| Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
MULL mul4, sbst.2, r. l. m. l. f. ((†) n. ConsAcAboP 1: 98 (1643), Braun Dikt. 1: 30 (1837)); best. -en, äv. -n ((†) -an ConsEcclAboP 39 (1657), Rudbeck Atl. 1: 132 (1679); ss. n. -et).
a) (i sht i fackspr.) pulverformig massa som uppkommer vid förmultning av växt- (o. djur)delar, humus; stundom svårt att skilja från 2. Swedenborg RebNat. 1: 23 (1719). Nästan alla vextämnen förvandlas slutligen långsamt till mull eller humus. Berzelius Kemi 5: 938 (1828). LB 1: 10 (1899).
b) bärgv. pulverformig malm, malmpulver. JernkA 1864, s. 201. En svartmalm, som är mycket spröd och lätt sönderfaller i mull. TT 1894, K. s. 23. jfr JÄRN-, MALM-MULL. särsk. (numera knappast br.) i uttr. löpande mull, om finkornig, lös malm. JernkA 1904, s. 391.
c) (mera tillf.) om torvmull. Utom till bränsle användes torv även som strö och mull vid desinfektion m. m. Rönnholm EkonGeogr. 41 (1907). jfr TORV-MULL.
2) om den korniga, luckra, brunsvarta l. svarta jordart som huvudsakligen består av förmultnade växt- (o. djur)delar o. varav det övre, växtbärande jordlagret i allm. består, humus, matjord; stundom allmännare (utan särskild tanke på jordens beskaffenhet), om jord; jfr 1 a.
a) om dylik jord betraktad som ett särskilt ämne. Lukt av mull. Upp. 18: 19 (NT 1526). 290 Lass swartt Mull. SthmSkotteb. 1549, s. 227. En skants af muld. BtHforsH 2: 128 (1757). Det var .. så kallt, att den söndertrampade mullen knappt orkade dofta litet vår. Siwertz JoDr. 422 (1928). — särsk.
α) (i högre stil) om den jord l. sand som prästen vid jordfästning symboliskt öser över den avlidnes kista. Prästen kastade l. öste tre skovlar mull på kistan. Hall KultInt. 8 (i handl. fr. 1630). Öfver mig den gamla lagen / Ljuder snart, vid mullens fall. Ps. 1819, 451: 2.
β) [jfr motsv. anv. i fsv., dan. o. eng.] (i högre stil) i uttr. som beteckna att allt levande (särsk. människan) har uppkommit av jord o. efter döden åter skall förvandlas till jord: jord, stoft; ofta i uttr. mull och stoft; jfr 4. Menniskian är mull, och moste åter warda mull jgen. OPetri 1Post. 107 b (1528). Lifvets kretslopp från mull till mull. Levertin Linné 42 (1906).
γ) (i högre stil) mer l. mindre bildl., för att beteckna den produkt som uppkommer vid förmultning l. förstörande av materiella föremål; jfr 4. 2Sam. 22: 43 (Bib. 1541). Döden molmar i Mull, alt hwad här glimmar, och gläntsar. Stiernhielm Herc. 67 (1658, 1668). Rosenstein 1: 120 (1787).
b) om dylik jord betraktad som en särskild jordmån, mylla, mulljord. Amer. 6 (1675). Potatoes .. planteras uti fet och diup mull. Alströmer Får. 64 (1727). Sernander LöfängBjärkSäb. 32 (1925). — jfr DIKES-, LER-, SKOGS-MULL m. fl.
c) allmännare, med tanke huvudsakligen på dylik jord ss. den massa varav de övre jordskikten bestå; ofta utan särskild tanke på jordens beskaffenhet. Stubben döör j mullenne. Job 14: 8 (Bib. 1541). Hönsen bada sig i mullen. Lind (1749). Plantan skjuter ur den värmda mullen. Tegnér (WB) 2: 101 (1812). Odlaren strör i mörka mullen / Fröets sådd för kommande skörd. Geijer I. 3: 317 (1840). — särsk.
α) (†) i det bildl. uttr. uppresa ngt ur mullen, höja l. resa ngt ur dess förfall l. dekadans. Carl den nionde och Gustaf Adolf uppreste Upsala universitet ur mullen. Svedelius SmSkr. 1: 96 (1868, 1872).
γ) (i högre stil) symboliserande jorden l. det jordiska (ss. motsats till det himmelska l. andliga). Tessin Skr. 133 (1767). Menniskohjertat är sjukt; derför det dväljes i mullen. BEMalmström 6: 4 (1840).
d) (tillf.) övergående i bet.: landområde, land, mark. På klassisk mull. CGStrandberg 111 (c. 1850).
3) [specialfall av 2 a, c] (i högre stil) om jorden ss. de dödas vilorum, särsk. i fråga om begravning av döda; ofta i sådana uttr. som lägga l. stoppa l. begrava l. bädda ned ngn i mull(en), begrava ngn; ligga l. vila o. d. i mull(en), vara (död o.) begraven; förr äv. komma till sin mull, komma i graven, bli begravd. Vila i vigd mull. TobCom. C 1 a (1550). Han gick nu til sin död och lades i mull. Bælter JesuH 6: 111 (1760). Röfvarn stoppa de i mull. Atterbom LÖ 1: 101 (1824). Inga slafvar trampe kullen, / Der den tappre bor i mullen. Runeberg 5: 71 (1857). — jfr GRAV-, KYRKO-, KYRKOGÅRDS-MULL m. fl. — särsk.
a) (†) i uttr. begrava (ut)i fattigas mull, begrava i fattiggrav. BtÅboH I. 11—12: 173 (1670). Därs. 5: 14 (1677).
b) (†) i uttr. lägga sig i mull, (lägga sig ned o.) dö; lägga ngn i mull, döda ngn. Nu skal iagh leggia migh j mull. Job 7: 21 (Bib. 1541). Lybecker 205 (c. 1715).
c) (†) i det bildl. uttr. tugga mull, vara (död o.) begraven, ligga i graven. Lidforss DQ 2: 227 (1892).
d) bildl., om sak, i sådana uttr. som ligga l. vara lagd i mull, vara borta för alltid, vara glömd l. ”begraven”. Forsius Fosz 19 (1621). Hvad jag har hört (om din kärlek), är borta, / Är lagdt i mull. Hallström GrAntw. 26 (1899).
