Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KNALLE knal3e2, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; i bet. 1 o. 2 äv. KNALL knal4, sbst.2, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. -ar.
1) (†) hård utbuktning (på ngt); (hård) knöl l. bula; tjockt, oformligt, litet föremål. Linc. (1640; under protuberantia). Widegren (1788).
2) liten stenig upphöjning på markytan, litet bärg, liten brant höjd l. backe; äv. om toppen på en dylik upphöjning. Där klippans knallar .. vpskiuta. HSH 35: 407 (1673). De knallar, / Som våra Åkrar hindra plä. Dalin Vitt. 4: 483 (1749). Efter en liten stund hunno (vi) upp på backens sjelfva knall. Almqvist Skälln. 8 (1838). Röda stugor mellan gråa knallar. Snoilsky 4: 241 (1887). Vägen .. gör en skarp krök runt om en knalle, som skymmer sikten så gott som fullständigt. SvD(A) 1932, nr 189, s. 5. — jfr BACK-, BÄRG-, STEN-KNALL(E) m. fl.
3) tjockt o. hårdt bröd (i skorp- l. tärningform); särsk. sjöt. om hård skeppsskorpa av rågmjöl; äv. om gammal hårdnad brödbit. HFinlKamF 3: 18 (1558; i förläningsregister). Knallar eller succarie bröd äro torkade fyrkantige brödbitar för (skepps-)besättningen. Dalman 30 (1765). VFl. 1914, s. 72. — jfr BRÖD-KNALLE.
KNALLING, r. l. m. (†)
2) tjockt o. hårdt brödstycke; jfr KNALLE, sbst.2 3. Weste (1807). Dens. FörslSAOB (1823; angivet ss. familjärt).
Spalt K 1548 band 14, 1936