| Publicerad 1939 | Lämna synpunkter |
LEM lem4, r. l. m.; best. lemmen; pl. lemmar (Rom. 12: 4 (NT 1526) osv.) ((†) -er Svart Ähr. 67 (1560), Aken Reseap. 28 (1746)); förr äv. LIM, sbst.1, m.; pl. limmar (G1R 1: 1 (1521)) l. limmer (Därs. 28: 292 (1558)) l. limmor (G1R 1: 30 (1521)); förr äv. LEMME, m.
1) var särskild av de från bålen l. huvudet utgående l. därifrån särskiljbara (yttre) kroppsdelarna hos människa l. djur; numera bl. om extremiteterna o. (i bibliskt spr.) om tunga o. öga, förr äv. i allmännare anv., t. ex. om näsa; förr äv., oeg., om inre organ. Vara styv i lemmarna. Darra i alla lemmar. Konstgjorda lemmar. Så är och tungan en cleen lemme och kommer mykit affstadh. Jak. 3: 5 (NT 1526). (De få icke prästvigas) som äre til theras Lemmar så lytte, at the theraf hindras i Gudztienstens förrättande. Kyrkol. 19: 2 (1686). Roberg Beynon 159 (1697; om lunga). Tager man annan fast med våld, rifver ut ögon, .. skär af tungan, näsan, eller annan lem; hafve förvärkadt lif sitt. MB 12: 3 (Lag 1734). Mat. 5: 29 (1917; om öga). Jag kunde inte röra en lem. Hellström Malmros 90 (1931). — jfr BAK-, BLOMSTER-, JÄTTE-, KROPPS-, MARMOR-LEM m. fl. — särsk.
a) i pl. l. i vissa uttr., sammanfattande, om kroppen i dess helhet; numera bl. i vitter stil o. i uttr. till liv och lem (lemmar). Han skall inghen fatighen eller rikan nogralunda förderffua aa liiff eller limmor. G1R 1: 30 (1521). Skada till lijf eller lem. Schmedeman Just. 95 (1590). Sitt och hvila dina trötta lemmar. Runeberg 2: 21 (1848). (Somliga stadsdelar voro tomma) ty allt som hade lif och lemmar hade skyndat till skådeplatsen. Rydberg Sägn. 27 (1874).
b) om (yttre) könsdelar; numera bl. om den manliga könslemmen; förr särsk. i uttr. hemlig lem. Hennes hemlige lim. SthmTb. 1593, s. 115 b. Wrangel HbHästv. 612 (1885). FinlSvFolkd. I A 1: 11 (1917). — jfr AVLELSE-, BLYGD-, BÖRDS-, FOSTER-, FROD-, FÖDSLO-, HAN(N)-, HON-, KVINNO-, MANS-, VARG-LEM m. fl.
c) i bildl. anv.; förr stundom övergående i bet.: led (se LED, sbst.1 7). Stiernhielm Fred. 10 (1649). Den handling (är) att anse som lem af en beskrifning, hvilken (osv.). Lidforss FrSpr. 258 (1867). Bergen, Visby, Novgorod i det nordliga Europa voro lemmar i en handelsorganisation, som (osv.). Rydberg KultFörel. 6: 444 (1888). En reformation av den förvärldsligade kyrkan till huvud och lemmar. Grimberg VärldH 6: 436 (1935). (†) Gottland, hwilket medh rätta en Leem är aff Götha landet. Tempeus Messenius 33 1612). — särsk.
α) (†) språkv. om sats l. del av sats som ingår ss. en relativt självständig del av en mening (l. period) resp. av en sats; jfr LED, sbst.1 7 d β. Enberg SvSpr. 360 (1836). TSvLärov. 1859—61, s. 300.
β) (†) språkv. om led i en sammansättning. Rydqvist SSL 4: 349 (1870). Ahlqvist Kult. 58 (1871). — jfr SAMMANSÄTTNINGS-LEM.
γ) [efter motsv. anv. av nylat. membrum] (†) log. om led i en logisk indelning, i ett logiskt bevis, förhållande o. d. Tuderus Kiesewetter Log. 24 (1806). — jfr BEVISNINGS-, INDELNINGS-LEM.
