Publicerad 1937   Lämna synpunkter
KRANK, sbst.1, m. l. r.; best. -en; pl. -ar; förr äv. KRANKA, f. l. r.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(krank 1685 (: Halt-Krankar)—1864 (: krankar, pl.). kranka 1631 (: Kranckor, pl.). Se vidare HARKRANK)
Etymologi
[sv. dial. krank; möjl. samma ord som KRACK, sbst. (i bildl. anv.); jfr KRANK, adj.]
(numera bl. ngn gg i Finl.) mygga, mygg; knott; äv. koll. KyrkohÅ 1914, s. 426 (1631). Krank och loppor bry mig illa. Dalin Vitt. 6: 168 (c. 1758). Meta abborrar och jaga krankar. ZTopelius (1837) hos Vasenius Top. 2: 330. Skrik han på sjön, men skrik lagom härinne. Det är ej värdt att kasta krut på krankar. Dens. Fält. 4: 519 (1864). — jfr HALT-, HAR-KRANK.

 

Spalt K 2649 band 15, 1937

Webbansvarig