Publicerad 1936   Lämna synpunkter
KOEFFICIENT kω1efis1iän4t, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet co-)
Etymologi
[jfr t. koeffizient, eng. o. fr. coefficient; bildat av lat. com (se KON-) o. efficiens (gen. -entis), p. pr. av efficere, frambringa, låta uppstå, värka, av ex (se EX-) o. facere (se FACIT)]
1) mat. i algebraiskt uttryck: till huvudstorheten hörande, men av densamma oberoende (konstant l. variabel) faktor. VetAH 1801, s. 36. Björling Alg. 1: 14 (1832). Hedström o. Rendahl Alg. 9 (1915). — jfr BINOMIAL-, DIFFERENTIAL-, SIFFER-KOEFFICIENT m. fl.
2) fys. tal (konstant hos samma ämne, men olika för olika ämnen) uttryckande den värkan l. förändring som viss fysisk orsak åstadkommer; i sht ss. senare led i ssgr. NF (1884). — jfr BRYTNINGS-, FRIKTIONS-, TEMPERATUR-, UTVIDGNINGS-KOEFFICIENT m. fl.
3) i allmännare anv.: tal uttryckande storleken av ngt (sådan den bestämmes av visst förhållande). Kjellén Storm. 2: 39 (1905). 2NF 22: 389 (1915). — jfr BESPARINGS-, DEPLACEMANGS-, FYLLIGHETS-KOEFFICIENT.

 

Spalt K 1787 band 14, 1936

Webbansvarig