| Publicerad 1942 | Lämna synpunkter |
LÄNDIG län3dig2, adj. -are; adv. -T.
1) ss. senare ssgsled; om landområde o. d.: som är så l. så beskaffad med avs. på de allmänna naturförhållandena, jordmån, terräng, läge, växtlighet o. d.; jfr BACK-, BÄRG-, FLACK-, FROST-, HÖG-, O-LÄNDIG m. fl.
2) (i vissa trakter) om landområde o. d.: som har en god l. för visst ändamål lämplig beskaffenhet med avs. på de allmänna naturförhållandena, jordmån, terräng, läge, växtlighet o. d. Sahlstedt (1773). Hannibal .. red sjelf åstad .. att ifrån en ländig kulle bespeja .. fienderna. Emanuelsson Plut. 2: 90 (1842). Ingenstäds så nätt och ländigt .. / det var, som i min kära Hjälmartrakt. Gellerstedt Hemtr. 8 (1905). särsk.
a) som har god jordmån; lämplig för odling, odlingsbar. Brauner Bosk. 69 (1756). At mera ländig marck til Nya Landtbruk icke gifves kring Roslagsvercken. NoraskogArk. 6: 19 (1768). 2UB 4: 378 (1899).
b) om terräng, väg o. d.: lämplig för trafik, farbar, framkomlig. De andra vägarna (som icke kunna köras) äro ridvägar af bättre och sämre godhet, alt som marken af sig sjelf är ländig. VetAH 1758, s. 115. Vägarna ha makadamiserats här och där, och fler skola bli ländiga för traktorer och lastbilar. DN 4/9 1932, Söndagsbil. s. 3.
1) till 1: ett landområdes o. d. beskaffenhet med avs. på de allmänna naturförhållandena osv.; numera bl. ss. senare ssgsled. Ländigheten (i Näsby socken) är sidländ. VetAH 1757, s. 264. Gadd Landtsk. 1: 180 (1773). jfr flack-, frost-, hög-ländighet m. fl.
2) (i vissa trakter) till 2: god beskaffenhet hos ett landområde o. d. med avs. på de allmänna naturförhållandena osv.; vanl. övergående i bet.: odlingsbarhet, god jordmån. Sahlstedt (1773). Att .. (Norums socken) på en jordvidd af blott 4,280 tunnland innehåller 23 3/8 hemman och föder 1,231 menniskor, är ett bevis såväl på markens ländighet som dess uppodling. Holmberg Bohusl. 3: 299 (1845). WoJ (1891).
Spalt L 1639 band 16, 1942