Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KNALLE knal3e2, sbst.1, m.; best. -en; pl. -ar.
(vard.)
1) (i vissa trakter) öknamn på person (man) från ett område omfattande Sjuhäradsbygden i Västergötland o. vissa delar av västra Småland. Hyltén-Cavallius Vär. 2: 48 (1868).
2) skämtsam benämning på gårdfarihandlande från (Sjuhäradsbygden i) Västergötland; äv. allmännare: gårdfarihandlande. VDAkt. 1797, nr 58 (1796). En så kallad Knalle eller Handlande Västgöthe. KungörKronobgL 1829, nr 19, s. 1. Något för något, sa knallen, gav en synål för frukosten. Ström SvenskOrdspr. 235 (1926). Norrländsk ”knalle” rånmördad. SvD(A) 1934, nr 212, s. 3 (rubrik). — jfr FAT-, SKÅL-, VÄSTGÖTA-KNALLE.
B (i vissa trakter, bygdemålsfärgat): KNALLA-BYGD(EN), se C.
C: (1, 2) KNALLE-BYGD(EN). (knall- 1846 (formen osäker), 1865—1933. knalla- 1868—1909. knalle- 1879 osv.) (vard.) skämtsam benämning på Sjuhäradsbygden i Västergötl. (ss. ”knallarnas” hembygd); i vissa trakter äv. med inbegrepp av vissa delar av västra Småland. Welander (1846). Hyltén-Cavallius Vär. 2: 48 (1868). SvD(A) 1933, nr 89, s. 21.
Spalt K 1547 band 14, 1936