| Publicerad 1937 | Lämna synpunkter |
KRAFSA kraf3sa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
1) med klor, fingrar o. dyl. l. med ngt värktyg o. d. skrapa l. riva mot ngt (så att fördjupningar l. rispor o. d. uppstå), skrapa, riva; i sht i fråga om djur som med klorna rista upp marken för att finna föda o. dyl. l. med tassar l. fötter i annat syfte skrapa mot ngt; särsk. med bestämning inledd av prep. i l. på; äv. opers.; äv. med obj. betecknande resultatet av värksamheten, förr äv. den plats l. det föremål varpå det skrapas l. rives; stundom med tanken huvudsakligen fäst vid ljudet; äv. bildl. Hönan krafsar (i sophögen) efter mat åt kycklingarna. Krafsa en grop i snön l. i sanden. FörsprHag. (Bib. 1541; i bild). En Hane gick och kraffsadhe vthi en Dyngehögh. Balck Es. 63 (1603). LLaurentii Nyåhrspr. F 1 b (1618; bildl.). Effter såm Hanan Simons Humbell gård krafsat hafuer, .. skall (osv.). EkenäsDomb. 1: 177 (1653). När wåre hundar lida nöd och hunger, så krafsa the på wåra dörrar. Swedberg SabbRo 992 (1690, 1712). Hönsen krafsa efter mask. Weste (1807). En enda stor ask eller smörhög, som alla skola krafsa uti med sina knifvar. Langlet Husm. 42 (1883). Sjödin StHjärt. 56 (1911; opers.). — särsk.
a) med obj. o. objektivt predikativ: krafsa så att ngt blir så l. så beskaffat. Stället, der .. (haren) ämnar lägga sig, krafsar han först rent. LbFolksk. 218 (1868). SvD(A) 1935, nr 195, s. 6.
b) (†) sönderdela (ngt) med ett spetsigt l. med spetsar försett redskap, krossa (ngt) gm hackning o. d.; kratta. Hon (dvs. jorden) låter krafsa, rjfwa, / Såå, plöja, ärja sig. Spegel GW 115 (1685). Den rutna Frukten nedgrafves, krafsas och klappas jämt. Strålenhielm Ymp. 5 (1751).
c) klösa, riva; klia; särsk. med bestämning inledd av prep. i, betecknande det ställe varpå man klöser l. river; numera bl. ngn gg (vard.) refl., i sådana uttr. som krafsa sig i håret, nacken osv., klia sig i håret osv. Matts Käickiläin .. bekände att, då Erik Göransson gick ut genom porten, var han ”kraffsadt i ögonen”. BtÅboH I. 13: 8 (1638). Jag (dvs. en ros) krafsa, rista, sarga, stack / Hwar hand, som rörde mig. Lucidor (SVS) 438 (1674). (Korpen) började krafsa sig i nacken med foten. Lagerlöf Holg. 2: 207 (1907). Bergman LBrenn. 54 (1928). — särsk. (†) bildl. Afsikten (med broschyren) synes väl vara att litet krafsa adeln i ansiktet efter våra kvicka herrars lofliga vana. MoB 10: 80 (1800).
d) (vard.) tafatt l. försiktigt ta på ngt med händerna, fara över ngt med händerna; treva. Thomander 3: 363 (1826). Med ett första, sömndrucket krafsande utefter .. parsängens hufvudkudde förvissar han sig om att hans bättre del .. befinner sig på sin plats. Hedenstierna FruW 199 (1890). Om nu barnet bara krafsar på glaset (bakom vilket en klocka ligger) och inte har förstånd att sträcka handen över skivan och hugga klockan, så är barnet inte normalt. SvD(A) 1935, nr 181, s. 6.
e) (i sht i fackspr.) med huvudsaklig tanke på rörelsen; i fråga om fyrfota djur (i sht hästar): göra sökande rörelser (i luften) med frambenen, ”trampa i luften”. Felaktigt är det, om (vid spansk trav) frambenen blott krafsa högt i luften, medan bakbenen släpa på marken. 2NF 29: 541 (1919).
