Publicerad 1939   Lämna synpunkter
KÄMNÄR ɟäm3~nä2r l. ~næ2r, stundom käm3~, äv. 04 (tjä`mmnä´r Dalin), m.; best. -en, äv. -n; pl. -er040, stundom 3~20; äv. (i sht ss. första ssgsled) KÄMNER ɟäm4ner, stundom käm4-, m.; best. -n; förr äv. KÄMMENÄR, m.; best. -en l. -n; pl. -er l. -ar; förr äv. KÄMMENERE l. KÄMNARE l. KÄMNERE l. KÄMNÄRARE, m.; best. -en; pl. =.
Ordformer
(förr äv. ce-, chiä-, chä-, ciä-, cä-, ke-, kie-, kiä-. kiömme- 1587. käm- 1566 osv. kämb- 1637—1707. kämbe- 1537—1671. käm(m)e- 1521—1896. kämp- 1554—1593. -neer 1590. -ner 1523—1933. -nere 1521—1757. -nerere 1593. -när 1537 osv. -närare 1707. -närere, pl. 1523. kemaner 1587 (: kemanerens, gen. sg.). kämnare 1587—1686)
Etymologi
[fsv. kämmenär, kämmenäre; liksom d. kæmner, nor. kemner, av mnt. kemener, (gm dissimilation uppkommet) av ett äldre kemerer, motsv. mht. kamerære, t. kämmerer (se KAMRER)]
1) (†) till en furstes närmaste omgivning hörande hovtjänare av lägre l. högre rang, kammartjänare, kammarherre. Fryxell Ber. 2: 67 (1826).
2) (förr) ämbetsman med uppgift att handhava vissa göromål inom en stads rättsskipning o. förvaltning, i sht att slita smärre tvister o. döma i vissa brottmål, i äldre tid äv. att uppbära o. redovisa stadens inkomster; ledamot av (bisittare i) en kämnärsrätt. SthmSkotteb. 3: 168 (1521). Kiemenärene äge svara till saköres penninger, tomptöres penninger, husseleges penninger. Almquist CivLokalförv. 3: 157 (i handl. fr. 1540). RB 1: 3 (Lag 1734). VästmFmÅ 16: 122 (1926). — jfr PRIMARIE-KÄMNÄR.
Ssgr (till 2; förr): A (numera föga br.): KÄMNÄR-KAMMARE, -PRESES, se C. —
-RÄKENSKAP. (-renskap) (†) redovisning för förvaltningen av kämnärsämbetet. SthmSkotteb. 3: 301 (1521). —
-RÄTT, -STUGA, se C.
B (†): KÄMNÄRE-ASK, r. l. m. för förvaring av kämnärernas handlingar o. d.; jfr ASK, sbst.2 OPetri Tb. 91 (1525; uppl. 1929). Därs. 195 (1527). —
-DISK. om kämnärernas domarbord; jfr DISK, sbst.1 II 2 d. SthmTb. 8/1 1575. —
-DÖME, -ED, -KAMMARE, -RÄTT, -STUGA, se C. —
-ÖL. ss. naturaförmån för kämnär. OPetri Tb. 269 (1529; uppl. 1929).
C: KÄMNÄRS-DAG. (†) dag för kämnärsrättens sammanträde. FörarbSvLag 7: 600 (1709). —
-DIREKTÖR. (enst.) titel på viss ämbetsman i kämnärsrätt. Sundelius NorrköpMinne 473 (1798). —
-DOM. avkunnad av kämnärsrätt. RP 12: 217 (1647). —
-DRÄNG. (†) anställd vid kämnärsrätt. BoupptSthm 13/10 1680, Bil. —
-DÖME. (kämnäre- 1534—1551 (: kæmænær[e] dömett). kämnärs- 1546) (†) kämnärs ämbete l. ämbetsutövning. JönkTb. 127 (1534). 2SthmTb. 2: 120 (1551). —
-ED. (kämnäre- 1546 (: kæmænær[e] eedh)—1577. kämnärs- 1633 osv.) ed som kämnär hade att avlägga vid tillträdandet av sitt ämbete. 2SthmTb. 1: 180 (1546). —
-KAMMARE, r. l. m. (kämnär- 1629—1688. kämnäre- 1635. kämnärs- 1624 osv.) rum för kämnärsrättens sammanträden; ofta ss. beteckning för kämnärsrätten. BtÅboH I. 2: 41 (1624; om rummet). Hvad som i Stockholm hörer til någotdera af Stadsens Collegier, det får ey dragas vnder Ciemners-Cammaren. Arnell Stadsl. 626 (1730). —
-NOTARIE. notarie i en kämnärsrätt. Henel 1729 189 (1730). —
-PRESES. (kämnär- 1912. kämnärs- 1730 osv.) preses (ordförande) i en kämnärsrätt. Henel 1729 185 (1730). SvRiksd. I. 5: 254 (1934). —
-RÄTT, r. l. m. (kämnär- 1633—1891. kämnäre- 1654—1667. kämnärs- 1663 osv.) underdomstol med kämnärer ss. ledamöter (bisittare), vilken i äldre tid utgjorde den första (lägsta) rättsinstansen i Sverges städer; avskaffad 1849. SthmStadsord. 1: 101 (1654). Wijd kiämnerrätten uptagas och afdömas alla gäld- och skuldsaker .. därtil mäd om slagsmåhl, skälsord och lönskeläger. FörarbSvLag 4: 453 (1688). Herlitz Stadsförv. 1830 344 (1924). jfr (†): Madz Zachariesson blef förordnet nu till att .. bekläde Kemmenär Rätt. BtÅboH I. 6: 51 (1633). —
-SKRIVARE. anställd vid kämnärsrätt. BtHforsH 3: 6 (1653). —
-STUGA, förr äv. -STUVA. (kämnär- 1619—1693. kämnäre- 1619—1654. kämnärs- 1642 osv.) jfr -KAMMARE. AOxenstierna 1: 297 (1619; om rummet). The som .. appellera ifrån Cembnerstughun. SthmStadsord. 1: 88 (1641). Levander Brottsl. 131 (1933). —
-TJÄNST. BtÅboH I. 6: 181 (1634). —
-ÄMBETE~020, äv. ~200. BtSödKultH 12: 3 (1590).
Avledn. (till 2): KÄMNERI, n. (kemener(i)j 1525—1527. kemmerj 1521) [jfr ä. d. kæmneri, ävensom t. kämmerei] (†) (utövande l. förvaltning av) kämnärsämbete. SthmSkotteb. 3: 192 (1521). OPetri Tb. 193 (1527; uppl. 1929). —
KÄMNÄRSKAP, n. (†) = KÄMNERI. BtÅboH I. 6: 51 (1633).

 

Spalt K 3628 band 15, 1939

Webbansvarig