| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KNACK knak4, sbst.1, i bet. 1 n. (Högberg Utböl. 2: 21 (1912) osv.), äv. (numera knappast br.) r. l. m. (Schultze Ordb. 2341 (c. 1755), Topelius Läsn. 7: 49 (1891)), i bet. 2 r. l. m. (Schultze Ordb. 2341 (c. 1755), Klint (1906)), äv. (numera knappast br.) n. (CFDahlgren 2: 205 (1842), Almqvist Ekols. 3: 140 (1847: knack, pl.)); pl. (i bet. 2, föga br.) -ar (Klint (1906)), ss. n. = (se ovan).
vbalsbst. till KNACKA.
1) handling(en) l. förhållande(t) att knacka l. att frambringa knackande ljud, knackande. Schultze Ordb. 2341 (c. 1755). Tikitick, tikitack, / Hamra på, lilla smed! / När jag lyss på din knack, / Hör jag lifvet gå med. Topelius Läsn. 7: 49 (1891; i ”Urmakarens visa”). Högberg Utböl. 2: 21 (1912). Telegrafers hårda knack och rassel, / när tusenmila bud de ilsnabbt föra. Blomberg Jord. 11 (1924).
2) (numera föga br.) om enskild akt av knackande l. om enskilt knackande ljud: knackning; (lätt) slag. Schultze Ordb. 2341 (c. 1755). (Æneas) Fick .. en knack uppå sin hand / Af drottningens solfjäder. Stenhammar 140 (1794). Jag .. kom till fru Björnrams dörrar … Jag gaf henne tecknet med mina fyra korta knack: hon läste upp. Almqvist Ekols. 3: 140 (1847). En försigtig knack ljöd på min dörr. Nyblom Hum. 104 (1874). Klint (1906).
Spalt K 1530 band 14, 1936