Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KRÄKTA, v. -ade (ipf. kräkte 1667. — i ssgn INKRÄKTA: ipf. -te Kling Spect. S 2 a (1735). sup. -t Sylvius Curtius 534 (1682), BtVLand 5: 54 (1722). p. pf. -t G1R 4: 384 (1527), RARP 4: 7 (1645)). vbalsbst. -AN, -ANDE, -ELSE (se under INKRÄKTA), -NING (i ssgrna INKRÄKTNING o. VÅLDS-KRÄKTNING); -ARE (i ssgrna INKRÄKTARE o. VÅLDS-KRÄKTARE), -ERSKA (se INKRÄKTA avledn.); jfr IN-KRÄKT.
1) = INKRÄKTA 1. Berg (voro) dina murar, och haf dina grafvar, / Och jorden, all jorden, ditt kräktade land. Wallin Vitt. 2: 109 (1821).
2) = INKRÄKTA 2. (Människan) straffas för det brott att kräkta Gudars rätt. Adlerbeth Poët. 1: 104 (1792, 1802). — jfr TILL-KRÄKTA.
3) = INKRÄKTA 3. Man .. / Ser, hur den ensliga lönnen kräktat / Det rum, der almen frodades. Adlerbeth HorOd. 76 (1817).
1) till 1. (Holländarna) kräktade in det rika Batavia. SvMerc. 1763, s. 705 (1761). Wallin Vitt. 2: 228 (1807).
3) till 3. Cygnæus 8: 126 (1846). Dens. 10: 416 (1868). särsk. refl.: vinna insteg (ngnstädes). Än mindre bör hon (dvs. avunden) in hos Syskon sig få kräckta. Kolmodin QvSp. 1: 110 (1732).
4) till 4. Han förökar itt folck, och gör thet åter til intet, Han förwijdgar thet, och krecktar thet in igen. LPetri Job 12: 23 (1563). —
KRÄKTA UNDER SIG.
Spalt K 3060 band 15, 1938