| Publicerad 1941 | Lämna synpunkter |
LYFTA lyf3ta2, v.1 -er, lyfte, lyft, lyft, stundom -ade; förr äv. LÖFTA, v.1 -er, löfte, löft, löft, äv. -ade (pr. ind. sg. lyftar Schultze Ordb. 2875 (c. 1755), Bergroth FinlSv. 75 (1916); lyfter Mess. 1531, s. C 3 a, osv.; löfter VarRerV 40 (1538), Cavallin Herdam. 3: 157 (i handl. fr. 1783). — pr. ind. sg. pass. lyftas CGStrandberg 26 (c. 1860), Hedvall RunebgStil 138 (1915); lyftes BoupptSthm 28/1 1678, osv.; lyfts Runeberg 2: 3 (1846) osv. — imper. lyft Klag. 2: 19 (Bib. 1541) osv.; lyfta Bellman (BellmS) 1: 21 (c. 1770, 1790), Bergroth FinlSv. 75 (1916); löft Mark. 11: 23 (NT 1526), Scherping Cober 2: 405 (1737). — ipf. lyftade Broman Glys. 2: 125 (c. 1730), Östergren (1932); lyfte Luk. 16: 23 (NT 1526) osv.; löftade Hermelin BrBarck 57 (1703), Cavallin Herdam. 5: 75 (cit. fr. 1711); löfte Rut 3: 7 (Bib. 1541), Scherping Cober 2: 387 (1737); löft Almqvist Törnr. 1: 32 (1839; i vers). — sup. lyft ConsAcAboP 1: 22 (1641) osv.; lyftat Dijkman AntEccl. 302 (1678, 1703), Östergren (1932); löftat HCXIIH 1: 92 (c. 1734). — p. pf. lyft Preutz Kempis 144 (1675) osv.; lyftad Lind (1738), SvD(A) 1933, nr 232, s. 6). vbalsbst. -ANDE, -ELSE (se UPPLYFTELSE), -NING (se LYFTNING, sbst.2); -ARE (se avledn.); jfr LYFT o. LYFTING, sbst.2
1) medelst muskelkraft (med l. utan mekaniskt hjälpmedel) föra (ngt) uppåt från dess tidigare läge (ofta för att förflytta det till annan plats); äv. abs.; äv. (numera i sht vard.) i förb. lyfta på, äv. i ngt, lyfta ngt en smula uppåt, ofta för att sedan låta det återgå till sitt förra läge l. för att bl. pröva dess tyngd. Lyfta en dörr av hakarna. Lyfta en säck på ryggen. Lyfta ngn i l. ur sadeln. Lyfta ett barn över staketet. Lyfta locket av kastrullen. Lyfta på täcket. (En väska med silver så tung) at han jcke wel ku[n]de løffta he[n]ne m[edh] ene hand. OPetri Tb. 161 (1527; uppl. 1929). Orkar du intet lyffta steenen, så wältran. Grubb 902 (1665). Också får man icke vara så svag, när man skall lyfta en tunna råg. Læstadius 1Journ. 245 (1831). Vi lyfta våra sejdlar och stöta dem samman på gammalt manér. Rydqvist Kar. 26 (1924). Hon lyfte på dockan. Hallström Händ. 162 (1927). (Hon) lyfte honom med möda under armarna. Browallius Två 203 (1939). — jfr FÖRLYFTA. — särsk.
a) med avs. på kroppsdel. Lyft på fötterna! Lyfta vingarna (om fågel), ofta liktydigt med: flyga sin väg. SkrGbgJub. 6: 185 (1590). (Lejonet) brukade ligga orörligt med nacken mycket högt lyftad. Hallström Than. 34 (1900). Lagerlöf Holg. 2: 476 (1907). — särsk.
α) i fråga om åtbörder av mer l. mindre symbolisk art; jfr j γ. Lyfta på axlarna, höja på axlarna (se AXEL, sbst.2 1 b). Man löfter på axlarna, man pustar m. m. (över missförhållanden). Cavallin Herdam. 3: 157 (i handl. fr. 1783). Lustigt skall det bli att skåda / Hur han lyfter nu sin panna. Runeberg 2: 106 (1848; om Klingspor efter reträtten). Bön med lyfta händer är ej nog, / landtman, då du ber för jordens gröda. Rydberg Dikt. 1: 44 (1882). Orlando lyfte fingret till tystnad. Hallström Than. 53 (1900).