2) gm skrapande l. rivande o. d. maka l. skjuta l. föra (ngt åt ngt håll); riva l. raka (ngt till l. från en plats); peta (ngt ur ngt); slita (ngt ur l. av ngt). Kraffsa Nöttekärnan .. vtur .. Walnötteskalet. L. Paulinus Gothus Pest. 76 a (1623). (Man) krafsar de små kolen väl ifrån stybbet (när man river milan). Wallner Kol. 26 (1746). Här på åsen hade sällskapet krafsat snö kring skäppan. Högberg Utböl. 1: 50 (1912). — särsk.
a) (†) med kratta nedmylla (utsäde o. d.) i jorden; jfr KRAFSA NED 1. Krapsa råg i jorden. Johansson Noraskog 2: 273 (i handl. fr. 1554).
b) (i vissa trakter, föga br.) i uttr. krafsa potatis, med hacka o. d. upptaga potatis ur jorden, hacka upp potatis. Hit vill jag flytta, / Mjölka min bytta, / Krafsa potates och traska med plog. Sehlstedt 3: 96 (1862, 1867).
c) i vissa bildl. uttr.
α) (†) krafsa elden från egna knutar, avvärja en fara som hotar ens egendom l. intressen o. d. JGWerwing (1709) i 2Saml. 1: 28.
3) i oeg. l. överförd anv. av 1: skriva petigt o. smått (o. slarvigt); numera bl. (vard.) i särsk. förb. Eljest vet jag intet nytt att skrifva denna gången. Om jag hade satt kraffssa i staden för skrifva, hade jag bättre gjort. Ekeblad Bref 1: 53 (1650; rättat efter hskr.). Scholander 3: 285 (c. 1860).
1) till 1 l. 2: gm krafsande bringa (ngt) i dagen; äv. bildl. Stiernstolpe Arndt 3: 164 (1808). Efter svinen komma kalkoner och andra fjäderfän, hvilka krafsa fram och plocka upp de enstaka (majs-)kornen. Elfving Kulturv. 33 (1895). Högberg Vred. 3: 431 (1906; bildl.).
2) (numera föga br.) till 1; refl.: krafsa så att man kommer ngnstädes, gm krafsande arbeta sig fram; förr äv. bildl.: mödosamt arbeta sig fram, streta sig fram. Sylvius Curtius 312 (1682). (Torparna) krafsa sig fram huru de kunna (när de gjort slut på födan). Kalm VgBah. 62 (1746). Dens. Resa 2: 311 (1756).
3) till 2: riva l. raka fram (ngt). Spegel 362 (1712). Han .. gick bort till härden, krafsade fram ett eldkol och lade det på spånorna. Lagerlöf Drottn. 81 (1899). —
KRAFSA IGEN10 04.
2) (†) till 1 c: klösa l. riva tillbaka. Jagh kraffsar igen thet skall tu få känna. Brasck TyKr. A 3 b (1649). —
KRAFSA IHOP10 04, äv. TILLHOPA032 l. 040, l. HOP4.
1) till 1: gm krafsande övertäcka (en fördjupning o. d. i jord l. sand l. snö o. d.), mylla l. täcka över. Andersson GrDram. 268 (1886, 1910).
2) till 2: samla tillhopa (ngt som är kringspridt o. d.), skrapa ihop; äv. (i vissa trakter, numera föga br.) bildl.: (sniket) samla ihop (ägodelar l. pänningar). FörsprHag. (Bib. 1541). Dän alltjd kraffser hop, har ljkwist allraminst. Warnmark Epigr. G 2 b (1688). Krafsa ihop litet pengar. Serenius (1741). Det spelas en stund, men snart nog krafsas korten ihop. Lundgren MålAnt. 1: 333 (1870).
3) (vard.) till 3: (hastigt l. slarvigt) hopsätta l. nedskriva (ngt). Mina barn .. krafsa ihop dumma verser i hotellets stambok. Ahrenberg Männ. 5: 69 (1910). —
1) till 2: gm krafsande gömma (ngt i jorden); äv.: med redskap (kratta, hacka o. d.) mylla ned (ngt i jorden); förr äv. bildl., med avs. på person: begrava (ngn). Sielenes tröst C 2 a (1537). Salander Gårdzf. 153 (1731). Jag har nu krafsat ned en gammal vän (dvs. begravt en gammal vän). Weste FörslSAOB (1823). Hvad .. (ekorrarna) ej orkade förtära krafsade de ned i jorden. Lewenhaupt Reddy 91 (1907).
