfr t. in der tat, eng. indeed] i uttr. i själva gärningen (ngn gg bl. i gärningen), i själva värket. Brask Pufendorf Hist. 31 (1680; t. orig.: in der That). Humbla Landcr. Föret. 6 (1740: i gierningen). At de allenast voro i deras inbillning herrar, då de i sjelfva gierningen voro skattskyldige tjenare. Höpken 2: 83 (1747). Meurman (1846).
β) i fråga om ett ords l. en ordforms betydelse: handling, värksamhet. Rudbeck Atl. 1: 633 (1679). Infinetivus föreställer en action eller giärning. Bäckström FrSpr. 17 (1729).
γ) i fråga om berättelse l. skådespel o. d.: handling. GFGyllenborg Vitt. 3: 162 (1791, 1797). Utan gerning (action) saknar Fablen likasom Hjelte-digten sit förnämsta interesse. Därs. 2: 35 (1795).
c) [jfr lat. res acta] (vard., numera mindre br.) i uttr. ngt är gjord gärning (jfr under a), ngt är så väl o. ordentligt gjort att det icke behöver göras om. Weste (1807). (Schlyters lagvärk) är för sitt syfte så utfördt, att det är gjord gärning. Wisén i 3SAH 4: 297 (1889). Östergren (1926).
d) (numera nästan bl. i högre stil, i sht i religiöst spr.) med genitivbestämning betecknande handlingens beskaffenhet l. upphov l. den efter vars föredöme l. på vars bud l. i enlighet med vars vilja handlingen göres o. d. Mörksens gärningar, onda gärningar (äv. i friare anv. l. skämts.). Sadhe Iesus till them (dvs. fariséerna), Wåren j Abrahams barn, thå giordhen j Abrahams gerninga. Joh. 8: 39 (NT 1526). Kötzens gerningar the äro oppenbara. Gal. 5: 19 (Därs.). Här det ofta går den fromma, / Som han mörksens gerning gjort. Ps. 1819, 500: 2. Då låter Herren sin tjenare fara i frid, ty han har gjort Hans gerning på jorden. Tegnér (WB) 10: 64 (c. 1835). Rudin BibEnh. 141 (1888).
e) (i religiöst spr.) i fråga om Gud l. Kristus l. apostlarna l. helgonen o. d., med mer l. mindre pregnant anv.: stor(t) o. betydelsefull(t) handling l. värk, stundom närmande sig bet.: ”tecken”, undervärk. När Iohannes som thå war j fengelsen hörde Christi gerningar. Mat. 11: 2 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). Herre Zebaoth är titt nampn, stoor j rådh och mechtigh j gerningom. Jer. 32: 19 (Bib. 1541; Bib. 1917: i gärningar). At andre böker: wel mykit rambla om helghons gerningar. FörsprPsalt. (Bib. 1618). Boken om Apostlarnas gerningar. Beskow Res. 319 (1861). Rydberg Sägn. 2 (1874). — jfr APOSTLAGÄRNINGAR.
f) (i religiöst spr.) om den yttre handlingen ss. uttryck för ett kristligt-sedligt inre liv; ofta motsatt: tro o. d.; äv. (i sht teol., i fråga om katolsk l. äldre protestantisk uppfattning) med tanke på den sedligt goda handlingen ss. i o. för sig (utan hänsyn till sinnelaget) förtjänande Guds nåd l. den eviga saligheten. Bevisa sin tro med sina gärningar. En Gudi behaglig gärning. Rom. 4: 4 (NT 1526). Troon vthan gerninga är dödh. Jak. 2: 20 (Därs.). Ett renadt hjerta Gud begär; / För honom viljan gerning är. Ps. 1819, 142: 11. Der .. (Jesus) talar om tro, der åberopar verlden sina gerningar. Thomander Pred. 1: 46 (1849). Blott de gärningar äro Gud behagliga, som han själf får verka i oss. Rudin OrdUngd. 2: 124 (1900). Fehrman OrientK 89 (1920). — särsk.
