Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KNÄVEL knä3vel2, sbst.1, r. l. m.; best. -n; pl. knävlar.
Ordformer
(knebel 1829—1836. kne(f)vel (-ffu-) 1582—1742. knäbel c. 1760 (: knäblarna, pl. best.). knä(f)vel 1678 osv. knävl 1798. Se äv. under KNÄVELBORR, KNÄVELSPJUT)
Etymologi
[liksom d. knevel av mnt. knevel, kort trästycke; jfr isl. knefill, tvärstock, holl. knevel, t. knebel; besläktat med KNABB, KNAPE, sbst.2 Formerna knebel, knäbel äro liksom d. knebel lånade av t. knebel. — Jfr KNÄVEL, sbst.2]
(i allm. kort) pinne l. stång, vanl. av trä.
1) om kortare pinne o. d. som anbringas på tvären ngnstädes, tvärslå. — särsk.
a) (föga br.) i sht sjöt. rund träpinne varmed två stroppar sammanhållas; äv.: kort lina med ett öga i ena ändan o. en träpinne l. knop i den andra, knävring. Rajalin Skiepzb. 227 (1730). Röding 1: 872 (1794). Ramsten o. Stenfelt (1917).
b) (†) stång som sättes tvärs över nosen på svin l. annat djur för att förhindra det att tränga gm gärdesgårdar o. d. Columbus Ordesk. 9 (1678; uppl. 1908). Schultze Ordb. 2340 (c. 1755).
c) (†) pinne som stoppas i munnen på ngn för att hindra honom från att skrika, kavle. PErici Musæus 2: 233 b (1582).
d) (förr) om de utskjutande spetsarna nära udden på ett s. k. knävelspjut (se d. o.). SvKulturb. 5—6: 122 (1930). Alm BlVap. 127 (1932).
2) (†) benämning på ett slags karvstock; jfr KNÄVLING 2. MSolberg (c. 1760) i Fatab. 1931, s. 94.
3) (†) grov käpp, knölpåk. Schultze Ordb. 2340 (c. 1755).
4) (†) elliptiskt för: knävelborr (se d. o.). Swedberg Ordab. (c. 1730). LexTrip. (1742).
Ssgr (till 1): KNÄVEL-BORR, -SPJUT, se d. o. —
-TRÄNS. (†) hippol. träns bestående av enkelt bett med gångled på midten o. tygelringar o. parerstänger vid sidorna, enkel träns. KrigVAH 1829, s. 116. Platen HlednRytt. 7 (1856).
Avledn.: KNÄVLA, v. (knefla 1734. knäfla 1762) [jfr d. kneble, knevle, nt. knäweln, holl. knevelen, t. knebeln] (†) till 1 a: fastgöra ngt medelst knävel, knävra. Dalin Vitt. 6: 371 (1762). särsk. i förb. knävla in, knävla ut, gm insättande resp. uttagande av en knävel fästa resp. lossa (en lina). Tersmeden Mem. 2: 37 (1734).

 

Spalt K 1752 band 14, 1936

Webbansvarig