| Publicerad 1942 | Lämna synpunkter |
LÖFTE löf3te2, n.; best. -et; pl. -en (Helsingius (1587) osv.) ((†) = (2Petr. 1: 4 (NT 1526), Sylvius Curtius 384 (1682)); -er BtFinlH 3: 346 (1556), RARP 2: 33 (1633)).
1) handlingen att lova ngt (se LOVA, v.2 1) utfästelse l. försäkran att vilja göra ngt l. att överlämna l. giva ngt l. att handla på visst sätt (till gagn för ngn). Giva, avlägga, äv. göra, förr äv. lova ett löfte. Hålla, fullgöra, uppfylla, infria, efterkomma, förr äv. fullfölja l. hålla vid makt l. betala ett löfte. Stå vid sitt löfte, förr äv. sköta sitt löfte. Bryta ett löfte. Ett löfte om, äv. på, förr äv. för ngt. Hava ngns löfte (om ngt). Taga löfte av ngn. G1R 1: 27 (1521). (Kristus’) herligheet och dygd, genom huilka oss dyra och aldra största lyffte giffne äro. 2Petr. 1: 4 (NT 1526). Tå loffuadhe Jsrael Herranom itt löffte. 4Mos. 21: 2 (Bib. 1541). Iagh wil betala mijn löffte Herranom. Psalt. 116: 14 (Därs.). Dock skal, om Gud så vill, mitt Löfte blifva skiött (dvs. jag skall stå vid mitt löfte). Frese Pass. 104 (1728). Guds ord och löfte skall bestå. Ps. 1819, 124: 4. Löftet om subsidier blandades med hotelser om ofred. 2SAH 55: 260 (1878). En gång gjorde han ett löfte att .. börja en absolut afhållsamhet från starka drycker. De Geer Minn. 1: 34 (1892). Siwertz JoDr. 55 (1928). — jfr AVHÅLLSAMHETS-, BETALNINGS-, BOT-, BOTGÖRINGS-, BRAGE-, CELIBAT-, EDS-, FATTIGDOMS-, GIFTE-, GODTEMPLAR-, HEDERS-, KLOSTER-, KONFIRMATIONS-, KYSKHETS-, KÄRLEKS-, SJÖNÖDS-, TYSTHETS-, VAL-, ÄKTENSKAPS-LÖFTE m. fl. — särsk.
a) (†) föregånget av gen.: löfte om ngt. Then ewogha arffdelens lyffte. Ebr. 9: 15 (NT 1526; Bib. 1541: Thes ewigha arffzens löffte).
c) (†) konkret, om ngt som utlovats. Och sy iach will senda vthöffuer idher min fadhers lyffte. Luk. 24: 49 (NT 1526; Bib. 1917: vad min Fader har utlovat).
d) (†) i uttr. hava ett löfte l. hava löfte på sig, vara bunden av ett löfte som man avgivit. Han rakadhe sitt huffuudh j Cenchreis, ty han hadhe itt löfte. Apg. 18: 18 (NT 1526; Bib. 1917: bundit sig genom ett löfte). Därs. 21: 23 (NT 1526).
2) i bildl. anv. av 1, om förhållandet att ngn l. ngt (gm sin beskaffenhet) ingiver förväntan l. hopp om ngt godt. Det öma band oss sammanknyter, / Det bästa löfte mig om lycklig framtid ger. Envallsson Friarne 52 (1795). En på löften rik verldshändelse. 2SAH 39: 205 (1864). Hedenstierna Kaleid. 121 (1884). — jfr FRAMTIDS-LÖFTE. — särsk. konkret., om ngn l. ngt som ingiver hopp om ngt. Små rosenröda löften / pionen sticker ut / ur fuktigt jordbryn varsamt. Gellerstedt Efters. 87 (1891). Menzel står som det stora löftet .. i tyskt 1800-talsmåleri. OoB 1931, s. 45.
