| Publicerad 1944 | Lämna synpunkter |
MEN me4n, sbst.1, n., ngn gg r. l. f. (OxBr. 11: 277 (1643), Sjödin StHjärt. 175 (1911)); best. -et, ss. r. l. f. -en; pl. (föga br.) = (LPetri 2Post. 218 a (1555), Östergren (1932)).
1) skada, avbräck, förfång, olägenhet; förr äv.: hinder; utom i vissa prep.-uttr. (se b, c) numera nästan bl. i ålderdomligt, särsk. juridiskt spr. Men för ngn l. ngt, förr äv. ngns l. ngts men. Än monde them (dvs. det danska krigsfolket) möte sådane meen, / At minste parten kom häden igen. Svart Gensw. G 2 a (1558). At the meen gudz ära förhindra, måge aff wägen rödde warda. AAAngermannus FörsprKyrkiost. B 2 a (1587). Men Kinders Rosen-glöd war Mårgon-rånans men (dvs. överträffade morgonrodnaden i skönhet). SkrVSocLd 20: 94 (1690). För Er skuld kallnar maten, / och törsten gör mig men. Tegnér (WB) 5: 82 (1825). Skadestånd för men i nyttjanderätten till fiskevatten. 1NJA 1874, s. 534. (Engelsmännens intresse för spel i samband med kapplöpningar har blivit) ett allvarligt men för .. hästsporten. NDA(A) 1931, nr 148, s. 11. — jfr ELDS-, MANNA-MEN. — särsk.
a) i uttr. lida l. hava men (av ngt), lida skada l. avbräck l. förfång (av ngt); hindras l. ha obehag (av ngt). BOlavi 6 a (1578). Cronans Skepps-Flotta .. hafwer uti sista Krig lidit mycken mehn och afgång. HC11H 14: 94 (1664). (Domkapitlet) skall komma then parten till hielp som meen och orätt lijder. KOF 3: 83 (1682). Men förr’n alt detta skier, skall Solen lida men. Frese VerldslD 126 (1726). Han har af hostan litet men. Leopold 1: 460 (1814). (Herr-Manel) bad Herren bevara sig för myrdlingen och hade häller ingen men af honom. Högberg Vred. 2: 134 (1906). SFS 1917, s. 356.
b) [jfr fsv. til men, til mena] i uttr. till men, förr äv. till mens l. mena l. mene, till skada l. avbräck l. förfång l. olägenhet l. hinder; numera nästan bl. (fullt br.) i uttr. vara l. lända ngn till men l. till men för ngn l. ngt, vara l. lända ngn till skada osv. G1R 25: 140 (1555). AktsamlKungsådreinst. 65 (1583: till meens). Att den nuvarande ordningen, som .. försvårar studenters tillträde till folkskollärarbanan, är till men för folkskolan. SvD(A) 1933, nr 224, s. 5. särsk. [jfr fsv. ga til men, koma til mena] vissa numera obr. uttr., ss. gå l. komma ngn till men(s) osv., vara till skada l. avbräck l. hinder l. olägenhet för ngn; ligga l. stå ngn l. ngt till men(s) osv., vara till förfång l. hinder resp. ligga l. stå i vägen för ngn l. ngt; svärja (sig) till men(s) osv., svärja falskt, begå mened (eg.: till sin egen skada); jfr 2. Ther sådane små becke quarner .. icke til mens liggie, eller skade göre gamble odelquarner. G1R 14: 281 (1542). Huadh går tigh nu til mene, / alt medan tigh hastar såå. Visb. 1: 82 (1573). Rudbeckius KonReg. 191 (1615: komma .. til meen). Ther til mz swär .. (en blygsam människa) hwarcken til meens, eller högt. Schroderus Comenius 834 (1639). Ekar, som utsynas, för det de stå Åker och Äng til men. Zethelius SvarVetA 18 (1767).
