Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KRÄKLA l. KRÄCKLA, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; -ARE (Lind (1738), Weste FörslSAOB (1823)); jfr KRÄKEL, sbst.2, KRÄKLA, sbst.1
Ordformer
(kräck- 1697—1846. kräk- 1596—1865)
Etymologi
[jfr sv. dial. kräkla, krägla, d. kregle, krægle, nor. dial. krekla, nt. kräkeln, krekeln, ävensom t. krickeln; sannol. av roten i mnt. kraken (se KRÄKAS)]
(†) gnata, kälta, käxa, smågräla; äv. i uttr. kräkla på ngt; äv. tr.: klandra (ngt). Fnaska tigh bort, stat ey här och kräkla. Chronander Bel. D 3 a (1649). Han (måste) hafwa något at kräckla. Weise 14 (1697). Låt Afvund kräckla fritt på Eder fria Penna. CHWahlman hos Hesselius E9 Dedik. (1740). Larsen (1865).
Särsk. förb. (†): KRÄKLA MOT. ”bjäbba” mot. BtSödKultH 12: 55 (1596).
Avledn. (†): KRÄKLIG l. KRÄCKLIG l. KRÄKLOG, adj. (-ig 1760—1846. -og 1722) [jfr sv. dial. kräklig] gnatig; klandersjuk. Swedberg Ordab. (1722). GbgMag. 1760, s. 4. Meurman (1846). —
KRÄKLING, sbst.1, m.||(ig.) gnatig person. Schultze Ordb. 2414 (c. 1755).

 

Spalt K 3060 band 15, 1938

Webbansvarig