3) († utom ss. första led i ssgr; se dock nedan under a) säkerhet för att ngns åliggande gentemot en annan skall fullgöras, garanti, borgen (se d. o. 1); dels om borgen för fullgörande av viss prestation, i sht betalning av gäld, dels (i fråga om ä. förh.) om borgen för ngn att han icke skall avvika från orten (utan inställa sig inför rätta o. d.) l. begå annan rättsvidrig l. klandervärd handling. Th[e]m (dvs. löftesmännen) hade bordt forsuara (mot ingrepp) th[et] (gods) the stode j løffte føre. OPetri Tb. 179 (1527; uppl. 1929); jfr e. G1R 26: 737 (1556). Han bödt sigh sielff i löffte för (den fängslade) bonden. SkrGbgJub. 6: 63 (1587). Påfuell i Öhr skall sättia löfte för saachöre. VRP 1645, s. 96. (Den som icke i tid betalt en växel) måste .. strax för Rätten ställa Löffte för sigh om betalningen. Risingh KiöpH 75 (1669). Palmén JurHb. 175 (1859). — särsk.
a) (numera bl. ngn gg i fråga om ä. förh.) i uttr. gå i löfte, förr äv. i löftet l. i lov och löfte l. i loven och löfte l. i löfte och borgen, förr äv. giva sig i löfte l. stiga i löfte, gå i borgen. G1R 2: 148 (1525). Om någon gifwer sig i löfte för någon annan Bergsman (så osv.). Bergv. 1: 42 (1621). Haf(ve)r och dråparens fadher williat stiga i löfte för sin son att han skulle inthet rymma. VRP 1639, s. 786. HB 10: 8 (Lag 1734). Cannelin (1921). särsk. (†) i det ordspråksartade uttr. den som går i löfte han går i betalning o. d. G1R 7: 490 (1530). Then som går i löfte, han går i gäld och kraf. Spegel Pass. 51 (c. 1680).
c) i uttr. sätta ngn i löfte för ngn l. sig l. för l. på ngt, uppställa ngn ss. borgensman för ngn osv. JönkTb. 121 (1528). Thå satte hann 3 menn .. wthij Lyfthe för sigh. UpplDomb. 2: 100 (1579). AJGothus ThesEp. 3: 68 (1619).
d) i uttr. njuta borgen och löfte, om anklagad: äga rätt att vara på fri fot, sedan ngn gått i borgen för honom. HB 2: 345 (1598). Schmedeman Just. 174 (1617).
e) i uttr. vara l. stå i löfte, om anklagad: vara på fri fot, sedan ngn gått i borgen för honom. SkrGbgJub. 6: 282 (1592). GenMRulla 1621, s. 14 a.
f) konkret, om borgenssumma. SkrGbgJub. 6: 40 (1587). De haffua wttlagtt detth lyffthe, som di wåre godh före, n[emplige] 9 daler. Därs. 153 (1589). VRP 1643, s. 1197.
g) konkret, om borgensman. ÄARäfst 144 (1596). För kyrckioböte är suärfadhren löffte. Murenius AV 29 (1640).
4) (numera föga br.) tillåtelse, medgivande, lov. 1781, reste jag med M: V: Consistorii Höggunstiga löfte til Lunds Academie. VDAkt. 1793, nr 103. DagbrKongo 375 (1911).
