Publicerad 1941 | Lämna synpunkter |
LJOM, sbst., l. LJUM, sbst., m. (l. f.) (Bureus Nym. 10: 1 (1637), Lind (1749)) l. n. (Stiernhielm Herc. 452 (1658, 1668), Schultze Ordb. 2781 (c. 1755)); best. ljommen l. ljummen resp. ljommet l. ljummet.
(†) ljud, klang; ofta om (dovt, svagt l. fylligt) genljud. (Harpans strängar) äro wäl stinne och skarpa, / Men liummen är dogh liuf. Bureus Nym. 10: 1 (1637). Hliom, är ett dumt liud eller dön, som höres hlioma efter-åt, sedan een klocka hafwer slagit. Stiernhielm Vt. (1658, 1668). (Prästen) vpfylte heela Kyrckian med Lium. HanssonDröm. D 1 a (”B 1 a”) (c. 1680). Schultze Ordb. 2781 (c. 1755).
Spalt L 935 band 16, 1941