Publicerad 1939   Lämna synpunkter
LAGG lag4, sbst.2, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. lagg, kant, brädd, strand (av kärr, sjö, å, vattensjuk äng m. m.); eg. bildl. anv. av LAGG, sbst.1 2]
(numera bl. bygdemålsfärgat samt, i fråga om mosse l. myr, i fackspr., i sht geol. o. bot.) (långsmal) kant, brädd (i sht av mosse, myr l. rinnande vatten); strand (av rinnande vatten l. sjö). Johansson Noraskog 3: 342 (i handl. fr. 1652). Åns norra lagg. VetAH 1764, s. 146. I myrens laggar funnos hjortron i öfverflöd. Hemberg ObanStig. 28 (1896). Då man närmar sig en .. (hög-)mosse, träffar man först på laggen. SvGeogrÅb. 1930, s. 119. — jfr DIKES-, KÄRR-, MOSS-, MYR-, SJÖ-, ÄNGS-LAGG.
Ssgr (i sht i fackspr.): A: LAGG-BÄCK. bäck som rinner i en mosslagg. SvNat. 1920, s. 41. —
-DIKE. (lagg- 1772 osv. lagge- 1752) landt. dike som avleder vatten som samlas i laggen vid en äng, mosse o. dyl. l. som avleder backvatten; backdike, kantdike. Brauner Åker 96 (1752). VästmFmÅ 13: 76 (1772). Hellström NorrlJordbr. 278 (1917). —
-DIKNING. landt. jfr -DIKE. SFS 1896, Bih. nr 11, s. 8.
B (†): LAGGE-DIKE, se A.

 

Spalt L 101 band 15, 1939

Webbansvarig