β) (i sht i vitter stil) med avs. på ögonen l. blicken: höja, rikta uppåt. Tegel G1 1: 65 (1622). Siwertz Mälarp. 155 (1911).
γ) med. i uttr. lyftande hjärt(spets)stöt o. d., hjärtstöt o. d. som häver bröstkorgsväggen mer än normalt. UpsLäkF 1888—89, s. 277. Petersson FysUnders. 277 (1908).
b) med avs. på vapen som höjes till angrepp l. till försvar; äv. med avs. på redskap som höjes för användning. En fattig man som yx och spada / Knapt orkade at lyfta mer. Bellman Gell. 11 (1793). Folk, som ej vill lyfta svärdet, höj då bägarn i din hand! Rydberg Dikt. 1: 28 (1876, 1882).
c) med avs. på del av klädedräkt. Lyfta på slöjan. Hej! mina Flickor lyfta på kjolen. Bellman (BellmS) 1: 21 (c. 1770, 1790). Selma lyfte i sin långa kjol. Benedictsson Peng. 261 (1885). — särsk.
α) i fråga om seden att män lyfta huvudbonaden från huvudet vid hälsning l. avskedstagande l. ss. tecken på vördnad. Lyfta på, förr äv. uppå hatten för ngn, äv. lyfta hatten (numera nästan bl. i pass.). Ther mädh iagh löfther vppå min hat, / Far vel min leliebladh. Visb. 1: 161 (c. 1620). Man lyffter hatten och läser ena bön, när thet klemtar. Swedberg Dödst. 549 (1711). Hattar lyftas. Snoilsky 2: 41 (1881). En bärare steg fram och lyfte på mössan. PT 1905, nr 207 A, s. 3.
β) (†) i uttr. lyfta sin huva, i fråga om seden att kvinna som bar florshuva slog upp floret med handen vid hälsning (o. höll det uppslaget vid eventuellt följande samspråk). Lyfta din hufva / För den där Munsiörn. Bellman (BellmS) 1: 201 (c. 1771, 1790).
d) i namn på lyftlekar, t. ex. lyfta lång stock, stubbe, se resp. sbst.
e) sjöt. i vissa uttr.; särsk. lyfta årorna, taga årorna ur årtullarna l. klykorna o. lägga dem på deras platser i båten; lyfta ett tåg l. i ett tåg, göra en kort halning av ett tåg för att därigm åstadkomma rörelse uppåt hos segel l. annat föremål; förr äv. lyfta rodret l. med rodret, vrida rodret från visst intaget läge. Lyft Roret. SkepCommSkepzb. 1689. Vi lyfte vår Fockvant. SvSaml. 3—6: 172 (1757). Skall båten ”lägga till”, kommenderas lyft, hvarvid alla årorna .. lyftas utur roddluckorna. Lavén Sjöv. 55 (1853). Ramsten o. Stenfelt (1917). — särsk. i uttr. lyfta ankar l. ankaret, förr äv. sitt ankar o. d., taga upp ankaret på fartyget; ofta ss. beteckning för att fartyget börjar färden; jfr ANKARE, sbst.2 I 1 a β. LPetri Kr. 55 (1559). Roswall Skeppsm. 1: 152 (1803). Nordenskiöld Vega 1: 37 (1880).
f) spelt. abs.: vända upp en övre del av kortleken för att se vilket kort som kommer upp; äv.: spela visst enkelt hasardspel som tillgår på detta sätt; äv. i uttr. lyfta högst (om ngt). Vanligen lyfter man (i piké) om hvem som första gången skall gifva. Lindskog Spelb. 52 (1847). Om en stund kom kortleken fram och de började lyfta, först om tolfskillingar och sen om femtioöringar. Engström Glasög. 15 (1911).
h) i folktron, i uttr. lyfta en skatt o. d., gm besvärjelse o. d. bringa i dagen en dold skatt. Livijn 1: 33 (c. 1806).
i) med saksubj.: åstadkomma att ngt kommer att intaga ett högre läge; häva; höja; i sht om naturkraft, fysiologiskt tryck o. d. Vinden lyfte papperet från marken. (Muskeln) Kan hiälpa til .. at lyffta de benen som giöra bäckenet. Rosenstein Comp. 123 (1736). Lotus-plantan, som vid solens uppgång och nedgång lyfter och sänker sin blomma. 2VittAH 11: 9 (1822). (Barmen) Vidgades fullt och lyftes af andedrägten i vågor. Runeberg 1: 146 (1836). — särsk.
