| Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
MOSSE mos3e2, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar; äv. (i vissa trakter, i sht i Finl.) MOSSA, sbst.2, r. l. f.; best. -an; pl. -ar ((†) -or LBÄ 9—10: 89 (1798), Palmblad LbGeogr. 125 (1851)).
låglänt, jämn, sank, ofta tuvig mark; dylikt landområde bestående av lucker jord (torv) o. utmärkt av stripig l. risig markvegetation (vitmossa, starr, ljung, pors o. d.) o. en gles, snårig (rand)skog; jfr KÄRR, MAD, MORAS, MYR, TRÄSK; särsk. dels bot. om växtsamhälle vars bottenskikt huvudsakligen utgöres av tuvbildande, föga näringskrävande vitmossearter o. halvgräs, dels geol. om mark som (gm försumpning) bildats av avlagringar av sådan vegetation, i sht högmosse l. torvmosse; ofta motsatt: kärr. G1R 12: 116 (1538). Måsar och käär. Petreius Beskr. 1: 103 (1614). Ängarna blefvo åter mossa. Topelius Fält. 1: 275 (1853). De flesta mossarna äro igenväxta sjöar, ibland med en återstod af sjön kvar i form af tjärn. Hagman FysGeogr. 79 (1903). — jfr BAST-, DUN-, DY-, GRÄS-, GUNG-, HÅL-, HÖG-, KÄRR-, LJUNG-, LÅG-, RIS-, RÖD-, SKOGS-, SLÄTT-, STARR-, TORV-, TUV-, VIT-MOSSE m. fl. — särsk. i uttr. ugglor i mossen, se UGGLA.
-ARTAD, p. adj.2 (p. adj.1 se sp. 1415). (moss- 1828 osv. mosse- 1932) Hisinger Ant. 4: 144 (1828). Mossartade ängar. MosskT 1891, s. 126. —
-BILDNING. abstr. o. konkret. Fries BotUtfl. 2: 47 (1847, 1852; abstr.). Mossbildningen växte öfver trädstubbarna. SkogsvT 1904, s. 127. —
-BORR. specialkonstruerad borr för upptagning av prov från djupare torvlager, torvborr. LAHT 1891, s. 355. —
-BRÄCKA, r. l. f. (i vissa trakter) växten Saxifraga hirculus Lin., myrbräcka. Västerb. 1931, s. 202. —
-BRÄNNING. (moss- 1887—1898. mosse- 1771—1775) [jfr t. moorbrennen] bränning av det översta lagret (mosstorven) i mossar i syfte att göra detta fruktbart. Trozelius Rosensten 23 (1771). MosskT 1891, s. 166. —
(jfr anm. ovan) -BÄR. (moss- 1638, 1659. mossa- 1896. mosse- 1694—1716)
1) [jfr t. moor-, moosbeere] (†) växten Vaccinium oxycoccus Lin. (som växer på vitmosstuvor på mossar), tranbär. Franckenius Spec. F 4 a (1638). Lindestolpe FlWiksb. 40 (1716).
-DRAG, sbst.2 (sbst.1 se sp. 1416). långsträckt inslag av mossjord o. för sådan jord typisk vegetation i mark av annat slag; jfr drag I 24. Hemberg Kola 4 (1902). —
(jfr anm. sp. 1421) -DRÅG l. -DRÅGA, r. l. f. (-dråga 1764—1897). (i fackspr. o. bygdemålsfärgat) dalsänka med mossjord o. mossvegetation; jfr drog, sbst.2 NoraskogArk. 4: 315 (1764). Skog och åter skog, vildmark under susande barrträdskronor och mellan bruntecknade mossdrågor. Hemberg NJagtsk. 239 (1897). —
-DUN. (moss- 1768—1859. mossa- 1735—1900. mosse- 1795) (i vissa trakter, †) växten Eriophorum angustifolium Rth. (som växer på mossar o. vars mjuka, håriga ax lämpa sig som stoppning i bolstrar, dynor o. d.), ängsull. BoupptVäxjö 1735. BotN 1900, s. 278.
