Publicerad 1941   Lämna synpunkter
LYKT, sbst.1, r. l. f.; best. -en; l. LYKTA, sbst.1, r. l. f.; best. -an.
Ordformer
(förr äv. -cht(-), -ckt(-), -ct(-). ly- 1526—1870. lö- 1619—1654. -t 1526—1711. -ta 1534—1870. Se för övr. LYKT-NEK. Anm. I vissa stående prepositionsförb. brukades ofta gamla oblika böjningsformer; efter (p)å l. åt l. till dat. sg. best. lykten(n)e (G1R 15: 136 (1543), KFÅb. 1913, s. 214 (1711)) resp. lykton(n)e (Brahe Oec. 77 (1581; uppl. 1920), Dalin Synon. 340 (1870)) l. lykton (Widekindi G2A 83 (i handl. fr. 1612), ÖB 58 (c. 1712)); efter till gen. sg. lyktu (Broman Glys. 2: 10 (c. 1730)))
Etymologi
[fsv. lykt; jfr isl. lykt; avledn. av ett nord. v. lūka, motsv. isl. lúka, stänga, avsluta, ända; se LOCK, sbst.2, -LOCK, sbst., LUCKA, sbst.2]
(† utom i ssgr) slut. — jfr SID-, ÄNDA-LYKT.
1) motsv. LYKTA, v.1 I 2 o. II 1: handlingen att upphöra med l. fullborda ngt l. förhållandet att ngt upphör, avslutande, fullbordan, slut. Ett kwal såm Döden äÿ ä mäktig gie sin Lykt. LejonkDr. 122 (1688). Schultze Ordb. 2903 (c. 1755). — särsk. i uttr. till lykta l. lyktu, till slut, i färdigt skick. Philogonius .. lät til lychta byggia Templet vti Antiochia. Schroderus Os. 1: 366 (1635). SvFolks. 410 (1849).
2) motsv. LYKTA, v.1 I 3 o. II 2: sista l. yttersta delen l. avslutningen av ngt; slutet på ngt; äv. konkretare: slutparti, ändelse. Svenskan gitter .. icke lijdhit (dvs. kan icke tåla) f i lychten å ordomen. Lindroth Bureus 85 (i handl. fr. 1602). Ach Jemmer vee, blifver ändan, och Lyckten å Leken. Stiernhielm Herc. 282 (1648). Börk Darius 932 (1688). — särsk.
a) i vissa (stundom sammanskrivna) förb. med prep., ss. (p)å lykten l. lyktan l. lyktene l. lyktone l. lykton l. åt lyktone l. i lykten l. till lykten l. lyktene l. lyktone, till slut(et), till sist, på slutet, slutligen; på sistone; stundom närmande sig bet.: när allt kom(mer) omkring o. d. OPetri Tb. 124 (1526; uppl. 1929: paa lykten). Kan skee the .. på lyctan vore honom gerna quitte. G1R 9: 320 (1534). Brahe Oec. 77 (1581; uppl. 1920: Till Lychtonne). Emellan Torild .. och Harald .. skeedde .. någre Slachtningar, vthi hwilka Konung Torild på lychtenne bleff liggiandes på platzen. L. Paulinus Gothus Com. 87 (1613). VDP 1632, s. 601 (: tillychtenne). Stiernhielm Arch. C 1 b (1644: åt lycktone). Dens. Herc. 325 (1658, 1668: å lykton). Fernander Theatr. 302 (1695: Ålycktone). VDR 1700, Verif. 51 (: til lychten). (Talaren) lämnade sig å lycktone uti allas vänskap. VetAP 1: 168 (1740). Dalin Synon. 340 (1870).
b) i uttr. bära ngn sådan lykta (osv.), åstadkomma att ngt (ett företag o. d.) slutar så för ngn (osv.), ställa om ett sådant slut (på ngt) för ngn (osv.). Hund E14 266 (1605).
Ssg (äv. att hänföra till LYKTA, v.1): (1) LYKT- lyk3t~ -NEK. (lykt- 1909 osv. lökt- 1908—1920) [sv. dial. lykt-, lökt-, löck-nek] (i vissa trakter, företrädesvis i fråga om ä. förh.) om sista kärven vid skörden (som spelar en viss roll i folktron); stundom om kärve, enkom tillvärkad för användning ss. prydnadsföremål o. d. under julen. Fatab. 1908, s. 78. SvD(A) 1928, nr 334, s. 10.

 

Spalt L 1309 band 16, 1941

Webbansvarig