α) oeg., med avs. på (övre delen av) en byggnad, en höjd o. d.: höja, resa; uppbära. Högarna lyfte sin rund, två bröst dem döden har åtskilt. Tegnér (WB) 5: 19 (1825). Ensligt .. lyfter det grågula tornet sin .. massa öfver den vida slätten. UVTF 12: 110 (1875). Den väldiga mittkupolen lyftes av fyra starka kvadratiskt ställda pelare. Munthe IslamK 166 (1929).
β) i pass. med intr. anv.: höja sig. Ej lyfts en höjd mot himlens rand. Runeberg 2: 3 (1846). SvD(A) 1929, nr 128, s. 24.
j) i bildl. anv. Lyfta Cronan af den som medh högsta rätt hafwer (henne). Stiernman Riksd. 1372 (1660). At lyffta Rijket vthur thes swårigheter. Därs. 1813 (1680). Genom en skarp kontur verksamt lyfta ett ornament ifrån dess grund. TT 1871, s. 354. Hemlighetsslöjan kring statsverket och banken hade begynt lyftas. Malmström Hist. 5: 228 (1877). Den nya rörelse, som höll på att arbeta sig fram för att lyfta Horatius och Boileau ur högsätet. Blanck NordRenäss. 258 (1911). — särsk.
α) (†) i vissa uttr.
α’) lyfta ngn l. ngt under armarna, understödja ngn l. ngt. Brask Pufendorf Hist. Föret. 4 a (1680). Dalin Hist. III. 2: 316 (1762).
β) (numera bl. i vissa trakter) i uttr. han är lätt l. icke tung att lyfta o. d., om person som saknar förmögenhet. Adlerbeth FörslSAOB (1798). Östergren (1932).
γ) (i sht i vitter stil) med avs. på kroppsdel. Lyfta sin hand emot ngn (jfr HAND 8). Jagh lyfter mina händer / Vp til Gudz berg och huus. Ps. 1695, 95: 1; jfr a α samt LYFTA UPP. Som jag, nu Gudi lof, begynner at åter lyfta hufvudet ur stoftet. Leopold (SVS) II. 1: 113 (1780). Ingen Svensk man, så vidt man vet, lyfte sin hand mot Carl XII. 2SAH 55: 4 (1878). Det sätt på vilket England kan för den övriga världen lyfta pekfingret mot den halsstarrige utlänningen. Hellström RedKav. 285 (1933). — särsk. (†) i uttr. lyfta munnen, öppna munnen (o. säga ngt till ngn). (De) icke til et ord förmådde munnen lyfta. Kolmodin QvSp. 1: 32 (1732).
δ) (†) i uttr. lyfta en suck o. d., frambringa l. framkalla en suck. Mitt öma bröst (skall) lyfta ständiga suckar för din välgång. Rudenschöld PVetA 1772, s. 19 (angivet ss. klandervärdt uttr.). Hvad kan väl .. / .. / .. lyfta flickans suck — Det Kärlek gör och Vin. Kellgren (SVS) 1: 193 (1777).
ε) (i religiöst spr.) i uttr. lyfta sin själ l. sitt hjärta (upp) till Gud o. d., upplyfta sin själ osv. till Gud. Iach lyffter mina siel vp til tich. Mess. 1531, s. C 3 a. Hagberg Pred. 1: 127 (1814).
ζ) med avs. på ngns ”börda”, ngns bekymmer o. d. Lyfta en sten från ngns bröst, se STEN. HC11H 14: 97 (1664). En svår tyngd lyftes från mit hjerta. Eurén Kotzebue Cora 124 (1794). Huru har du till exempel / Ifrån oss lyftat dagens sorg. CVAStrandberg 1: 274 (1876). (†) Ati vdij then motten, wele liiffte någet vnder byrden mett, och icke alt hengiet jn på oss. G1R 12: 171 (1539).
α’) (föga br.) frambringa, skapa. Lyfte jag ej sjelf bedragen / Lunda tempel nyss i dagen? Tegnér (WB) 5: 179 (c. 1825).
β’) bringa i dagsljuset. Det lilla Sverkerkapellet (vid Alvastra) är lyft i dagen. Böök ResSv. 109 (1924).
