Publicerad 1942   Lämna synpunkter
LÄTTJAS lät3jas2, v. dep. -ades; förr äv. LÄTTJA, v. -ade.
Ordformer
(lätj- (-ti-) 1541—1886. lättj- (le-, -tti-) 1554 osv.)
Etymologi
[fsv. lätia, lätias, motsv. nor. dial. letja, isl. letia, got. latjan, fsax. lettian, mnt. letten, fht. lezzen, mht. letzen (jfr t. verletzen), feng. lettan; till LAT, adj.1]
1) (numera utom i skriftspr. bl. i vissa trakter, särsk. i Finl.) dep.: vara lat l. sysslolös, föra ett lättjefullt liv, göra ingenting, ”slå dank”. Gå fåfenga och lätias. Gl1Tim. 5: 11 (Bib. 1541). SLorS 11: 201 (1895). Hufvudstadsbl(A) 1934, nr 305, s. 19.
2) (†) refl. o. intr., = 1. Ibland .. (klostren) voro tio Nunne-Kloster, så at äfven andra Könet hade tilfälle utan ny stiftelse, at lära lättja sig och sjunga Latin. Lagerbring 1Hist. 3: 655 (1776). Wetterbergh Penning. 486 (1847; intr.).
Särsk. förb.: LÄTTJAS BORT. (†) till 1: förspilla (arbetstid o. d.) i lättja. Lätjats bort .. inemot 300 dagar. Chydenius 18 (1765).

 

Spalt L 1801 band 16, 1942

Webbansvarig