| Publicerad 1941 | Lämna synpunkter |
LOCK lok4, sbst.2, n.; best. -et; pl. =.
lös l. med gångjärn l. dyl. fastsatt anordning (vanl. av samma material som det föremål vartill den hör) avsedd att tillsluta en (uppåt riktad) öppning (vanl. tillhörig ett fristående mindre föremål, ss. ask, bytta, gryta, kista, korg o. d.); äv. om klaff (av tyg o. d.) över ficka (på klädesplagg o. d.). Taga av, lägga på locket (vanl. i fråga om löst lock). Öppna l. lyfta upp, stänga l. lägga ned locket (vanl. i fråga om lock fäst med gångjärn l. dyl.). Skjuta in locket (i fråga om lock som löper i en fals). Spika fast, bryta upp locket (i fråga om lock till packlådor o. d.). Eth sölff stoob mett lock. G1R 11: 193 (1536). Humbla Landcr. 215 (1740; till snusdosa). (Han) öppnade locket på sin stora portör. FrSmål. 19 (1893). Bergman Patr. 20 (1928; på korg). — jfr ASK-, BRUNNS-, FICK-, GRYT-, KARTUSCH-, KIST-, KOMMOD-, KORG-, SILVER-, SKRUV-, SNUSDOSE-, TRÄ-LOCK m. fl. — särsk.
a) (numera knappast br.) i vissa bildl. talesätt i förb. med bytta o. d., ss. beteckning för samhörigheten l. överensstämmelsen mellan (två) parter, personer o. d. Forsius Fosz 348 (1621). Dhet loket til dhen byttan. Grubb 651 (1665). Herre til Ehr Sammets-Rock, / Mit Valmar sig ei skickar; / Den Byttan vill ha’ annat lock. Hammarberg Herdinn. 31 (1741). Björkman (1889).
b) (förr) vapenhist. på gevärslås: den del som täpper fängpannan o. hindrar fängkrutet på ett laddat gevär att rinna bort. Söderman ExBook 51 (1679). Alm Eldhandv. 1: 219 (1933).
c) om vissa organ vilkas funktion (väsentligen) består i att de kunna övertäcka en öppning l. ett underliggande organ; i sht ss. senare led i ssgr.
α) (i vitter stil) elliptiskt för: ögonlock. Djupt under mörka lock dess (dvs. tvedräktens gudinnas) ögon bistert brinna. JGOxenstierna 5: 262 (c. 1817). jfr ÖGON-LOCK.
β) (numera bl. tillf.) anat., zool. struplock. Bliberg Acerra 454 (1737). jfr LUFTRÖRS-, STRUP-LOCK.
δ) zool. hos vissa snäckdjur: hornartad l. förkalkad bildning varigm skalöppningen kan tillslutas. Linné Vg. 169 (1747; hos snäcka). Locket tillsluter snäckans öppning då djuret är indraget. Sundevall Zool. 124 (1835). SvUppslB 25: 460 (1935).
d) bot. om den övre, frö- resp. sporlösa delen av en kapsel, som vid fruktens resp. sporkapselns mognad skiljer sig från den undre. VetAH 1788, s. 141 (hos viss mossa). ArkBot. X. 12: 44 (1911).
e) i utvidgad anv., om (delar av) föremål som påminna om lock.
α) (skämts.) om bäcken (se d. o. 2 a). Bellman (BellmS) 1: 115 (c. 1775, 1790). Musiken (hördes) spela en dundrande marsch med trummor, triangel och ”lock”. Sandberg GHusH 29 (1897).
β) mus. om den övre, välvda plattan (”bröstet”) av stråkinstrument. Weste (1807). Hedlund Fiolsp. 8 (1899).
γ) tekn. om maskindelar varmed öppningar i cylindrar, pannor o. d. (gm skruv- l. bultanordning) igensättas. Uggla Skeppsb. SvEngLex. (1856). Frykholm Ångm. 164 (1881). jfr CYLINDER-LOCK.
δ) kok. om (avskuren l. separat bakad) överdel av bakvärk o. d. Kockeb. A 7 a (1650; om den avskurna övre delen av ett kålhuvud). Salé 136 (1664; på pastej). Af runda hvetebullar bortskäres ett lock. Montell Frun 61 (1898).
ε) (†) zool. om det platta skalet hos en olikskalig mussla. Retzius Djurr. 217 (1772). Hisinger Ant. 4: 138 (1828). ÖoL (1852).
f) (numera bl. tillf.) bildl., i sådana uttr. som lägga lock på ngt o. d., med avs. på tanke, yttrande o. d.: behålla för sig själv, tiga med. Sqwallare haffwa inte loock på sin sqwalrare bytta. Bullernæsius Lögn. 292 (1619). Aldrig lade man lock på sina funderingar och bekymmer. Hedenstierna Svenssons 8 (1903).
g) bildl., i uttr. lock för öronen (äv. örat), ss. beteckning för tillfällig lomhördhet (framkallad av ett starkt dån l. dyl.); vanl. i uttr. det slår lock (förr äv. ett lock) för öronen (äv. örat) (på ngn), ngn blir tillfälligt lomhörd; äv. med saksubj. l. (föga br.) personsubj. Canonen small, så at det slog et lock för öronen. Sahlstedt (1773). Han slår riktigt lock för öronen på en (med sitt skrik). Wieselgren Hvirfl. 1: 9 (1891). Holmgren ÖronSj. 42 (1925).
(c γ) -BEN. (†) zool. hos fiskar m. fl. djur, om de ben som tillsammans utgöra ett gällock, operkularben. Nilsson Fauna 4: 164 (1852). —
-BÄRANDE, p. adj. särsk. zool., bot. till c δ, d: försedd med lock. Den lockbärande frugten (hos mossor). Hartman Fl. XLIII (1820). —
-HÄLL. arkeol. häll (se HÄLL, sbst.2 3) som utgör (del av) lock till en hällkista. Strinnholm Hist. 1: 147 (1834). Fornv. 1934, s. 344. —
-KAR. (lock- 1662 (: lockar) osv. locka- 1670—1752. locke- 1725) (i vissa trakter) jfr -GRYTA. VRP 1662, s. 100. —
-LÖS. (numera bl. tillf.) som saknar (tillhörande) lock. En låklös ask. KlädkamInvent. 1565, s. 3. —
-PULKA. [jfr -ACKJA] (i fråga om lapska förh.) helt överbyggd pulka i vars översida finns en av ett lock täckt öppning, låspulka. 2NF 1: 104 (1903). —
(d) -ROST. bot. rostsvampen Melampsora padi Wint. (Thecopsora areolata (Fr.) P. Magn.), vars sporhus öppnar sig med ett lock. Hartman Örsted 72 (1865). —
-SPEGEL. (†) sannol. om ett slags hopfällbar toalettspegel där ett mot själva spegeln ledande, vinkelställt stöd vid spegelns hopfällande bildar liksom ett lock. BoupptVäxjö 1739. Rig 1931, s. 64 (1773). —
B (†): LOCKA-BYTTA, -KAR, se A. —
C (†): LOCKE-GRYTA, -KAR, -SPANN, -STOP, se A.
Spalt L 1010 band 16, 1941