Publicerad 1938   Lämna synpunkter
KVACKLA kvak3la2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ERI (se avledn.); -ARE (se avledn.); jfr KVACKEL.
Ordformer
(förr äv. q-. kvack- 1711 osv. kvak- (kuak-) 1711—1769)
Etymologi
[jfr d. kvakle, nor. dial. kvakla, fuska med ngt, bringa ngt i oordning; av nt. quakkelen, fuska, slarva; jfr holl. kvakkelen, handla l. tala obetänksamt; av ovisst urspr. — Jfr FÖRKVACKLA]
1) (†) babbla; pladdra, prata i vädret. Schultze Ordb. 2457 (c. 1755).
2) (†) vara oordentlig l. obestämd i sitt handlingssätt, slarva, fuska. Hof DialVg. 230 (1772). Möller 1195 (1790, 1807).
3) (numera mindre br.) kvacksalva. Kolmodin QvSp. 1: 610 (1732). Östergren (1931; angivet ss. mindre vanl.). — särsk.
a) = KVACKSALVA b. Jag (tror), at de, som så mycket hafwa qwacklat med sig, at drifwa swetten, äre snarast siuke wordne. Lindestolpe Pest. 53 (1711). ÖoL (1852).
b) (†) med obj.; särsk. bildl.; jfr KVACKSALVA c, d. Omsider har sjukdomen utbrutit, med hvilken Riks-kroppen dragits öfver 200 år och ständigt blifvit qvaklad. Clason PVetA 1769, s. 42.
Särsk. förb.: KVACKLA BORT. (†)
1) till 2: förlora l. förstöra (ngt) gm slarv o. d.. Sahlstedt (1773). JGGahn (1811) hos Berzelius Brev 9: 58.
2) till 3: förlora l. förstöra (ngt) gm överdrivet l. onödigt bruk av läkemedel. Hälsan med Mixtur och Pulfver qvackla bort. Kolmodin QvSp. 2: 162 (1750). Weste (1807). —
KVACKLA TILL. (†) till 2, 3: blanda ihop (ngt). The ther qvackla til en hop med salfvor galet. Kolmodin QvSp. 1: 389 (1732).
Avledn.: KVACKLARE, m. (†) till 3: kvacksalvare. Kolmodin QvSp. 1: 611 (1732). Hof DialVg. 230 (1772). —
KVACKLERI, n. (†)
1) till 1: pladder, prat. Schultze Ordb. 2457 (c. 1755).
2) till 3: kvacksalveri. Hoorn Siphra 21 (1715). Lind (1749).

 

Spalt K 3304 band 15, 1938

Webbansvarig