Publicerad 1937 | Lämna synpunkter |
KOPPA kop3a2, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -or ((†) -ar PErici Musæus 3: 33 a (1582), Fréville Söderh. 2: 259 (1776); -er Ekeblad Bref 1: 22 (1649; rättat efter hskr.), Linné Vg. 145 (1747)).
1) hudutslag av upphöjda fläckar som övergå till blåsor (pustler) med vattnigt, varigt, stundom blodblandat innehåll, framträdande vid infektionssjukdomarna variolæ (smittkoppor) o. varicellæ (vattenkoppor) o. vissa andra med dessa besläktade sjukdomar; äv. om dylikt utslag framkallat gm vaccinering. — jfr FÅR-, KO-, SKYDDS-, SMITT-, STEN-, SVIN-, VATTEN-KOPPOR m. fl.
a) om enskild pustel. PErici Musæus 3: 33 a (1582). Om någon slickar på en Koppa och den kännes salt, säges Barnet dö, annars ej. Rosenstein BarnSj. 106 (1764). I de fall, där ympningen ”gått till”, har dock endast en mindre procent att uppvisa mera än en ”koppa”. VL 1906, nr 241, s. 3. — jfr BI-, EFTER-KOPPA.
b) i pl. (särsk. pl. best.), ss. namn på ngn av dessa sjukdomar, särsk. smittkoppor. Äkta, modifierade, blodiga l. svarta koppor. Han hade, fick koppor(na). Schroderus Comenius 316 (1639). Hon dog i kopperna. Ekeblad Bref 1: 372 (1654; rättat efter hskr.). Nu .. grasserade kopporne rätt mycket. Broman Glys. 1: 366 (1717). Jag vill låta ympa kopporne på min son. Höpken 1: 390 (1769). (Till) de oägta Kopporne .. räknas Vattenkoppor, och Stenkoppor eller Svinköln. VeckoskrLäk. 3: 99 (1782). Icke .. någon angelägenhet kan förmå Lappen att besöka dem som ligga i koppor. VetAH 1803, s. 206. Petrén EpidSj. 16 (1926).
c) oeg., om (utslag vid) vissa andra sjukdomar; ss. senare led i ssgr; jfr BARNA-, FRANSOS-, HÄST-KOPPOR m. fl.
2) (numera knappast br.) metall. bildl., om koppliknande bildningar som förekomma på ytan av tackjärn l. gjutgods. Tackjernet (i Finnbohytta är) grått i brottet, och med små koppor på ytan. JernkA 1847, s. 196. Om uppkomsten af ”koppor” på och småkulor i tackjern samt gjutgods. Därs. 1888, s. 173 (rubrik).
(jfr 1 a) -BLEMMA. (kopp- 1838. koppe- 1745) (numera föga br.) = -BLÅSA. Acrel Sår 63 (1745). Koppblemman tillvexer till 11:te (dagen), då bildning af rufva i midten af koppan begynner. Lovén Anv. 64 (1838). —
-BLIND. med. som blivit blind gm koppor i ögat; äv. i substantivisk anv. SDS 1905, nr 82, s. 2. Wirgin Häls. 3: 51 (1933). —
-FARSOT ~02 l. ~20. (kopp- 1758 osv. koppe- 1756—1784) Den nu här i Stockholm grasserande koppefarsoten. VetAH 1756, s. 42. BtRiksdP 1897, I. 1: nr 4, MedStyrSkrifv. 1, s. 7 (1894). —
-FEBER. (kopp- 1757 osv. koppe- 1766—1784) feber förorsakad av smittkoppor (l. koppympning); förr äv. = KOPPA, sbst.2 1 b. SvMerc. 3: 511 (1757). VetAH 1784, s. 136. —
-GIFT, n. (kopp- 1756 osv. koppe- 1754—1766) Tessin Bref 2: 191 (1754). Lassaigne har .. analyserat vätskan i blåsorna af koppor (koppgift). Berzelius ÅrsbVetA 1829, s. 268. —
-HUS. (kopp- 1833—1909. koppe- 1784) (†) hus där koppsjuk(a) vårdas; särsk. om epidemisjukhus. VetAH 1784, s. 143. Sthm 1: 533 (1897; om epidemisjukhus). Rosenius UGubb. 82 (1909). —