(jfr anm. sp. 1421) -DY. dyig mossjord; äv.: mossbevuxen dy (se dy, sbst. 2). MosskT 1889, s. 358. BtRiksdP 1898, I. 1: nr 6, s. 2. —
(jfr anm. sp. 1421) -FLARK. flark i mosse l. mossmark l. övervuxen l. igenvuxen av mossa. SvSkog. 306 (1928). —
(jfr anm. sp. 1421) -FLY, n., äv. r. l. m. (moss- 1887—1891. mosse- 1773) jfr -flark o. fly, sbst.1 2. Fernow Värmel. 13 (1773). En skara vildrenar betar borta på en mossfly. Torpson Norden 309 (1887). —
(jfr anm. sp. 1421) -FYLLD, p. adj. om mark: uppfylld av mossjord o. mossvegetation. Rosman BjärkSäby 1: 45 (1923). —
-FYND. [jfr d. mosefund] arkeol. fornfynd (depåfynd) i mosse; äv. (geol.) om fynd av växtdelar o. d. VittAMBl. 1873, s. 39. Mossfynd visa, att (Orkney-)öarna förr haft skog. 2NF 20: 900 (1914). Fornv. 1931, s. 289. —
-GYTTJA. (moss- 1912 osv. mossa- 1755) gyttjig mossjord. HushBibl. 1755, s. 56. Knöppel SvRidd. 98 (1912). —
-GÖDNING. blandning av gödningsämnen (i sht fosfat o. kali) som äro lämpliga för torvjord. Juhlin-Dannfelt (1886). —
(jfr anm. sp. 1421) -GÖL. göl i mosse; äv. om göl som är mer l. mindre igenvuxen av mossa; kärrliknande vattensamling. Gadd Landtsk. 2: 142 (1775). SvNat. 1925, s. 26. —
(jfr anm. sp. 1421) -HED. [jfr t. moorheide] hed på mossmark; äv. (i fackspr.): mosse där torvbildningen nästan avstannat; äv. om mossbevuxen hed. BotN 1846, s. 126. 2NF 18: 1199 (1913). SvSkog. 309 (1928). —
(jfr anm sp. 1421) -JORD. (moss- 1773 osv. mosse- 1727—1862) [jfr t. moorerde] sådan jord som finns i mossar, jord som består av förmultnade mossväxter, torvjord; jfr -mylla; äv.: markområde som består av sådan jord. Salander Gårdzf. 70 (1727). En mossjords uppodling. Hellström NorrlJordbr. 212 (1917). Upsala(A) 1922, nr 16, s. 6.
-JORDHUMLE. (†) bot. växten Hypericum tetrapterum Fr. (som växer bl. a. på mossar), fyräggad johannisört. Lilja SkånFl. 555 (1870). —
(jfr anm. sp. 1421) -KOL. [jfr t. moor-, mooskohle] (†) tunnskiffrigt, luckert brunkol med jordartat brott. ASjögren Min. 200 (1865). Ekenberg (o. Landin) 98 (1888). —
-KOLONISATION. (mindre br.) anläggande av mosskoloni(er). BtRiksdP 1895, 6Hufvudtit. s. 51. Feilitzen Upps. 6 (1897). —
-KULTUR. [jfr t. moorkultur] torvmarkernas användning inom jordbruket, mossodling; i sht förr äv.: ekonomiskt utnyttjande av torvmarker för beredning av torvprodukter; äv. konkret. MosskT 1886, s. 8. Därs. 1891, s. 308 (konkret).
