Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KRÄLA krä3la2, v. -ade (pr. ind. sg. -ar Psalt. 104: 25 (Bib. 1541) osv.; -er Lind (1749), Högberg Vred. 2: 67 (1906). — ipf. -ade Linné Öl. 328 (1745) osv.; -de Weise 350 (1697), Högberg Utböl. 2: 188 (1912); -te Spegel GW 48 (1685). — sup. -at Geisler BergzmLyckönsk. 7 (1719) osv.; -t Sahlstedt (1773), Möller (1790, 1807)); äv. (numera bl. i vissa trakter o., utom i Finl., endast i bet. 2) KRÄLLA kräl3a2, v. -er, -de, -t (pr. ind. sg. -ar IErici Colerus 2: 296 (c. 1645); -er Stiernhielm Cup. 3 (1649, 1668), TurÅ 1935, s. 179. — ipf. -ade 3SAH 37: 117 (1842), FoU 15: 97 (1902); -de Kolmodin QvSp. 2: 137 (1750), HågkLivsintr. 5: 106 (1924); ipf. ind. sg. krall Tiällmann Gr. 214 (1696), Giese Sprachm. 1—3: 282 (1730); ipf. ind. pl. krullo Tiällmann Gr. 214 (1696). — sup. -at Lundberg Träg. 33 (1754), FoU 15: 97 (1902); -t Hiärne Suurbr. 191 (1680), FoU 15: 56 (1902); krullet Tiällmann Gr. 214 (1696); krälli FoU 15: 56 (1902)). vbalsbst. -ANDE, -NING (†, Linc. (1640; under reptatus), Dalin 1: 350 (1851)); -ARE (se avledn.)
Ordformer
(kräla (-ääl-, -ähl-) c. 1540 osv. krälla (cr-, kre-) 1642—1935)
Etymologi
[i grunden två väsentligen likabetydande ord, nämligen dels sv. dial. (Götal.) kräla, krela, kråla, nor. dial. kræla, vara i jämn rörelse, myllra, krjaala, kravla, nyisl. kræla, krjála, röra på sig; sannol. en l-avl. av roten i KRY, v.1; dels sv. dial. (sveamål, nord- o. östsv.) krälla, starkt o. svagt v., sannol. en lokalt begränsad ombildning av kräla (jfr äv. KRÄKA, v.1) under påvärkan av fsv. välla, starkt v., koka, om löss, maskar o. d. äv.: framkräla, kräla, vimla, isl. vella, starkt v., om kokande vatten: bubbla, äv. om ormar: välla fram, krälla av (t. ex. om maskar); jfr sv. dial. krilla, krylla, kralla. — Jfr KRÄL, KRÖLE]
1) förflytta sig med kroppen släpande längs l. nära marken; äv. (utom mera tillf. numera bl. i vissa förb., se särsk. förb.): krälande l. krypande förflytta sig (till en plats).
a) ss. beteckning för rörelsen hos vissa lägre djur (i sht reptilier) som förflytta sig på marken utan hjälp av extremiteter (gm slingrande rörelser) l. ock med hjälp av extremiteter med buken släpande längs l. nära marken; i fråga om rörelsen i en hopgyttrad flock av krälande djur stundom övergående i bet. 2; förr äv. allmännare: krypa; i p. pr. ss. adj. äv. om rörelse o. d. OPetri MenSkap. 6 (c. 1540). All diwr som kräla på iordenne. 1Mos. 1: 28 (Bib. 1541). Hafwet, och hwad som ther vthi krälar. Emporagrius Cat. B 4 a (1669). Kolmodin QvSp. 2: 224 (1750; om kräfta). Matken som kräler uti stoftet. Lantingshausen Young 2: 40 (1790). De fleste af dem (dvs. amfibierna) kräla på marken, men kunna ej sägas gå. Sundevall Zool. 97 (1864). Huggormar och giftpaddor, som slingrade och krälade på klippornas fuktiga utsprång. Rydberg Vigg 16 (1875). — särsk. (numera bl. tillf. l. arkaiserande) i uttr. krälande djur, kräldjur. Deleen Meidinger 287 (1825). Apg. 10: 12 (Bib. 1917).