ϑ) åstadkomma att ngn får högre rang l. ställning i samhället l. att ngn l. ngt får större anseende, inflytande o. d.; höja (se d. o. 5). Lyfta ngn på tronen. RARP 7: 157 (1660). Karl Johan hade .. inom få år lyft Sverige ur den djupaste vanmakt till en ärofull plats bland de europeiska staterna. Odhner Lb. 338 (1869). Det var kvinnorna som vid valet lyfte Hitler till makten utan revolution. UngdFrisinne 1934, s. 2.
ι) (numera mindre br.) höja (ett rike, samhälle o. d.) i makt l. välmåga. Johannes Hyrkanus .. regerade 31 år och lyftade riket. Rydberg (o. Tegnér) Engelhardt 1: 8 (1834). Hildebrand Medelt. 1: 370 (1881).
κ) höja (ngn l. ngt) upp till en hög(re) (andlig l. moralisk o. d.) ståndpunkt l. nivå; äv.: höja till en hög(re) grad av stämning, andakt, skönhetsupplevelse o. d. Denna höga känsla af kärlek för Fosterlandet .. bör utan svårighet kunna lyfta menniskan öfver sig sjelf. Kellgren 3: 215 (1793). (Karlfeldts dikt) Sjukdom, där vånda och smärtor lyfts till oförgätlig och oförgänglig konst. HågkLivsintr. 12: 72 (1931). (De värkligt stora minnena) som lyfta, samla och berika. SvD(A) 1932, nr 174, s. 4. Ett osökt tillfälle att lyfta diskussionen över partitvisterna. Därs. 1934, nr 247, s. 4.
λ) (i sht i vitter stil) i p. pr. i adjektivisk anv.: som gör att ngt synes högre; upplyftande; som gör ett livande o. gladt intryck. Det var en lyftande anblick att se de bål, som flammade på bergens toppar. Rydberg Ath. 474 (1876; uppl. 1859, 1866: upplyftande). Öfverväldigande och lyftande var .. (Svedelius’) föredrag. LVetA IV. 4: 12 (1904, 1909). Den ljusa, lyftande medeltida freskens karaktär. TurÅ 1919, s. 154.
μ) i p. pf. i adjektivisk anv.
α’) fylld l. präglad av stark känsla, stämning, livfullhet o. d.; upplivad. UVTF 12: 95 (1875). Hon kände sig däraf något lyftad att hon kunnat säga ett godt ord om en fiende. Strindberg Fagerv. 164 (1902). I den lyftade stämningen (vid bruket av små doser alkohol) träda sorger och bekymmer i bakgrunden. Wigert PsykSj. 2: 102 (1925).
k) refl.
α) om person: höja l. häva l. resa sig uppåt från viss ställning, från underlaget o. d. Lyfta sig på krokig arm. TT 1900, M. s. 34. (I oxdansen) svänger .. (kavaljeren) högra benet rakt utåt med en skarp knyck, så att han kommer att lyfta sig på vänstra tån. Folkdans. 30 (1923). — särsk. (numera föga br.): resa sig (från liggande l. sittande ställning), stiga upp. LPetri 2Post. 271 b (1555). Adlerbeth HorOd. 136 (1817).
β) (numera icke i fackspr.) om fågel (l. annat flygande djur): höja sig från marken o. d.; flyga upp; jfr l α. Änderna skjutas .. i flygten, just i det de lyfta sig utur vatnet. Brummer 33 (1789). Såsom en fågel mot himmelens höjd / Sig lyfter på lediga vingar. Ps. 1819, 424: 5. NF 4: 1507 (1881; om flygsimpa). Carlson 1Skolgeogr. 29 (1887).
γ) om kroppsdel: höja sig; hävas; äv. bildl. Nej! mot ättens fiende / Lyfte sig din arm! Oscar II I. 2: 5 (1859, 1886). Mitt bröst lyfter sig / som från en kväfvande tyngd. Ekelund Syn. 30 (1901).
δ) om föremål: höja sig från underlaget uppåt. (Den som) sagde till thetta berg, löfft tich hädhan och kasta tich j hafuet (osv.). Mark. 11: 23 (NT 1526; Bib. 1917: häv dig upp). AnvSkeppsmätare 22/7 1778, s. B 2 a. — särsk.
α’) i uttr. (något ljuder så starkt l. innehåller så starka ord o. d.) att taket tycks vilja lyfta sig l. kan lyfta sig l. (vard.) så taket lyfter sig o. d. Sången blef stundom så stark, att taket tycktes vilja lyfta sig. Almqvist Kap. 24 (1838). Grejsen svor så taket kunde lyfta sig. Engström Kryss 17 (1912).