Ssgr: mosskultur-förening. [jfr t. moorkulturverein] förening för främjande av rationell mosskultur. Svenska mosskulturföreningen, namn på en hela landet omfattande förening bildad 1886. MosskT 1886, s. 2. BtRiksdP 1905, 9Hufvudtit. s. 237. —
-KÄRING. (moss- 1903. mossa- 1924—1941) (i vissa trakter) ur mossar (o. andra fuktiga ställen) uppstigande dimma l. dunst (som av folkfantasien uppfattats ss. människofigurer), irrbloss, lyktgubbe. 4GbgVSH V—VI. 4: 95 (1903). —
(jfr anm. sp. 1421) -KÄRR. (moss- 1861 osv. mossa- 1591) mossaktigt kärr, kärrmosse; äv. om mossbevuxet kärr. SkrGbgJub. 6: 233 (1591). Arrhenius Jordbr. 3: 330 (1861). Hellström NorrlJordbr. 56 (1917). —
-LAGG. (moss- 1720 osv. mossa- 1926. mosse- 1793) mosskant; särsk. (i fackspr.): smalt bälte med rikligare fuktighet o. växtlighet i kanten av högmosse (mellan mossranden o. fastmarken); äv. (i icke fackmässigt spr.): sankt bälte av mossjord kring en sjö o. d.; jfr lagg, sbst.2 Lindestolpe Färg. 68 (1720). SDS 1906, nr 196 A, s. 3. —
(jfr anm. sp. 1421) -LAND. (moss- 1746—1757. mossa- 1754) (†) landområde som huvudsakligen består av mossmark l. huvudsakligen är bevuxet med mossa (o. lav). Renbeteskomm. 1907, 2: 27 (1746). Cneiff Landth. 49 (1757). —
-LIK, n. [jfr t. moorleiche] arkeol. människolik från förhistorisk tid som anträffa(t)s i en mosse. Fornv. 1933, s. 323. —
(jfr anm. sp. 1421) -MARK. (moss- 1773 osv. mosse- 1788) om markområde med sådan jord o. vegetation som finns i mossar; äv.: mossbevuxen mark; vanl. i pl.; äv.: jordmån bestående av mossjord. Gadd Landtsk. 1: 257 (1773). GT 1788, nr 87, s. 2. Vi .. släppte hundarne på en mossmark. Jäg. 1897, 2: 85. SkogsvT 1903, s. 25. —
(jfr anm. sp. 1421) -MYLLA, r. l. f. (moss- 1761 osv. mosse- 1862) sådan mylla som finns i mossar l. som består av förmultnad mossa. Erling ÅkerbrChem. 14 (1761). Strindberg Blomst. 124 (1888). —
-PLAN, n. centralparti av högmosse. 2NF 18: 1200 (1913). Innanför randskogen utbreder sig .. mossplanet som en jämn, svagt sluttande yta. SvGeogrÅb. 1930, s. 123. —
-RAND. mot periferien belägen, vanl. sluttande, glest skogbevuxen del av mosse, belägen innanför mosslaggen. MeddSFFlF 12: 236 (1885). —
-ROT, sbst.2 (sbst.1 se sp. 1418). (moss- 1806 osv. mossa- 1638—1828. mosse- 1597—1868)
1) bot. växten Peucedanum palustre (Lin.) Moench., som växer i mossar o. kärr. SthmTb. 26/9 1597 (möjl. en annan växt). Franckenius Spec. B 1 a (1638).
2) (i vissa trakter) växten Calla palustris Lin., som växer på sank mark, missne (se d. o. 1). Samzelius Blomst. 65 (1760). Fries Ordb. 82 (c. 1870). —
-SERIE. bot. av karakteristisk växtlighet utmärkt utvecklingsstadium av vegetationen på en mosse. BotN 1925, s. 20. —
-SKIFTE. (moss- 1899 osv. mossa- 1926) i sht lantmät. fastighetsdel bestående av mossmark. PT 1899, nr 86 A, s. 4. —
-SKO, r. l. m. (mosse-) (i vissa trakter) brädlapp o. d. som fästes under fotsulan för att underlätta gång på sumpig mark, madsko, sumpsko. PåSkid. 1928, s. 10. —
(jfr anm. sp. 1421) -SLÄTT, r. l. f. slätt bestående av mossmark l. bevuxen med mossa. Nordenskiöld Vega 1: 122 (1880). —
(jfr anm. sp. 1421) -STRÄNG, r. l. m. (mosse- 1933) lång o. smal sträng l. jordremsa med mossjord l. mossvegetation. SvNat. 1933, s. 59. —
-TJÄRN. tjärn i mosse; särsk. (i fackspr.): i mitten av en högmosse befintlig tjärn som utgör återstoden av den igenväxta sjö varav mossen uppstått. TT 1902, K. s. 56. —
(jfr anm. sp. 1421) -TORV. (moss- 1752 osv. mosse- 1747—1828) [jfr d. mostørv, t. moor-, moostorf] (vanl. över bränntorven liggande) näringsfattigt lager av torv i högmossar, sammansatt av hoppackade lager av mer l. mindre förmultnade mossarter (huvudsakligen vitmossor). Linné Vg. 104 (1747). NF 19: 1192 (1896).
