Publicerad 1945   Lämna synpunkter
MOT mω4t, sbst.1, l. (i bet. 1) MÅTT mot4, sbst.2, n. ((†) m. Möller (1807)); best. -et; pl. =; förr äv. (i bet. 1) MOTA, sbst.1, r. l. f.; best. -an.
Ordformer
(mot (-oo-) 1577 osv. mota 1831. mootth 1554—1686. mott 1554. mått 1789 osv.)
Etymologi
[fsv. mot, gjutform, stämpel, utseende; jfr ä. d. mod, myntprägel, isl. mót, stämpel, märke, utseende, sätt, holl. moet, spår, tecken, fördjupning; möjl. etymologiskt identiskt med MOT, sbst.2 Formen mått har utvecklats ur mot, sannol. i anslutning till MÅTT]
1) (numera bl. i fråga om ä. förh.) bärgv. gjutform för metall, kokill. 2SthmTb. 3: 66, 67 (1554). Metallen stod .. qvick i måtten. JernkA 1894, s. 399. Därs. 1904, s. 52. jfr KLOCKE-, LER-, SAND-, TACKJÄRNS-MOT, ävensom GALT-, GÖS-, JÄRN-, LER-MÅTT.
2) (i vissa trakter, i sht förr) fisk. trämall på vilken spjälmattan till en spjälkatsa rullas upp vid katsans utsättande i sjön. Cederström Fiskodl. 88 (1857). Fatab. 1937, s. 70.
3) (†) allmännare: form (se d. o. II). Schroderus Dict. 135 (c. 1635). Hamb. (1700).
Ssgr (till 1; bärgv.): MOT-KARA, r. l. f. (†) jfr kara, sbst. slutet. Rinman 1: 962 (1788). Dalin (1853). —
-LER. (†) lera använd ss. material för tillvärkning av mot. Rinman 2: 1102 (1789). —
-SKYFFEL. (†) använd vid tillvärkning av mot (i sand o. d.). Rinman 1: 828 (1788). —
-STUGA. (mot- 1577 osv. mått- 1937) (numera bl. tillf., i fråga om ä. förh.) stuga vari mot tillvärkades. GuldsmedshRäk. 1577. Rig 1932, s. 4 (1642). 2SvKulturb. 9—10: 186 (1937).
Avledn. (till 1; bärgv., †): MOTA, v.1 gjuta l. stöpa i mot l. kokill. Schultze Ordb. 3160 (c. 1755). —
MOTARE, sbst.1, m. arbetare som tillvärkar mot. Rinman (1789). Möller (1807).

 

Spalt M 1427 band 17, 1945

Webbansvarig