2) (i religiöst spr.) om människa ss. del av Kristus’ andliga kropp; numera bl. i pl. i direkt anslutning till 1Kor. 6: 15, förr äv. i sg.; förr äv. om människa som tillhör djävulens anhang (jfr 3). Weten j icke, ath idhra kroppar äro Christi lemmar? 1Kor. 6: 15 (NT 1526; äv. i Bib. 1917). (Påven) lät såsom en Kättare bränna Almerijk ifrån Parijs, som .. föregaff, sigh wara ChristiLäm. Schroderus Os. 2: 686 (1635). Rätta Lemmar uti Christi Andeliga Lekamen. Swebilius Cat. 2: 54 (1689). Denna verldenes Förste är djäfvulen med sina lemmar, nämligen, alla otrogna och ogudagtige. Borg Luther 1: 626 (1753).
3) (†; se dock a, b) om person i dennes egenskap av att tillhöra visst andligt l. världsligt samfund (l. förbund o. d.); medlem; ledamot; äv. om familjemedlem; äv.: trosförvant; äv. liktydigt med: underlydande, undersåte l. närmast motsv.: medborgare. Vij (hava) nu latijd tilschriffve hermesteren udi för:ne Lifflandh, att han .. (skall) såsom een christen leem skicke siig i saken. G1R 25: 274 (1555). Ther någen fördrister sigh her emott att handle eller göre, Då schall han ware achtedt såsom Cronones otrogne och orolige Lemm. UrkFinlÖ 3: 65 (1596). Ibland de uti vårt Svenska Samhälde syselsatte lemmar, utgjöra de Sjöfarande en betydande del. SvSaml. 2: 43 (1764). Atterbom Lyr. 1: 66 (1811, 1836). — jfr MED-, SAMHÄLLS-LEM. — särsk.
a) (i religiöst spr., fullt br.) om medlem av kristenheten (Kristus’ församling); numera med anslutning till 2. Schroderus Os. 1: 698 (1635). Ja, låt mig känna, att jag är / En lem i din församling kär. NPs. 1921, 509: 3.
b) i sådana uttr. som närande, tärande, nyttig lem o. d., närande, tärande, nyttig medlem (av samhället); numera bl. ngn gg med anslutning till 1 c. BtVLand 1: 24 (1757). Tjenstefolket utgör en betydande del af Sveriges närande lemmar. Chydenius 7 (1765). Tärande lemmar i statskroppen. Hamilton MilUnd. 8 (1842). (Heinicke) ville .. insätta .. (den dövstumme) såsom en nyttig lem i samhället. BetDöfstUnd. 1878, s. 8.
c) om medlem l. ledamot av församling, förening, akademi o. d. OxBr. 10: 248 (1618). Alla collegij Antiquitatum lemmar. Schück VittA 3: 11 (i handl. fr. 1671). Som han var en lem af Parlementet, giorde han (osv.). Richardson Krigsv. 3: 180 (1749). Atterbom Lyr. 3: 238 (1850). — jfr FÖRSAMLINGS-LEM.
d) i allmännare anv.: ”varelse”. (En fattig, som någon gång emellan tager sig en styrkedryck, blir utropad) för dhen argeste Fyllehund, en affskummad Lemm (dvs. ett avskum) och Wrak. Fernander Theatr. 273 (1695). KKD 8: 208 (1701).
-BYGGNAD. [jfr d. lemmebygning] (i vitter stil) om kroppsbyggnad, med särskild tanke på lemmarnas form o. beskaffenhet. Sogns invånare, igenkännlige genom .. stark lemmbyggnad. Palmblad Norige 65 (1846). Denna lembyggnad af ädlaste jämnmått. Rydberg RomD 96 (1877). särsk. i bildl. anv.; äv.: organism. I ymnighet göras icke .. (ordlån från utlandet), utan att modersmålets lembyggnad och ädlare delar deraf lida. Rydberg i SvTidskr. 1873, s. 525. Dens. FilosFörel. 1: 251 (1876). —
-LASTA. (lem- 1527—1798. lemma- 1609. lemme- 1527) [jfr LAM-LASTA] (†) lemlästa. G1R 4: 49 (1527). Monge bleffue leemlastade, somblige en Arm och en part ett Been vthaff, eller ock bådhe. Tegel G1 1: 106 (1622). Adlerbeth FörslSAOB (1798).
