| Publicerad 1941 | Lämna synpunkter |
LÄMNING läm3niŋ2, äv. LEMNING lem3-, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
1) om det som kvarstår av ngt som till sina övriga delar fördärvats, gått under, försvunnit l. dyl.; återstod, (sista) rest; ofta i pl.; numera bl. om ngt (mer l. mindre) konkret o. vanl. med närmare bestämning inledd av prep. av l. efter l. (i bet. b) från. Spegel GW 137 (1685). Nordenflycht (SVS) 3: 41 (1754). Der (dvs. på bålet) hvilar han (dvs. Adonis) i purpur klädd: / En lemning af behag ännu hos honom dröjer. GvPaykull 126 (1787, 1814). Ur Altonas rykande lemningar uppstiger ingen räddning (för Stenbock o. svenskarna). 2SAH 8: 257 (1817). Styffe Un. 163 (1880: efter). En landmassa, hvaraf Island och Färöarne äro de återstående lemningarne. Nathorst JordH 881 (1894). — jfr BOPLATS-, BORG-, FORN-, KONST-, KULTUR-LÄMNING m. fl. — särsk.
a) om återstod av gamla (forntida) byggnader l. andra större minnesmärken; ruin(er), rest(er). Spegel SalWijsh. 27 (1711). (Stiernhielm skulle) vårda rikets ålderdomsmärken och lemningar. Fryxell Ber. 14: 84 (1846). På Slottsholmen i Bosund finnas lemningar efter ett Danskt fäste. Styffe Un. 153 (1867). Lämningarna av en stor trästaty. Kjellberg GrekRomK 18 (1932).
b) om ngt som kvarstår ss. vittnesbörd om ä. tiders förhållanden; kvarleva; minne; relikt; rest; numera bl. i uttr. lämning från, äv. av ngt. Botin Hem. 2: 137 (1756). Svenska Akademien, denna vackra lemning af Gustaf III:s tidehvarf. Wallin Vitt. 2: 305 (1811). (Att) ärkebiskopsembetet .. (borde) upphäfvas såsom en lemning från papismens dagar. Annerstedt UUH 1: 213 (1877). Hirn Barnlek 306 (1916). jfr SPRÅK-, SÄGEN-LÄMNING m. fl.
c) (föga br.) helgonrelik. Dalin Montesquieu 193 (1755). (Ansgarius’) ben kringspriddes och förvarades såsom heliga lemningar. Fryxell Ber. 1: 86 (1823). Afzelius Sag. 5: 81 (1843). jfr HELGON-LÄMNING.
d) geol. o. paleont. om lämning av djur l. växt från ngn tidigare geologisk period, fossil. På flere ställen i Asien, Africa, och America finnas lämningar af elefanter. Bergman Jordkl. 126 (1766). Fossila lemningar af hästen. Samtiden 1874, s. 123. Stenkolen äro lemningar af fordna tiders stora vexter. Berlin Lrb. 112 (1876). Nathorst JordH 54 (1888). jfr DJUR-, FOSSIL-, VÄXT-LÄMNING m. fl.
e) (†) om efterkänningar l. sviter efter sjukdom. PJBergius PVetA 1763, s. 92. Lämningar af en förut förmodeligen illa botad fråssa. VDAkt. 1768, nr 349. Heinrich (1828).
f) (†) om rest, återstod, utfällning o. d. som kvarstår ss. resultat av en kemisk förening l. dyl. Aldenstund nu (sedan skedvattnet uppsamlats) .. lemningen uti kolfven var torr. VetAH 1748, s. 45. (Eter) brinner med lysande, sotig låge, och utan lemning. Berzelius Kemi 5: 1054 (1828). Hisinger Ant. 5: 136 (1831).
g) (†) bildl., om person som är den siste av sin släkt l. dyl. Gustaf III 3: 101 (1789). Atterbom SDikt. 1: 62 (1811, 1837). Brask var ibland de andliga hvad Thure Jönsson ibland adeln, en lemning ifrån den gamla tiden. 2VittAH 22: 261 (1861); jfr b.
2) om det som ngn (l. ngt) lämnar kvar efter sig; vanl. i pl.
a) om mat (l. dryck o. d.) som (vid en måltid) icke ätes upp, utan lämna(t)s kvar; matrest(er); vanl. i pl.; jfr LÄMNA, v.2 II 1 a. Lagerström Westph. 37 (1737). Lämningar af hjerpar och pastejer. Björn Okände 82 (1791). Nilsson FolklFest. 282 (1915).
b) (†) skriftlig kvarlåtenskap; jfr LÄMNA, v.2 II 2. Man öfversatte i Frankrike flitigt de bästa Grekiska och Latinska lemningar. 1SAH 1: 132 (1786). Valerius 2: 176 (1826).
3) (numera föga br.) om ngns jordiska kvarlevor, (ngns) stoft; ofta i pl. Se här en sluten grift en bleknad lämning döljer! Lenngren (SVS) 1: 49 (1774). Enkedrottningens dödliga lemningar fördes .. från Svartsjö till Stockholm. 2SAH 34: 421 (1861). PT 1903, nr 25 A, s. 3.
4) (enst., †) om avskräde(shög)(?). Åkermolla .. växer allestädes på upbrukade ställen och på lemningar. Fischerström 1: 255 (1779).
Spalt L 1613 band 16, 1941