B: (1, 3) LÖFTES-BREV. (löfte- 1671. löftes- 1563 osv.) (numera knappast br.) skriftlig(t) löfte l. borgensförbindelse. HT 1895, s. 328 (1563). Reuterdahl SKH II. 2: 399 (1850). Minnesskr1734Lag 1: 16 (1934). särsk. bildl. Om sommarn hjertats löftesbref betalar, / Om hösten mödans heta svett hugsvalar, / Vi vete ej. Wallin Vitt. 2: 72 (1821). Nybom SDikt. 1: 329 (1844, 1880). —
(2) -BRINGANDE, p. adj. (i skriftspr.) lovande, som ingiver förhoppningar. I sjelfva verket (var) Gustaf IV Adolfs första styrelse ganska god och löftesbringande. 3SAH 2: 250 (1887). —
(2) -BÅDANDE, p. adj. (i vitter stil) lovande, som ingiver förhoppningar. En aningsfull, löftesbådande morgonrodnad. Böttiger 4: 232 (1859, 1869). 3SAH 2: 484 (1887). —
(1) -BÄGARE. bägare vid vilken de gamla nordborna avlade löfte om stora bedrifter; jfr brage-bägare. SvT 1852, nr 17, s. 3. Grimberg SvFolk. 1: 141 (1913). —
(2) -DIGER. (i högre stil) löftesrik. Atterbom Minnest. 2: 114 (1847). (Agardh o.) Ljungberg 4: IV (1863). —
(1) -ED, r. l. m. jur. ed (se ed, sbst.1 1) varmed löfte bekräftas. L. Paulinus Gothus Ratio 113 (1617). Kallenberg CivPr. 1: 252 (1917). —
(1) -FOLK. (löfte- c. 1618. löftes- 1561—1760) (†) om personer som avlägga löfte. LPetri KO 15 b (1561, 1571). Bælter Cerem. 567 (1760). —
(2) -GIVANDE, p. adj. (i skriftspr.) lovande. Rundgren Minn. 2: 97 (1864, 1883). Sin särskilda löftesgifvande prägel ha dessa stora möten haft af den medverkan, som (osv.). Norrl. 2: 12 (1906). —
(1) -GIVARE. (mindre br.) person som avgiver löfte. LBÄ 7—8: 175 (1797). Minnesskr1734Lag 2: 621 (1934). —
(1) -GÅNG. (†) om flera personers samtidiga avläggande av löfte. Afzelius SæmE 138 (1818). Strinnholm Hist. 2: 601 (1836). —
(3) -MAN, m. (löftes- 1525 osv. löfts- 1628)
1) person som gått i borgen för ngn l. garanterat ngt; numera bl. (i sht i fackspr.) om person som gått i borgen för fullgörande av viss prestation, särsk. betalning av gäld; borgensman; jfr lovadsman. OPetri Tb. 59 (1525; uppl. 1929). Satte lyftesmän, att han wille wies wedh henne 4 dag pingestdag. ÄARäfst 45 (1596). HB 10: 8 (Lag 1734). Riksens Ständer voro kabinettskassans löftesmän. Liljecrona RiksdKul. 459 (1841). Hernberg Rättsh. 90 (1922). jfr bi-, medlöftesman. särsk. (†) i uttr. löftesman av ngt, borgensman för ngt. 2VittAH 5: 359 (1790, 1796).
2) (i högre stil) i allmännare anv.: person som lovar ngn ngt l. garanterar ngn ngt. Wår trogne Lyftesman och Förlossare (Jesus Kristus). Phrygius HimLif. 139 (1615). NPs. 1921, 582: 3. —
(1) -OFFER. (löfte- 1541. löftes- 1827—1917) (i fråga om gammaltestamentliga förh.) offer som förrättades ss. uppfyllande av ett löfte. 4Mos. 15: 8 (Bib. 1541). 3Mos. 7: 16 (Bib. 1917). —
(1) -ORD. (löfte- 1910. löftes- 1526 osv. löftets- 1712) (i högre, i sht religiös stil) ord l. uttalande som innehåller ett löfte. Rom. 9: 9 (NT 1526). Trogen var och bliv i nöden / Stilla vid Guds löftesord! NPs. 1921, 611: 4. —
(2) -RIK. (i skriftspr.) som ingiver goda förhoppningar, lovande. Skörden står .. herrlig och löftesrik. Geijer I. 8: 430 (1817). DN(A) 1934, nr 304, s. 4. —
-SKRIFT.
2) (numera bl. i högtidlig stil) till 3: skriftlig handling varigm ngn ikläder sig borgensansvar. Bergv. 2: 517 (1749). SFS 1921, s. 189. —
(1, 2) -STJÄRNA. (i högre stil) stjärna vars framträdande innebär ett löfte; bildl. SvKyrkMissT 1924, s. 182. Varje skiljeväg i livet / Har sin löftesstjärna fått. Ps. 1937, 330: 6. —
(1) -TRO, r. l. f.
1) (numera föga br.) tro på ett löfte l. på löften. Adlerbeth Æn. 285 (1804). Rudin 1Evigh. 2: 426 (1875, 1878).
(1) -TROHET~20 l. ~02. egenskapen att hålla givna löften, ordhållighet; jfr -tro 2. SvBL 2: 111 (1859). Minnesskr1734-Lag 2: 590 (1934).
C (†): LÖFTETS-ORD, se B.
D (†): LÖFTS-MAN, se B.
Spalt L 1813 band 16, 1942