b) (i sht i vitter stil; se dock slutet) om person (jfr d); vanl. mer l. mindre bildl., i allm. i uttr. som framställa ngn ss. obetydlig l. underordnad l. (överdrivet) underdånig l. ödmjuk; särsk. i uttr. kräla i stoftet. Geisler BergzmLyckönsk. 7 (1719). Jag krälade omkring Monarkens fot, / på nådens altar rika rökverk strödde. LBÄ 33—35: 2 (1800). Det, som är födt af kött, det är kött, det krälar i stoftet och kan ej lyfta sig deröfver. Wallin Rel. 3: 20 (1831). Man är i grund och botten lika goda kålsupare allihopa, .. antingen man krälar i stoftet eller spetar på höga tinnar. Gellerstedt Hult 161 (1906). — särsk. (i sht vard.) i fråga om rörelsen i en mer l. mindre hopgyttrad flock av personer, stundom övergående i bet. 2. (Mötesdeltagarna) kastade sig ned .. på golfvet och krälde den ena öfver den andra. FinKyrkohSP 5: 126 (c. 1778). I omnibusarna formligen krälade människorna på varandra. SvD(A) 1929, nr 196, s. 16.
c) (†) i överförd anv., i fråga om nervretningar som framkalla en kittlande l. stickande känsla: krypa, sticka; äv. opers.; ss. vbalsbst. -ning äv. konkretare: stickande känsla. Tranæus Medewij 24 (1690). Spegel (1712; opers.). Konvulsioner, hvilka förebådas af en krälning i lemmarna. Dalin 1: 350 (1851).
d) (föga br.) oeg., för att beteckna en mycket långsam l. trög l. släpande l. mödosam rörelse: gå l. röra sig mycket sakta, släpa sig l. ”dra sig” l. ”asa sig” fram; kravla, krypa; äv. bildl. Wätskan kräller genom dhe smerste Ådrår. RelCur. 257 (1682). Den åldriges trögt krälande dagar. Janzon Prop. 2: 45 (1908). — särsk. (†) ss. beteckning för gången hos gammal l. sjuk l. svag person. UHiärne Vitt. 80 (1664). På Tisdags morgon krällade jag .. till Din boning vid Skeppsbron. 3SAH 37: 117 (1842).
e) (†) oeg., i fråga om tarmarnas peristaltiska rörelse. Alm(Sthm) 1760, s. 32. Berlin Lsb. 15 (1857).
2) (i sht vard. o. i vitter stil) myllra, vimla; äv. med subjektsväxling, särsk. i uttr. kräla l. krälla av ngt, vimla av ngt; äv. opers. SColumbus Vitt. 102 (c. 1670). Ther (dvs. omkring Jerusalem) kräälte Fiender ehwar man Ögat wände. Spegel GW 48 (1685). De kungliga salarna krälade som en myrstack af folk utaf alla stånd och vilkor. Crusenstolpe Mor. 1: 238 (1840). I (mexikanernas) .. lerhyddor krälade det av barn och ohyra. Nordström Amer. 230 (1923). Djungeln kräller av allsköns otyg. GHT 1934, nr 297, s. 17. — särsk. (†) ss. vbalsbst. -ning i konkretare anv.: myller, vimmel. Lind (1738). Dähnert (1784).
