Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KNORVIG knor3vig2, adj.
Ordformer
(knor(f)vig 1881 osv. knurfvig 1760. knårvig c. 1755)
Etymologi
[sv. dial. (Västergötl.) knurvig; avledn. av KNORV, sbst.]
(vard., bygdemålsfärgat)
1) buskartad, buskig, tätt förgrenad, tovig. (Sv.) Knårvig .. (lat.) Concretus. Schultze Ordb. 2344 (c. 1755). VgFmT I. 6—7: 81 (1760). Stolt näsa och små knorfviga mustascher. Lundström PolcirkVändkr. 43 (1881). En knorfvig stenek i buskform. Strindberg FrBönd. 201 (1889).
2) bildl.: förbryllad, förvirrad, virrig. Det ä’ så man kan bli knorvig. Hultenberg Barbusse Eld. 1: 165 (1917).

 

Spalt K 1659 band 14, 1936

Webbansvarig