2) (numera bl. tillf.) till 2: (med ett redskap o. d.) riva ned (ngt) från en högt belägen plats o. d. En karl, hvilken med en långskaftig båtshake krafsade ned de torra qvistarna. Kalm VgBah. 288 (1746).
KRAFSA SAMMAN10 32 l. 40, l. TILLSAMMAN(S)040 l. 032. till 2, = KRAFSA IHOP 2. Weise 169 (1697; bildl.). Auerbach (1911). jfr SAMMANKRAFSA. —
KRAFSA SIG UPP10 0 4, äv. OPP4. (numera bl. i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) till 1 l. 2: (med möda) ta sig upp (ngnstädes), kravla sig upp; förr äv. bildl. PJGothus Cat. V 8 a (1595; bildl.). Som hon krafsat sig upp i vagnen, gaf han hästarne ett rapp. Wigström Folkd. 1: 145 (1880). —
KRAFSA TILL SIG10 4 0. till 2: maka (ngt) till sig, riva till sig (ngt); i sht förr äv. bildl., med avs. på ägodelar o. d.: (på ett hänsynslöst sätt) tillägna sig, riva åt sig, slå under sig. Han .. haffuer vthan alt samwett kraffsat och riffuit til sigh godz och peningar. PErici Musæus 2: 226 a (1582). (Ejderhonorna) krafsade till sig ägg från sina grannars bon. Kolthoff DjurL 505 (1901). —
KRAFSA UNDER SIG. (†) till 2; bildl.: lägga beslag på, slå under sig. Sedan .. (Jösse Eriksson) hade kraffsat vnder sigh alt thet .. (dalkarlarna) åtte, trachtade han (osv.). Schroderus JMCr. 614 (1620). Dens. Os. 1: 777 (1635). —
1) till 1 l. 2: gm krafsande bringa (ngt) i dagen, krafsa fram (ngt); äv. bildl.; ofta svårt att skilja från 5. VetAH 1751, s. 315. Sehlstedt 4: 82 (1871; bildl.). (Hönsen) krafsa upp allt i min trädgård. Lönnberg BlSkär. 72 (1876). Hedin GmAs. 2: 135 (1898).
2) till 1: göra märken i, sparka upp (jorden, marken o. d.); äv. (med obj. angivande resultatet): sparka l. gräva upp (en grop, en hög o. d.). (Hunden) krafsade upp marken litet här och hvar. Beskow Sag. 81 (1903). (Hönan) har krafsat upp en präktig myllgrop. Högdahl Fleuron Kattung. 49 (1920).
3) (†) till 1 b: med redskap o. d. hacka sönder (ngt). Krafsa bättre upp kokorna, Sanna, och skrapa ej åkern så sakta. Runeberg ESkr. 1: 153 (1836).
4) till 1 d: gm krafsande rörelse o. d. få (en dörr o. d.) att gå upp. Wacklin Minn. 2: 52 (1844). Lejon och leoparder .. söka krafsa upp fönsterluckorna till ens sofrum. Rosen Kap 171 (1912).
5) till 2: riva l. raka fram (ngt); samla upp (ngt). Iagh (gick) på wäghen och krafsadhe up thet som war spilt. VästeråsDP 7/3 1621. —
KRAFSA UT10 4. (vard.) till 2: riva l. peta ut (ngt ur ngt); slita l. klösa ut (ngt ur ngt). CVAStrandberg 1: 3 (1845). Krafsa ut ögonen på ngn. Cavallin (1876). Böök Lejon 253 (1935). jfr UTKRAFSA. —
KRAFSA ÅT SIG10 4 0. (vard.) till 2: rycka till sig, riva åt sig; särsk. (i sht förr) bildl.: kapa åt sig, raka åt sig; slå under sig. Rudbeckius KonReg. 60 (1614). The Romerske Påfwar och Biskopar, .. the ther .. kraffsade åth sigh Kyrkiones Egendom. Schroderus Os. III. 2: 115 (1635). Från .. (knäckepilens) vidt utspringande knän och klykor kunde jag .. krafsa åt mig de blomster jag åtrådde. PT 1907, nr 299 A, s. 3.
Spalt K 2598 band 14, 1937