c) (fullt br.) i uttr. utan, förr äv. förutan men, utan skada; förr äv.: utan hinder, fritt o. obehindrat; utan dröjsmål l. uppskov, ofördröjligen; numera i sht i uttr. utan men för ngt. Utan men för hälsan. Utan men för arbetets fortgång. Utan men för tydligheten kunde detta förkortas. Giff at tijn ord föruthan meen, / Medh krafft må läras klar och reen. Ps. 1567, s. 8 a. Jag swarade då förutan meen, / Och war full snar och icke seen, / Giszlarne jag anamma will. Carl IX Rimchr. 11 (c. 1600). Schroderus Os. 1: 264 (1635). (Krögaren) må äga frihet at .. försälja dricka och brännevin, utan meen och intrång af någon. PH 8: 246 (1766). Verbet (besitta) kunde utan men för modersmålet (komma ur bruk). SvTidskr. 1873, s. 502.
2) [fsv. sväria sik men; jfr fd., ä. d. sværgiæ (segh) om men, mnt. mene sveren] (†) i uttr. svärja sig (om) men, svärja men, begå mened, svärja falskt; jfr 1 b slutet. Fly edher ok swär ey meen. Tideb. 78 (c. 1525). Tu skall icke sweria tigh meen, vtan tu skall holla herranom thin eedh. Mat. 5: 33 (NT 1526; Bib. 1917: svärja falskt). Huuilckenn som swär sig ohm meenn .., blifuue achtet och hollenn för Enn meenedig och trolöss skälm. G1R 16: 118 (1544). Meurman (1847).
3) kroppsligt fel l. lyte; invaliditet; äv. om kroppslig svaghet ss. följd av sjukdom o. d.; förr äv. allmännare: sjukdom, åkomma; utom i juridiskt spr. numera nästan bl. i sådana uttr. som efterlämna l. få (framtida l. varaktigt) men l. men för livet o. d. LPetri 2Post. 218 a (1555; om dövstumhet). En poik om 8. åhr hade .. wordet helbrägda giord .. aff thet meen .., som kallas tarmalop. VRP 1610, s. 225. Sjukdomen .. lämnar inga bestående men efter sig. VeckoJ 1918, s. 494. Ersättning för lyte eller annat stadigvarande men. Minnesskr1734Lag 2: 892 (1934). jfr (†): Han .. hafver (efter slaganfallet) fått meen på sitt mål och minne. VDAkt. 1731, nr 224.
4) fel, brist, ofullkomlighet, i sht i andligt l. moraliskt avseende; numera bl. ngn gg i religiös poesi, i uttr. utan men. Maria modher skäär och reen, / födde en son forutan meen. GudlVis. A 5 b (1530). Präst predikar Peen (dvs. håller straffpredikningar), / Leffuer doch sielff offta i meen. Rudbeckius InsPuer. B 6 a (1624). (Kristus’) blod them (dvs. judarna) skulle två af theras synders mehn. Brenner Pijn. 58 (1727). Som ditt barn, må hvar och en, / Från synden ren, / Dig framgent tjena utan men. Ps. 1819, 25: 1. — särsk. (†) i uttr. lägga l. räkna ngn ngt till men, tillräkna ngn ngt ss. ett fel, lägga ngn ngt till last. Hvarföre .. lägga den ena menniskan till mehn att (osv.). Carlén Köpm. 1: 111 (1860). Det är endast svenska ord man räknar till men att ega sammetets skuggningar i olika dagrar. SvTidskr. 1873, s. 500.
5) (†) otillräcklighet, brist; i uttr. men på ngt, brist på ngt. (De upproriska) ledho .. meen vppå Korn och Frucht. Schroderus Liv. 592 (1626). Emedan på smått myndt en stor men är. OxBr. 11: 277 (1643). Hvad hjelper detta (dvs. höga anor) väl, när han på dygd har men? Triewald Lärespån 108 (c. 1721). jfr: The sadhe ther, Reynick han är / Skyldigh til dödh, Och alzköns nödh, / .. Til kloke ord fick han tå meen. Forsius Fosz 154 (1621).
