Publicerad 1940 | Lämna synpunkter |
LILLEPUTT lil3e~put2, ngn gg 104, äv. LILLEPYTT ~pyt2 resp. ~pyt4, m.||ig.; best. -en; pl. -ar (Wulf Köppen 2: 33 (1799) osv.) l. -er (TLäk. 1833, s. 216 osv.).
1) eg.: invånare i landet Lilliput; om ovanligt småväxt person, pygmé, dvärg, pyssling; äv. oeg. o. bildl. Bellman (BellmS) 4: 31 (c. 1769; ss. personnamn). Var fin! / du ärans skojare. / Odödlighetens lillepytt! Thorild (SVS) 1: 110 (1784). Efter du nödvändigt så vill, lillepytt, skall jag uppsticka dig på mitt spjut. Topelius Läsn. 1: 26 (1865; sagt av Goliat). En rad lilleputtar till bärare. Lo-Johansson StädAnsikt. 51 (1930).
2) i (vanl. tillfälliga) ssgr för att beteckna ngt ss. mycket litet o. diminutivt, miniatyr-.
Anm. Namnet på pygméernas land, Lilliput, förekommer i bildl. anv. i språkprovet: I din beundrans lilliput, / Hvem gaf dig in, at (osv.). Thorild (SVS) 1: 107 (1784; förklarat i förf:s ”Noter” med: lilla verlden af din dyrkan).
(1) -ARTAD, p. adj. dvärgartad. —
-STAT.
Spalt L 759 band 16, 1940