-LYTA. [jfr ä. d. lemlyde samt LEMMA-LYTT] (†) lemlästa. HdlCollMed. 9/9 1684. En del af them lät han stympa och lemlyta. Peringskiöld Hkr. 1: 474 (1697). —
-LYTE, -LYTT, se B. —
-LÄSTA, v. -ade; -ning. (lem- 1556 osv. lemma- 1893 (i vers)) [jfr d. lemlæste; senare leden motsvarar ä. d. leste o. isl. lesta, skada (jfr LASTA, v.1)] gm våld, olyckshändelse o. d. beröva (ngn) en l. flera lemmar; skada l. fördärva ngns lemmar; göra (ngn) till invalid l. krympling. G1R 26: 747 (1556). En lemlästning genom senors skadande. Rydberg Myt. 1: 575 (1886). Ett trettiotal (personer) lemlästades och skadades mer eller mindre svårt (av projektilen). SvD(A) 1930, nr 352, s. 13. särsk. bildl. 2SAH 30: 244 (1857). Det nu (1809) lemlästade och utmattade Sverige. Quennerstedt Torneå 2: 370 (1903). —
-LÖS. (lem- 1629 osv. lemma- 1526—1885. lemme- 1561—1708) [fsv. limalös]
1) som saknar lemmar; som har mist ngn lem; lemlästad, stympad. Mat. 18: 8 (NT 1526). En stoor part wore lemelöösa, somme wore en arm aff, somme ett lårben. Svart G1 91 (1561). VetAH 1792, s. 106 (om infusorier o. d.).
2) (nästan bl. lemma-) (i sht ngt arkaiserande l. skämts.) ofärdig, lytt. Mat. 15: 30 (Bib. 1541). Jag slår den lemmalös, som törs mig chicanera. Rademine Goethe 66 (1799). NordT 1885, s. 367 (i bild). —
-SKJUTEN, p. adj. (numera bl. arkaiserande) skjuten i ngn lem så att man blivit ofärdig. Widmark Helsingl. 1: 225 (1860). Högberg Vred. 2: 262 (1906). —
-SLÅ, v. [jfr LAM-SLÅ] (†) misshandla (ngn) gm slag på lemmarna. HSH 29: 122 (1542). (Han) haffuer .. ingen dräpit eller leemslagit, vthan warit toligh och spaakferdigh. LBenedicti Lijkpr. 56 (1618). —
-STYRKA, r. l. f. (numera föga br.) styrka i lemmarna. Dalin Arg. 2: 329 (1734, 1754). Hagberg Shaksp. 6: 238 (1849).
B (numera bl. i -LYTT o. -LÖS): LEMMA-BRYTA, -LASTA, se A. —
-LYTE. (lem- 1664. lemma- 1737 osv.) [jfr LEM-LYTA] (i folkligt spr.) skada på en l. flera lemmar; ofärdighet; förr äv.: lemlästning. Stiernman Com. 3: 192 (1664). Björner Hrolf 29 (1737). Moberg Jord. 176 (1939). —
-LYTT. (lem- 1557—1893. lemma- 1773 osv.) [dels adjektiverat p. pf. av LEM-LYTA, dels ssg till LYTT, adj.] (i sht ngt arkaiserande l. skämts.) lemlästad; lytt (i ngn l. ngra lemmar), ofärdig. Alle the (landsknektar), som varde för fienderne anthen udi stormer, slacht eller scharmutzell till theres liiff lemlytte och skamfärede. G1R 27: 286 (1557). För alla de stympade, lemmalytta eller eljest förstörda krigsinvaliderna har han en djup medkänsla. NDA 1929, nr 259, s. 6. —
-LÄSTA, -LÖS, se A. —
C (†): LEMME-LASTA, -LÖS, se A.
LEMMAD, p. adj. försedd med (så l. så beskaffade) lemmar; numera bl. ss. senare led i ssgr. Thoraren war .. öfwermåttan ful och stygg .., och kom thet mäst thär utaf, at han fast illa lemmader war. Peringskiöld Hkr. 1: 496 (1697; isl. orig.: illa hann var limaþur). Men är .. (kon) skrankig och ei väl lemmader (så osv.). Dahlman Reddej. 26 (1743). jfr FAGER-, FIN-, GROV-, SPÄD-, STOR-LEMMAD m. fl. särsk. (†) till 1 b, om man: könsligt mogen, potent. Lund Olofsson Bet. 38 (1739). jfr: Full lemmad. Calonius Bref 150 (1796).
Spalt L 523 band 15, 1939