6) (†) fara l. risk (för ngt)? I meen för hungersnöd måste wij tigga oss bröd på ryska språket. KKD 7: 309 (c. 1715).
-FÖR, adj. (-för 1613 osv. -förd 1678)
1) [jfr isl. meinfœrr, svårframkomlig] (†) till 1: svårframkomlig; i uttr. det är menfört, det är dåligt före. ConsEcclAboP 463 (1660).
2) [fsv. menför, skröplig, svag; jfr d. menfør] (numera föga br.) till 3: vanför, ofärdig, lytt; förr äv.: skröplig, svag. En stor deel af Rijksens Rådh wore .. ålderstigne och menför. RA II. 1: 338 (1613). Efter iagh väll viste att j då var ofärdigh och menför till att en så långh vägh resa. BoupptSthm 1674, s. 1086 a, Bil. Östergren (1932).
Avledn.: menförhet, r. l. f. (numera föga br.) till -för 1. Meenförheet af hög ålder. HärnösDP 1694, s. 324. GHT 1898, nr 81 B, s. 3. Östergren (1932). —
(1) -HUGAD, p. adj. (†) som tänker på att göra skada, illasinnad, ond. Wrede PVetA 1743, s. 12. At vara otaksam, är et tekn til meenhugad Sinne. Lallerstedt Dygdel. 84 (1746). —
(3) -SALVA, r. l. f. (förr) farm. om vissa salvor som ansågos hjälpa mot kroppsliga fel l. lyten; jfr lyte-salva. Hjertstyrkande droppar, mensalfva, lytessalfva, trollrökelse. VexjöBl. 1838, nr 25, s. 3. Lindgren Läkem. (1902). —
(1) -STEN. (†) sten som ligger hindrande i vägen. När jag här och ther hafwer funnit något klapur eller mehnsten; hafwer jag .. then vndanrögdt, och giordt vägen jemnare. Swedberg Schibb. f 2 a (1716). —
(jfr 2) -SVÄRJA. [fsv. mensväria; jfr fd. mensværiæ, d. mensværge] (†) begå mened, svärja falskt. Swedberg Schibb. 354 (1716). —
(1) -TRÄ l. -TRÄD. [majträden ha ansetts kunna skydda för skada] (i vissa trakter av Sv.) folklor. majträd. FoF 1929, s. 102. SvUppslB 18: 16 (1934). —
(1) -VINTER. (†) vinter med menföre. (Karlshamnsborna) ha under den olyckliga menvintern ingenting kunnat förtjena med körslor. Tegnér (WB) 7: 521 (1835). —
(1) -VÄTTE. [liksom d. men-vætte efter isl. mein(s)vættr, ond vätte] folklor. vätte som vållar skada, ond vätte. Någon vattnets kvinnoröfvande menvätte, sådan som näcken eller ”Rosmer havmand”. (Cavallin o.) Lysander 431 (1879). 2NF 33: 436 (1921). —
-VÄXT, r. l. f. (†) småväxthet; förkrympthet; jfr men, sbst.1 3. Den, som upnåt fyra fem eller sex alnars högd, har säkert intet ordsak at klaga öfver menväxt. Lagerbring 1Hist. 1: 42 (1769). VexiöBl. 1814, nr 51, s. 1. —
-VÄXT, p. adj. (†) hämmad i växten, förkrympt; jfr men, sbst.1 3. En menväxt Fura. VexiöBl. 1814, nr 45, s. 2.
MENSAM, adj. [fsv. mensamber; jfr nor. dial. meinsam, isl. meinsamr] (†) till 1: menlig, skadlig; som kan vålla skada. Gack icke på meensamma wäghar, at tu icke stöter tigh ther stenogt är. LPetri Sir. 32: 20 (1561; Vulg.: Viam offensionis). Effter sådana onyttiga Påueska Ceremoniers behollelse är meensam och skadelig. Dens. Kyrkiost. 52 b (1566). Hiärne 3Hdskr. 198 (c. 1717).
Spalt M 763 band 17, 1944