α) i uttr. goda gärningar, förr äv. i sg.: god gärning; jfr GOD 21 b slutet. Så låter idhart liws lysa för menniskiomen, ath the mågha see idhra godha gerningar, och prijsa idhar fadher som är j himblenom. Mat. 5: 16 (NT 1526). Godh gierning migh eij frommar. Ps. 1695, 391: 5. Goda gärningar, som Gud av billighet räknar som förtjänst. Fehrman OrientK 88 (1920; i fråga om medeltida katolsk teologi).
β) (i sht teol., mindre br.) i uttr. döda gärningar, gärningar av yttre natur (som icke äro nödvändiga frukter av ett inre andligt liv). At lefwa i skamliga synder och döda gerningar. Spegel Pass. 183 (c. 1680). WoH (1904).
g) mer l. mindre pregnant, om moraliskt förkastlig l. brottslig handling; brott; missgärning, ogärning; ofta i förb. med karakteriserande adj.; utan dylikt adj. numera i sht jur. En skamlig, nedrig, ohygglig gärning. Lida sina gärningars lön. GR 1: 24 (1521). Hufwudzman .. Ähr then som har giort giärningen. Stiernhielm VgL 105 (1663). Straffen inrättas efter gierningen. Nehrman JurCr. 57 (1756). En mördare .. har verkställt en ond gerning. Rydberg Ath. 225 (1859). ”Sent skall denna nesliga gärning”, genmälte Bolle, ”gå ur mitt minne”. Bååth Gudrun 96 (1900). Gerning, som .. straffbar är. BtRiksdP 1902, Saml. 1. I. 2: nr 7, s. 15. — jfr AVGRUNDS-, BANNS-, BLODS-, ILL-, MISS-, MORD-, NID-, O-, SKAM-, VÅDA-, VÅLDS-GÄRNING m. fl. — särsk.
α) i numera obr. uttr. o. förb. Dett hann icke befläckiade sig mz någen grof gerningh. RARP 2: 97 (1634). Giör någon dräng och tienare gärning å sin Herre och Förman. Schmedeman Just. 1162 (1687; trol. elliptiskt för våldsgärning l. dyl.). (Den brottslige) och alla de med honom i samma vilja och gierning voro, hafve förvärkat lifvet. PH 5: 3021 (1750).
β) (i sht jur.) i uttr. ertappa, gripa o. d. (ngn) på bar gärning, förr äv. i l. med l. på gärningen o. d., ertappa osv. (ngn) vid brottets begående; äv. gripa l. taga o. d. (ngn) på (förr äv. vid l. med) färsk gärning, förr äv. på osv. färska gärningen l. färska gärningar, gripa osv. (ngn) omedelbart efter l. (i sht förr) vid brottets begående; stundom mer l. mindre oeg. o. bildl. (jfr γ). (Dråparen) wart gripen wijd færske g[er]ni[n]g. OPetri Tb. 43 (1525; uppl. 1929). Effter .. han på färska gärningen taghen är. BtÅboH I. 2: 74 (1624). De finge honom strax medh ferska gerningar. ÅngermDomb. 1/12 1634, fol. 77. Då den brotslige blifvit i gerningen grepen. Celsius G1 1: 287 (1746). Then, som å bar gerning eller flyende fot finnes, (må) varda gripen. FörsäkrAllmogFrih. 1789, § 1. När .. (kaptenen) i ett flammande begär att segra vid spelbordet togs på bar gärning med att manipulera. Bergman JoH 169 (1926).
γ) (numera föga br.) i uttr. på färsk gärning, förr äv. färska gärningen, i överförd anv.: genast, omedelbart, ”på fläcken”. (Jag) Fan .. rådeligt på färska gjerningen låta föredraga det .. vid visitationen erbudna tilskott af Spannemål. VDAkt. 1791, nr 309. AQuennerstedt (1907) i KKD 3: XXV.
