| Publicerad 1936 | Lämna synpunkter |
KOLNA kå3lna2, v.1 -ade.
— jfr FÖR-KOLNA, v.1
I. kallna, bliva kall.
1) i eg. bet.
a) (†) om ämne l. (vätske)blandning o. d.: kallna, svalna, avkylas. Berchelt PestOrs. G 4 b (1589). Fläsk skola icke saltas medan the äro warma, .. uthan skola först kolna. IErici Colerus 2: 227 (c. 1645). Sedan brännvinsämnet .. till den grad kolnat, att en kall ring kännes omkring armen, då man sticker den i. NorrlS 1: 107 (1799).
b) (†; se dock nedan) om levande varelse l. ngns kropp l. kroppsdel o. d.: (mer l. mindre) mista den naturliga värmen, bliva kall l. frusen, isas; särsk. i fråga om inträdande dödskyla hos en avliden. (Sådana änkor) som nepliga så lenge bidha kunna, at theras affledne makar, kolna och begraffne warda, vthan friya strax en annan. PErici Musæus 1: 91 a (1582). I dagh Vng, Skön, Karsk och Rijk, / Morgon död och kolnadt lijk. Wivallius Dikt. 113 (1641). En kolnad Gubbe, krumm och lahm. Stiernhielm Harm. 45 (1668). Ett snart kolnande hjerta. SvLitTidn. 1815, sp. 469. — särsk. i mer l. mindre oeg. anv.: isas, stelna (av sorg, ångest), rysa (av skräck); numera bl. ngn gg (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i uttr. det kolnar i mig. Emoot then yttersta daghen, eller mijn sotte seng, kolnar migh hiertat. PErici Musæus 5: 149 a (1582). Första gången de mig honom (dvs. K. XII) wiste, .. kolnade det i mit hierta. KKD 3: IX (1708). Jag .. förskräcktes (över den hysteriska kvinnans bekännelse), och aller kohlnade såsom en is. Gadelius Tro 1: 199 (i handl. fr. 1718). Det kolnade i mig. Sahlstedt (1773). Dahlgren 1Ransäter 233 (cit. fr. 1840). WoJ (1891).
2) (†) bildl.; särsk. om känsla l. sinnesstämning (kärlek, vänskap o. d.), äv. om värksamhet: avtaga (i häftighet l. intensitet), svalna, mattas. AOxenstierna Bref 4: 51 (1641). Kolnadt war theras modh. PolitVis. 318 (1644). Hetzigh giärning kolnar snart. Grubb 57 (1665). En rätt och oskrymtad wänskap bör intet kolna. Därs. 881. Jag minnes wäl, at kärlek nu är kolnad. Lybecker 171 (c. 1715). Vi tömma din skål i ett vänskapsförbund, / Hvars ömhet för dig ej skall kolna. Wallin Vitt. 2: 114 (1811). — Anm. Jfr anm. till KOLNA, v.2 2 a o. b.
II. (†) tr., med saksubj.: komma (ngt) att kallna, avkyla. Mycket minnes-värk snarare kolnar, än upeldar Gudelighet. Posten 1769, s. 997.
Spalt K 1890 band 14, 1936