γ’) (i vitter stil) om himmeln: höja l. välva sig (högt). Tegnér (WB) 1: 159 (1805). Himlen lyfte sig blå, solen gassade. TurÅ 1910, s. 233.
δ’) oeg., om föremål, som är högre l. synes högre än omgivningen: höja sig (se HÖJA 1 b β), resa sig. Man ser Jerusalem sig lyfta på två kullar. JGOxenstierna 5: 83 (c. 1817). Rundtom endast nya fjällar sig allt högre, högre lyfta. Sturzen-Becker 4: 163 (1862). Kupolen .. lyfter sig vackert från en qvadratisk underbyggnad. 3SAH 5: 140 (1890).
ε) (i vitter stil) om ljud: stiga uppåt. Hör, han stiger, krigarhymnen, hör, han lyfter sig mot sky. Rydberg Dikt. 1: 33 (1876, 1882). Så drogo de nedför backen, medan hundskall lyfte sig. Hallström Brilj. 221 (1896).
ζ) bildl.; jfr γ. Lyfta sig själv i håret, se HÅR, sbst. 3 j. O huru lyfter sig mitt sinne nu från jorden! Kolmodin QvSp. 2: 148 (1750). Lätt var att andas, och lätt / lyfte sig lynnet. Almqvist LycklL 87 (1904). Många ställen i hans diktning lyfta sig till en alldeles monumental storhet. Söderhjelm Runebg 2: 529 (1906).
l) intr.: höja sig (från marken l. underlaget osv.), stiga i vädret. — särsk.
α) jäg. om fågel (l. annat flygande djur): flyga upp. Greiff Jagt 85 (1828). En flock tjädrar lyfte med tungt och brakande dån ur hallonbuskarna. Hallström Brilj. 42 (1896). Hellström Storm 253 (1935). — särsk. (tillf.) bildl. När badgästerna anlända, lyfter jag och reser ut i skären. Strindberg Skärk. 98 (1888).
β) om flygplan (l. person på flygplan): höja sig i luften. En flygare lyfter just från en äng. Nyström StridSår 101 (1915). När farten eller den under bärytorna passerande luftströmmen blir stor nog, lyfter planet. BygdFolk 1: 188 (1927).
γ) om dimma, töcken o. d.: stiga upp o. skingras, lätta. Dimman hade under tiden lyft. Strindberg Hafsb. 193 (1890). Sjödin StHjärt. 271 (1911).
2) [utvecklat ur 1 e slutet] (†) om fartyg: lyfta ankar; avsegla. Tersmeden Mem. 1: 141 (1734). Den 2 April .. lyfte tolf linieskepp .. under Nelsons befäl och begynte mot middagen bataljen. Adlerbeth Ant. 2: 252 (c. 1815).
3) med avs. på pänningar som ngn har deponerat hos viss person, i pänninginstitut o. dyl. l. som ngn har löfte om l. rätt till att utbekomma: uppbära, uttaga, utfå; förr äv. med avs. på varor o. d. Lyfta pängar på banken, på sitt resekreditiv. Lyfta sin lön, pension, sitt arv, honorar. PåbudhExecutFrämiande 10/7 1669, s. 6. Nu vet man hans (dvs. den dödes) inländska arfvinge, men ej hvar han är; tå skal arfvet under säkert förvar sättas .. eller emot full borgen af fiermare lyftas. ÄB 15: 5 (Lag 1734). ReglUtlån 21/5 1739, s. A 2 b (med avs. på varor). Lån, som icke lyftats inom behörig tid, skall anses förverkat. SFS 1928, s. 410.