Ssg: mosstorv-sten. (i fackspr.) tegelstensformad bit av packad mosstorv (använd ss. isoleringsmaterial i väggar o. d.). MosskT 1887, s. 107. —
-TOV, förr äv. -TUV, r. l. m. (moss- 1751 osv. mossa- 1751—c. 1870) (i Skåne) = -ull. Linné Sk. 373, 374 (1751). Fries Ordb. 130 (c. 1870). —
-TÅG, r. l. f. (i vissa trakter) växten Juncus alpinus Vill., som växer på mossar o. kärr. Lilja SkånFl. 231 (1870). —
-ULL. växten Scirpus cæspitosus Lin. (som bildar tuvor i mossar o. kärr), myrsäv, torvsäv, tuvsäv. Lilja SkånFl. 35 (1870). —
-UTTORKNING~020. särsk. i sådana ssgr som mossuttorknings-bolag, -fond, -forstmästare, -ingenjör. —
(jfr anm. sp. 1421) -VALL. (moss- 1752—1887. mosse- 1690—1758) (mindre br.) ängsvall med mossjord; mossbevuxen ängsvall; äv. om jordmånen i ett sådant markområde. SvSaml. 3—6: 146 (1690). Såningen (av mossen) ger röta, och .. förvandlar måssvallen til svartmylla. Brauner Åker 112 (1752).
-VIOL. växten Viola epipsila Ledeb., som växer bl. a. på mossar o. i kärr. Lilja SkånFl. 160 (1870). —
-VIPA. (i vissa trakter) ljungpipare, som gärna uppehåller sig på mossar. Landsm. V. 7: 39 (1891). —
-YTA. yta l. ytlager i en mosse; äv.: mark(yta) som utgöres av mossmark. TT 1873, s. 203. Vidsträckta mossytor. MosskT 1888, s. 372. —
(jfr anm. sp. 1421) -ÄNG. (moss- 1751 osv. mossa- 1555—1558) sidlänt äng på mossmark, kärräng; möjl. äv. om mossbevuxen äng. G1R 25: 232 (1555). Sidvallsängarna .. förvandlades till ofruktbara mossängar. SvRike I. 2: 101 (1900). —
B (†): MOSSA-BÄR, -DUN, se A. —
-FOLK, se C. —
-GYTTJA, -KÄRING, -KÄRR, -LAGG, -LAND, -ROT, -SKIFTE, -TOV, -ÄNG, se A.
C (numera bl. i -folk): MOSSE-ARTAD, -BRÄNNING, -BÄR, se A. —
-DUN, -FLY, se A. —
-FOLK. (mossa- 1839. mosse- 1881—1915) (i vissa trakter) om älvor. Afzelius Sag. 1: 18 (1839). Johansson Varseln. 41 (1915). —
-JORD, -LAGG, -MARK, -MYLLA, se A. —
-PORS. bot. växten Myrica gale Lin., pors; jfr kärr-pors 1. Franckenius Spec. E 2 b (1659). Bromelius Chl. 72 (1694). —
-ROT, -SKO, -SKOG, -STRÄNG, -TORV, -TYP, -VALL, se A.
Spalt M 1421 band 17, 1945