Särsk. förb. (numera föga br. utom i fråga om rörelsen hos reptilier o. dyl. o. i bildl. anv. som direkt ansluta sig härtill): KRÄLA FRAM10 4. till 1; äv. bildl.; äv. refl. (Ormen) Kreller makliga fram. UHiärne Vitt. 81 (1664). Landsm. VII. 5: 15 (1888; refl.). Ormar kräla fram ur sina gömslen. NIllT 1898, s. 412. särsk. till 1 d. The lamme och halte medh stoor mödho kräla fram. PErici Musæus 2: 214 b (1582). Tiden krälade nu emellertid fram i sakta mak. Snellman Gift. 1: 193 (1842). Svedelius Lif 311 (1887; bildl.). jfr FRAMKRÄLA. —
KRÄLA OMKRING10 04, äv. IKRING04 l. KRING4. till 1; äv. bildl. Lucidor (SVS) 375 (1674). Ondskefulla tankar krälade kring i hans håg. Lundegård DrMarg. 2: 6 (1906). Barnen krällde omkring i bara skjortan. Sjödin Undret 14 (1910). särsk. (†) till 1 d slutet. Boström 3: 551 (1863). —
KRÄLA UPP 10 4, äv. OPP4. till 1; äv. bildl.; äv. refl. Isogæus Segersk. 476 (c. 1700; bildl.). VetAH 1803, s. 102 (refl.; om myror). Hedin Pol 1: 283 (1911; om krokodil). särsk. till 1 d: ta sig upp med besvär, kravla l. krypa upp. VRP 7/10 1723. Den gamle Munter (kom) och krälade upp på kuskbocken. Braun Calle 148 (1843). Stenfelt Skepp. 37 (1903). särsk. (†) i fråga om uppstigande ur bädd. En morgon för Solens upgång tog jag mig derpå före at krälla mig up. Posten 1769, s. 890. Schulthess (1885). jfr UPPKRÄLA. —
KRÄLA UR10 4. särsk. (†) till 1 d, bildl., i fråga om uppstigande ur bädd. Sahlstedt (1773). Hyltén-Cavallius Lif 115 (c. 1880). —
KRÄLA UT10 4. till 1; äv. refl. VetAH 1745, s. 21 (om vägglöss). Hjelt Medicinalv. 3: 307 (i handl. fr. 1808; om människa; refl.). särsk. till 1 d: taga sig ut med besvär, kravla l. krypa ut. (Några kvinnor) lyckas .. kräla sig ut genom den trånga dörröppningen. Hörlén GSed. 149 (1914). särsk. (†) till 1 d slutet. Kellgren (SVS) 6: 326 (1793).
Ssgr: (1 a) KRÄL-DJUR. zool. djur av klassen Reptilia, reptil; i pl. äv. ss. namn på denna klass. Berlin Lrb. 38 (1852). Ett slemmigt och otäckt kräldjur. Moberg Sedebetyg 204 (1935). —
(1) -FISK. (†) fisken Pholis (Centronotus) gunellus Lin. (som förflyttar sig gm slingrande rörelser). Linné Bref I. 8: 121 (1749). —
(1 e) -GÅNG. (†) om tarmarnas peristaltiska rörelse. Acrel Sår 139 (1745). Cannelin (1921). —
(2) -MYGGESLÄKTE(T). [jfr sv. dial. krålmygga, t. kriebelmücke; djurarten uppträder i myllrande svärmar] (†) entomol. insektsläktet knott (Simulia Latr.). Dahlbom Insekt. 330 (1837). —
(1 e) -RÖRELSE. (†) = -GÅNG. Möller (1790, 1807). —
-SELLERI. [anledningen till benämningen oviss] (†) rotselleri. Fischerström 1: 146 (1779).
Avledn.: KRÄLARE, m. l. r. (†) till 1: kräldjur. Dalin 2: 768 (1855). Sundevall Zool. 97 (1864). Tholander Ordl. (c. 1875). särsk. av Linné användt ss. namn på underklassen Reptilia (omfattande kräldjuren med undantag av ormarna). Linné MusReg. 40 (1754).

 

Spalt K 3061 band 15, 1938

Webbansvarig