LYFTA FRÅN10 4 l. IFRÅN04. lyfta av l. bort (ngt, t. ex. en stängande bom). Berndtson (1880). jfr FRÅNLYFTA. —
LYFTA IN10 4. [fsv. lypta in] äv. bildl. Serenius 280 (1741). Det antyddes .. i tidningarna att nu kunde Guds vänner snart vara manstarka nog för att lyfta in honom (dvs. Waldenström) i riksdagen. Månsson Rättf. 2: 221 (1916). jfr INLYFTA. —
LYFTA NED10 4 l. NER4, förr äv. NEDER. flytta ned (ngt) från ett högre upp beläget underlag (vanl. efter att först ha lyft upp det från detta). Leuiternar löffte Herrans Arck nedher. 1Sam. 6: 15 (Bib. 1541). jfr NEDLYFTA. —
LYFTA UNDAN10 32, äv. 40. Nordforss (1805). (Man bar den döde till kyrkan) där hällen hade lyfts undan från Magnus Ladulås’ grav. Heidenstam Svensk. 1: 188 (1908). jfr UNDANLYFTA. —
α) till 1 a α. Thå thetta begynnar ath skee, seen vpp, och löffter idhor huffwudh vpp för thy thå nalkas idhor förlösning. Luk. 21: 28 (NT 1526).
β) till 1 a β; äv. i pass. med intr. bet. Wedh han war j pinone, lyffte han sin öghon vpp, och fick see Abraham longt j frå. Luk. 16: 23 (NT 1526). Hans öga lyftes opp ibland, / Fast slocknande och matt. Runeberg 2: 63 (1836).
γ) till 1 c; förr äv. abs., liktydigt med: hålla upp kjolen (för att den icke skall bli smutsig o. d.). Björkegren 1643 (1786). Ingen qvinna på jorden annat än parisiskan kan lyfta upp med detta på en gång anständiga och koketta behag. SDS 1896, nr 158, s. 1.
δ) bildl.; jfr LYFTA, v.1 1 j. Menniskian warder med twänne Wingar lyfft vp ifrån thesse Jordiske Tingen, Nemligh, med Eenfalligheet och Reenheet. Preutz Kempis 144 (1675). Den omedelbarhet, som lyfter upp Rudbecks framställning. Blanck NordRenäss. 313 (1911). särsk.
α’) (†) i uttr. lyfta upp ögonen, öppna ögonen (för ngt), skärpa uppmärksamheten, se upp; äv. i uttr. lyfta upp ögonen på ngn, öppna ngns ögon, väcka ngn. Palmchron SundhSp. B 7 a (1642). Om wij inthet i thid lyffta opp öghonen, så alliancerar .. (konungen i Polen) sigh med Ryssen. RARP V. 2: 216 (1655). Denna näsvisa nygirighet lyffte up ögonen på de Persiska Herrar. Serenius Ooo 1 a (1734). Posten 1769, s. 897.
β’) (†) i uttr. lyfta upp munnen, = LYFTA, v.1 1 j γ slutet. Petreius Beskr. 4: 12 (1615). Bliberg Acerra 186 (1737).
b) till 1 k, refl. BeskrExCav. 1695, s. 3. Kattrinna grep hårt hennes hand och lyfte sig upp i sängen. Lagerlöf Kejs. 289 (1914). —
LYFTA UT10 4. äv. bildl. Lind (1738). Lyft mig ut som en död ur ditt sinne! Heidenstam Vallf. 140 (1888). jfr UTLYFTA. —
LYFTA ÖVER10 40. gm lyftning föra (ngn l. ngt) över till en annan plats, till en annan sida o. d.; äv. bildl. Plikterna, som blifvit honom för tunga, voro lyftade öfver på starkare skuldror än bans. Geijerstam KBrandt 222 (1904). Kavaljeren .. lyfter över damen till sin högra sida. Folkdans. 69 (1923).
-ARM, r. l. m. tekn.
1) (i sht förr) arm (jfr ARM, sbst. III 4 f) i l. på hjulstock, varmed ngt, t. ex. en stångjärnshammare, lyftes; jfr FRISKEL. Rig 1932, s. 2 (1642; i fråga om stångjärnshammare). UB 4: 64 (1873; i stampvärk).
Ssg (tekn. till -ARM 1): lyftarm(s)-ring. (i sht förr) = brusk-ring (se d. o. 2). VetAH 1774, s. 302. SvKulturb. 9—10: 126 (1931). —
-BOCK, r. l. m. tekn. viss mekanisk lyftanordning (domkraft). Zidbäck (1890). Den lyftbock, som före 1863 användes i lokomotivstallen för lyftning af lokomotiv. SJ 3: 447 (1906). —
-BRO.