2) (i sht i högre stil) i sg.: handlande, värkande, värksamhet; livsvärk, livsgärning; stundom närmande sig o. svårt att skilja från 3. Ebr. 6: 10 (NT 1526). All hans (dvs. Magn. Gabr. De la Gardies) gärning lyste / Af trohet och förstånd. Brenner Dikt. 1: 86 (1686, 1713). (Gustav Adolf) grep verket an med samma oförtrutna nit, som han visade i all sin gerning. IllSvH 4: 65 (1879). Hans (dvs. Olof Rudbeck d. ä:s) lefnads gerning var ett fragment. Snoilsky 3: 18 (1883). Den rent presterliga gerningen blef för honom (dvs. ärkebiskop Sundberg) mera ett undantag, än en regel. Wieselgren Bild. 124 (1888). Lagerlöf Top. 359 (1920). — jfr DIKTAR(E)-, KULTUR-, LIVS-, LÄKAR(E)-, SKALDE-, ÄMBETS-GÄRNING m. fl.
3) (numera i sht vard., bygdemålsfärgat, l. arkaiserande) arbete, sysselsättning; syssla l. sysslor, göromål; tjänst, kall; vanl. i sg., stundom dock äv. i pl.: (olika slag av) sysslor l. göromål. Sex daghar skalt tu arbeta, och göra alla tina gerning. 2Mos. 20: 9 (Bib. 1541; Bib. 1917: förrätta alla dina sysslor). Owaan giärning är altijdh tung. Grubb 659 (1665). Min gierning nådigt skåda. Ps. 1695, 359: 9. Matmors gärning hurtigt led. Lenngren (SVS) 2: 356 (1796). Sittandes gerning. Cavallin (1875). Hon var rask och dugtig i sin gerning. Hedenstierna FruW 124 (1890). Enkel matlagning samt alla till ett mindre hushåll hörande gerningar. Fahlbeck Stånd 186 (1892). VL 1908, nr 271, s. 2. — jfr HAST-, HUS-, KRING-, SITT-, STUGU-GÄRNING m. fl. — särsk.
a) (†) yrke, handtvärk. Lagen förbiuder at ingen må flera Embeter vppehålla, och mer än enahanda gierning. Stiernman Com. 1: 753 (1619). Salander PVetA 1754, s. 9.
b) i fråga om gård l. bruk o. d.: skötsel, förvaltning. Lagerlöf Berl. 1: 122 (1891). Hela Vallö gärning vilade nu under (förvaltaren) Selims hand. Lindqvist Herr. 262 (1917).
c) (†) i uttr. (lämna ngt o. d.) till gärning, till bearbetning, till att arbetas. Säljer, eller förpantar handtvärkare, thet honom til gierning för viss lön i händer sättes. HB 12: 12 (Lag 1734). Nehrman JurCiv. 73 (1746).
4) i konkretare l. helt konkret anv.
a) (numera bl. ngn gg starkt bygdemålsfärgat) konkret: arbete (som ngn håller på att förfärdiga l. har förfärdigat); särsk. om (kvinnligt) handarbete. Huar och en gulszmed skal epter thenna dagh setia sitt merke vppå then gerning han gör aff nyo. GR 6: 254 (1529). I Sitten här alle mine Iungfrur. / I Sÿn eder gierning så brådt. Visb. 1: 372 (c. 1657). Frun hade sin gärning i hand. Berzelius Res. 335 (1819). — jfr HAND-GÄRNING.
b) (†) med tanke på det sätt på vilket ngt utarbetas l. smyckas o. d.: arbete (av sådant l. sådant slag); äv. konkret. Ett sölffstop medt slät gärning. GR 18: 716 (1547). 1/2 Dusin granna Servietter af åthskillig gierning. ÅgerupArk. Bouppt. 1725. — jfr BLOMSTER-, DANZIGER-, DRÄLLDAMAST-, LÄNKE-GÄRNING m. fl.
(1 f) -LÄRARE. lärare som predikar läran om de goda gärningarnas förtjänst; jfr GÄRNINGS-LÄRA. FörsprFilipp. (NT 1526). —
-LÖS, se D. —
B (†): GÄRNINGES-LÖN, se E.
C (†): GÄRNINGIS-LÖN, se E.
