| Publicerad 1938 | Lämna synpunkter |
KULLE kul3e2, sbst.3, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; äv. (numera bl. i bet. 1 b, i vissa trakter) KULL kul4, sbst.5, r. l. m.; best. -en, äv. -n; pl. -ar; förr äv. KULLA, sbst.8, r. l. f.; best. -an; pl. -or.
1) (†; se dock b) om den (eg. avrundade) översta delen av ngt: (rundad) topp; skate; (våg)kam. Helsingius T 5 a (1587). (Det är) ike mera oppe af stenen än njuggast kullen. Bureus Suml. 54 (c. 1600; rättat efter hskr.). Så länge öfwerste Kullen på Palmträ är behållen, så grönskas thet. Rudbeckius DBehmer D 2 b (1670). När vågen gick hög, och brusade mycket, var dess öfversta kulle helt grön. Kalm Resa 2: 149 (1756). På Bolltistelen, utspricka blomstren först på örtens kulle, och efter några dagar får man först se sidoblommorne. Fischerström 2: 109 (1780). Wennerberg Bref 1: 111 (c. 1843). — särsk.
a) om (rundad) bärgstopp; jfr 2. Elia (gick) vp på kullan aff Carmel. 1Kon. 18: 42 (Bib. 1541). Ifrån detta bergets öfversta kulle, kan man icke utan fasa .. se der utföre. Hülphers Dal. 139 (1762). Franzén Skald. 7: 30 (1840). — jfr BÄRGS-KULLE. — särsk. [möjl. nybildning till BLÅKULLA] i uttr. blåa kullar, om Blåkulla. Kolmodin QvSp. 1: 9 (1732). jfr: Flyg till den blå kullan, till Hel! Heidenstam Folkung. 2: 38 (1907).
b) (fullt br.) skogsv. topp på mila, som göres av särskild (kortkapad) ved som lägges ovanpå (den stående) underveden i milan; jfr KULLA, v.1 3. Wallner ArtCarb. 10 (1741). SvSkog. 1327 (1928).
c) bildl. En som sielf sig högt på kullen / Af en ymnog lärdom ser. Brenner Dikt. 2: 51 (1714). Mon genom linnet du dras up til ärans kull? JGHallman Vitt. 219 (c. 1735).
2) (jämförelsevis stor) av naturen danad, rundad upphöjning i jordytan; rundad, åt alla sidor sluttande höjd; backe; hög (se HÖG, sbst.1 1); i ex. från ä. tid stundom svårt att skilja från 1 a. En hög, låg, långsluttande, trädbevuxen kulle. De sju kullarnas stad, dvs. Rom. På andre sidhan om flodhen lågh fienden i läger på en högh kull. Schroderus Liv. 701 (1626); möjl. till 1 a. Florinus Voc. 134 (1695). Hvi stiger du ej hit up! sade Berget til Kullen. Kellgren 3: 208 (1792). Söner af ett folk, som blödt / .. på Leipzigs slätter, Lützens kullar! Runeberg 5: 7 (1860). Nilsson FestdVard. 116 (1925). — jfr BÄRGS-, GRUS-, GRÄS-, JORD-, LJUNG-, MORÄN-, OLIV-, SAND-, SKOGS-, SMÅ-, STRAND-KULLE m. fl. — särsk. (i vitter stil) bildl., om kvinnobröst. The bara bröstens kullar (hos skökorna) / Som skade klippor stå. Kolmodin QvSp. 1: 433 (1732). Barmens kullar. Bergstedt Vikr. 21 (1846). jfr LILJE-KULLE.
3) [bildl. anv. av 2] (mera tillf.; se dock slutet) (vanl. mer l. mindre rundad) hög (se HÖG, sbst.1 2). (Höet) Samlades i stackar eller små kullar. Topelius Fält. 2: 285 (1856). Slutligen reste sig en hel kulle av troféer. Heidenstam Svensk. 2: 183 (1910). — jfr TERMIT-KULLE. — särsk. (fullt br.): gravkulle. Stagnelius (SVS) 2: 183 (c. 1820). Se, hur kulle står vid kulle, / Kors vid kors och vård vid vård! Wallin Vitt. 1: 279 (1830). Inga slafvar trampe kullen, / Der den tappre bor i mullen. Runeberg 5: 71 (1857). Hallström Händ. 225 (1927). jfr GRAV-, ÄTTE-KULLE.
(1 b) -STICK. (förr) skogsv. i mila: rökhål som upptogs uppifrån toppen (”kullen”) ned till den ännu okolade veden. Uhr Koln. 59 (1814). HbSkogstekn. 648 (1922). —
(1 b) -VED. (kull- 1746 osv. kulle- 1580) skogsv. kortkapad ved avsedd att användas till kulle i mila; ved i kulle. Johansson Noraskog 2: 332 (i handl. fr. 1580). SvSkog. 1327 (1928).
B (†): KULLE-VED, se A.
Spalt K 3148 band 15, 1938