-CYLINDER. tekn. mekanisk lyftanordning bestående av en cylinder vars kolv (t. ex. gm komprimerad luft) drives uppåt. TT 1891, s. 55. LB 3: 291 (1902). —
-JÄRN. (i fackspr., numera mindre br.) redskap l. inrättning av järn l. stål för lyftning. SvTyHlex. (1851). BeskrFästnPosArtill. I. 9—10: 86 (1895). —
-KRAFT. mek. o. fys. kraft varmed ngt lyfter l. kan lyfta. Vulkaniska lyftkrafter. Frey 1846, s. 129. En fast kran med 30 tons lyftkraft. Sthm 2: 301 (1897). En vätskas lyftkraft på en i densamma nedsänkt kropp. NoK 49: 116 (1925). —
-KRAN. (lyft- 1740 osv. lyfte- 1555—1559) = KRAN 1. ArkliR 1555, avd. 5. Lyftkranarna svängde fram och åter som känselspröten på jätteinsekter. Hellström Malmros 226 (1931). —
-KROK. (i fackspr.) krok l. krokformigt redskap som användes för lyftning. UB 6: 449 (1874; på elektrisk vävstol). HbSkogstekn. 230 (1922). —
-LEK. (i sht förr) lek som förnämligast avser att lyfta ngn l. ngt; jfr LYFTA, v.1 1 d. NordKult. 24: 24 (1933). —
-MUSKEL. (numera bl. tillf.) anat. tjänande att lyfta ngn del av kroppen, lyftare (se d. o. 2). Öfverläppens lyftmuskel. Sönnerberg Loder 129 (1799). —
-PANNA. (lyft- 1772—1853. lyfte- 1744—1747. lyftes- 1766) (†) lyftbar panna; motsatt: inmurad panna; i sht om brännvinspanna. 1 st: löftepanna med Jernöron. BoupptVäxjö 1744. Knorring Torp. 2: 93 (1843). Dalin (1853). —
-PROV. prov som består i lyftande av ngn l. ngt; särsk. (i ä. folktro) om lyftande i magiskt syfte; äv. om tävlingslek. PopEtnolSkr. 8: 53 (1912). NordKult. 24: 23 (1933). —
-PUMP. (i fackspr.) pump där vattnet strömmar genom tryckventilen till kolvens översida, då kolven går nedåt, o. sedan lyftes upp i tryckröret vid nästa kolvslag; ofta i uttr. sug- och lyftpump. Aken Eldsl. 41 (1797). —
-REM. (i fackspr.) rem varmed ngt kan lyftas. Ränsel med lyftrem. Nordensvan o. Krusenstjerna 2: 19 (1886). —
-RING. ring varmed ngt kan lyftas. BoupptVäxjö 1847. Stenskifva, försedd med lyftringar. 2UB 3: 223 (1897). —
-SAX. (i fackspr.) redskap med saxliknande, hakförsedda käftar varmed ngt, t. ex. en timmerstock l. ett isblock, kan lyftas. JernkA 1833, s. 674. HbSkogstekn. 230 (1922). —
-STEN (lyft- 1828 osv. lyfte- 1839—1929) (i fråga om ä. förh.) om sten som lyftes ss. prov på styrka l. i ngt magiskt syfte. 2VittAH 14: 45 (1828, 1838). PopEtnolSkr. 8: 51 (1912). —
-STÅNG.
B (numera bl. starkt bygdemålsfärgat): LYFTE-KRAN, se A. —
-LED, n. av gärdsel gjord ”grind” (se GRIND, sbst.1 1) som lyftes vid öppnandet. GullbgDomb. 15/3 1648. —
-PANNA, -STEN, se A.
C (†): LYFTES-PANNA, se A.
LYFTARE, i bet. 1 m.||ig., i bet. 2 o. 3 r. l. m.
1) (mera tillf.) person som lyfter ngt. Schultze Ordb. 2875 (c. 1755). AJourn. 1813, nr 24, s. 1. jfr AV-, UPP-, VAGN-LYFTARE m. fl.
2) [jfr nylat. levator] anat. muskel varigm ngn del av kroppen lyftes; jfr LYFT-MUSKEL. Lundberg HusdjSj. 445 (1868). Öfverläppens .. lyftare. Wretlind Läk. 3: 23 (1895). jfr REVBENS-, SKULDER-LYFTARE m. fl.
3) (i fackspr.) redskap, anordning l. maskindel varigm ngt lyftes. Brandstegar med lyftare och trissor. PH 4: 2754 (1748). Nerén HbAut. 1: 83 (1911). jfr AV-, BET-, PLÅT-, UPP-LYFTARE m. fl. —
Spalt L 1299 band 16, 1941