D: (3 a) GÄRNINGS-BREV. (förr) av landshövdingeämbetet utfärdat tillstånd för sockenhandtvärkare att utöva sitt yrke. SFS 1825, SärskBl. s. 84. BonnierKL 5: 209 (1924). —
-KARL. (†)
1) till 3: dagsvärkare, arbetskarl. Giffte husmän och gernings karle, som icke udi noghen tieniste äre. RA 1: 429 (1545). Dalin (1852).
2) till 3 a, = -MAN 2. Stiernman Com. 1: 267 (1577). Nordström Samh. 1: 128 (1839; efter handl. fr. 1577). —
(1 f) -LÄRA, r. l. f. teol. lära som framhåller de goda gärningarnas betydelse för människans salighet (med undanskymmande av l. bortseende från nåden). Melin Pred. 2: 102 (1847). Den katolska gärningsläran. Rundgren i 3SAH 8: 89 (1893). —
(3) -LÖN. (gärninges- 1524—1546. gärningis- 1546. gärnings- 1563—c. 1600) [fsv. gärningslön] (†) arbetslön. OPetri Tb. 21 (1524; uppl. 1929). BtÅboH I. 1: 57 (c. 1600). —
-LÖS. (gärninga- 1749. gärnings- 1735 osv.)
2) (numera bl. ngn gg starkt bygdemålsfärgat) till 3: sysslolös, ovärksam; arbetslös. Sedan han några åhr .. varit aldeles tienst och gierningz lös. VRP 5/4 1735. När man är ensam och gärningslös. Wägner ÅsaH 131 (1918). —
-MAN, m.||(ig.). [fsv. gärningisman (i bet. 2)]
1) till 1: person som gjort en viss gärning; numera nästan bl. (i sht jur.) till 1 g: person som begått ett visst brott, den brottslige (i ett visst föreliggande fall), brottsling; äv. mer l. mindre oeg. o. bildl. Björner Lodbr. 6 (1737). Han är verkelig anstiftare, om icke gerningsman til denna olyckliga branden. Envallsson Schlenzh. 55 (1796). När hjältar fel begå, är ödet gärningsmannen. Lundquist Wessel 46 (1888). Belöning .. för gärningsmannens upptäckande eller gripande. SFS 1907, nr 92, s. 1.
2) (numera bl. ngn gg bygdemålsfärgat samt i skildring av äldre förh.) till 3 a: handtvärkare, yrkesidkare; arbetare (i ett visst yrke); särsk. om (enklare) handtvärkare på landet, sockenhandtvärkare. RA 1: 494 (1546). Gärningzman (må) ingen köpslagan bruka. Johansson Noraskog 3: 365 (i handl. fr. 1643). Allmogens lagligen antagne Gerningsmän. KrigVAH 1818—21, s. 75. Herlitz Stadsförv. 1830 13 (1924).
Ssg (till -MAN 2): gärningsmans-änka. (-mäns-änkor, pl. 1739—1752) (†) StadgTienstef. 1739, s. A 3 b. PH 5: 3398 (1752). —
(1 b β) -ORD. (†) ”handlingsord”, verb; särsk. om aktivt verb. Hof Skrifs. 18 (1753; om aktivt verb). Lindströmer ItGr. 18 (1803). —
(1 g) -ORT. jur. ort där ett (visst omtalat) brott begåtts. Nordström Samh. 2: 570 (1840). Kallenberg CivPr. 1: 399 (1918). —
(3 a) -ÖRE. [fsv. gärningisöre] (förr) kam. personlig skatt som ”gärningsman” på landet hade att erlägga (med viss andel till kronan o. med viss till närmaste stad) för rättigheten att utöva sitt yrke; vanl. i pl. HFinlKamF 4: 115 (1582). Bonsdorff Kam. 620 (1833). Herlitz Stadsförv. 1830 225 (1924). —
-ÖRES-PÄNNINGAR, pl. (†) = -ÖRE. The husöris och gerningzöris peninger, som the Fougthen pläge vt att giöre. GR 17: 132 (1545).
Spalt G 1629 band 10, 1929