-LAV. bot. lav av släktet Variolaria Ach. (Pertusaria DC). Acharius Lich. 27 (1798). Dalin (1852). Berndtson (1880). —
-LYMFA. med. o. veter. (Blåsorna) fylla sig med en .. vattenaktig vätska (kopplymfa). Lundberg HusdjSj. 110 (1868). —
-MÖGEL. (i fackspr.) koppliknande mögel, som stundom förekommer på ost. LB 3: 497 (1905). Det är först genom insmältning af ostarne i paraffin man lyckats .. undgå både koppmögel och or. LAHT 1910, s. 490. —
-SJUK. (kopp- 1770 osv. koppe- 1784) äv. i substantivisk anv. VetAH 1770, s. 32. Sjukhuset för koppsjuke. HeimdFolkskr. 38: 15 (1896). —
-SMITTA, r. l. f. (kopp- 1756 osv. koppe- 1754—1784. koppo- 1756) Tessin Bref 2: 187 (1754). Huru länge kopp-smittan kan hänga vid kläder, och vara active, vet man ej. Alm- (Gbg) 1756, s. 36. Dahlberg SjSamh. 1: 108 (1934). —
-STEN, sbst.2 (sbst.1 se KOPP, sbst.2 ssgr). (kopp- 1747—1901. koppe- 1768) [jfr t. pockenstein, blatterstein] (numera bl. bygdemålsfärgat i vissa trakter) porfyr (med röda fläckar o. prickar som påminna om koppor l. koppärr). Wallerius Min. 409 (1747). Elfdalens ädla porfyr, ”koppsten” kallad. SD(L) 1901, nr 50, s. 3. —
-STRUKTUR. (föga br.) miner. bärgartsstruktur som kännetecknas av små kulformiga konkretioner som vid bärgartens vittring framträda som koppliknande upphöjningar, ”variolitisk” struktur. Bergstrand Geol. 131 (1868). BonnierKL 12: 413 (1928). —
-VAR, n. (kopp- 1757 osv. koppe- 1784) VetAH 1757, s. 198. Då ympningen skedt med incision, och torkadt koppevar på trådar blifvit inlagdt, har febern icke gerna kommit förr än på 7:de dagen. Därs. 1784, s. 145. —
-YMPA; -ning. ympa (ngn) med smittämnet av smittkoppor l. (numera vanl.) kokoppor för att göra honom immun mot smittkopporna; särsk. ss. vbalsbst. -ning; jfr KOPPA, v.2, VACCINERA. SvMerc. 1: 216 (1755; i fråga om förh. i London). Kongl. Collegii Medici Kundgiörelse, Om Thet som vid Kopp-ympning bör i akt tagas. (1756; titel). Tigerstedt MedUtv. 2: 142 (1923).
Ssg: koppympnings-hus. (förr) hus särskilt inrättat för koppympning. VDAkt. 1764, nr 463. Allmänna Kopp-Ympnings-Huset (i Sthm). SvKrigCivCal. 1800, s. 13. Dalin (1852). —
-YMPARE. (i sht förr) jfr VACCINATÖR. Hjelt Medicinalv. 2: 398 (i handl. fr. 1755; i fråga om förh. i London). Læstadius 1Journ. 72 (1831). Klint (1906). —
-ÄRR.
1) till 1: ärr efter koppa. Spegel 25 (1712). Ansiktet var .. prickat av koppärr. Väring Frost. 20 (1926).
2) metall. bildl., om små fördjupningar på ett stålgöts yta, härrörande från ytblåsor (skadliga för de utvalsade produkterna); jfr KOPPA, sbst.2 2. JernkA 1887, s. 255. —
-ÄRRIG, förr äv. (i bet. 1) -ÄRROT. (kopp- c. 1730 osv. koppe- 1732)
1) till 1; äv. oeg. Swedberg Ordab. (c. 1730). Ansicktet (på K. XII var) något koppärrigt. Nordberg C12 2: 685 (1740). Koppärrig ost. LB 3: 565 (1905).
Avledn.: koppärrighet, r. l. f.
B (†): KOPPE-BLEMMA, -EPIDEMI, -FARSOT, -FEBER, -GIFT, -HUS, -MATERIA, -PATIENT, -SJUK, -SMITTA, -STEN, -UTSLAG, -VAR, -ÄRRIG, se A.
C (†): KOPPO-SMITTA, se A.
Spalt K 2351 band 14, 1937