4) (i högre stil) bildl., om människan l. hennes kropp l. ett materiellt föremål, med tanke på det vartill kroppen l. föremålet förvandlas vid sin förgängelse, i sht för att framhäva dess förgängliga väsen l. bräcklighet l. jordiska natur; jfr 1 a, 2 a β, γ; ofta i sådana uttr. som mull och stoft, mull och aska o. d. En syndogh menniskia, som ey annat är än aska och mwld. OPetri Clost. D 2 b (1528). Alla menniskior äro mull och stofft. Syr. 17: 32 (”18”) (Bib. 1541). Gull eij annat är än mull. Ps. 1695, 274: 2. Du är aska, stoft och mull. NPs. 1921, 578: 1. — särsk.
a) (numera föga br.) ss. beteckning för ngt mindervärdigt l. värdelöst, i förb. med (ss. motsats till) guld ss. beteckning för ngt fullvärdigt l. värdefullt. Kolmodin QvSp. 1: 390 (1732). Skola desse icke tro, att man gifvit dem mull för gull. SvLitTidn. 1816, sp. 115. Lin som gull, ull som mull. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) om en avliden människas (l. ett djurs) kropp l. jordiska kvarlevor, lik, ”stoft”; ofta i mer l. mindre förbleknad anv., ss. beteckning för en avliden person l. (mera tillf.) för ett dött djur; ofta i uttr. ngns döda mull; jfr ASKA, sbst. 5. Tempeus Messenius 196 (1612). Tin döda mull (har) en Graf-Skrift wäl förtient. Runius (SVS) 2: 44 (1705; om död hund). Hennes mull får ej ro i grafven. Böök StagnelUngd. 81 (1911). särsk.
α) (numera föga br.; se dock slutet) i uttr. (up)på l. vid ngns (döda) mull, vid ngns bår l. grav l. begravning; efter ngns död. Han (dvs. Lucidor) som Olycklig hette / Är lycklig nu lijkwähl uppå sin Döda Mull. OWexionius (1688) hos Lucidor (SVS) XIX. Sof gamle Lundholm, sof lull lull. / Cupido sjunger vid din mull. Bellman (BellmS) 2: 19 (1769, 1791). Sturzen-Becker 2: 211 (1841, 1861). särsk. (fullt br.) i uttr. säga l. skriva l. göra o. d. ngt (up)på (förr äv. över) ngns mull l. (vanl.) ngns döda mull l. (ngn gg) mull och aska, säga ngt om ngn osv. efter hans död; äv. bildl., i fråga om sak. Hwad görs thet behooff at man talar och scriffuar på the dödhas mull, och asko. OPetri Kr. 17 (c. 1540). Det var icke min mening att säga något ondt öfver hans döda mull. Blanche Tafl. 1: 102 (1856). Karlgren BolsjevRyssl. 94 (1925; bildl.).
(1, 2) -ARTAD, p. adj. som består av l. till utseende l. konsistens o. d. liknar mull l. stoft o. d. Rinman 1: 254 (1788). —
(1 a, 2) -BILDANDE, p. adj. (i fackspr.) som ger upphov till l. bildar mull. Mullbildande ämnen. Arrhenius Jordbr. 1: 4 (1859). —
-BLANDAD, p. adj. (i fackspr.) om jord(art): blandad l. bemängd med mull. Mullblandad Kalkjord. Wallerius Min. 15 (1747). —
-BLANDNING, förr äv. -BLÄNDNING. (i fackspr.) konkret: blandning bestående av mull jämte andra jordarter; tillblandad mylla. Serenius EngÅkerm. 26 (1727). —
(1 b) -BOKA. (†) bärgv. krossa (malm) i stampvärk. JernkA 1834, s. 674. Eneberg Karmarsch 2: 27 (1859). —
-BRUN. (i sht i vitter stil) som har mullens bruna l. brunsvarta färg; jfr jord-brun. Spong LärkL 6 (1929). —
-BRÅKA, r. l. f. (†) jordbruksredskap för krossning av kokorna på en åker o. d. Klingenstjerna ÅmVetA 1753, s. 32. LfF 1835, s. 95. —
-BRÄDE.
2) (†) om ett tunt bräde fastspikat på plogåsen (på plog av äldre typ) med uppgift att hindra jorden att fastna mellan plogstjärten o. vändskivan. Gadd Landtsk. 1: 369 (1773). —
-EXTRAKT. (i fackspr.) ur mull extraherad produkt (jfr extrakt 2); förr äv. (en av J. Berzelius bildad) benämning på vissa i mull befintliga vattenlösliga ämnen. Berzelius Kemi 4: 493 (1827). LAHT 1888, s. 97. —
(1 a, 2) -FATTIG. lant. om jord(mån): fattig på mull l. humus(ämnen). Agardh (o. Ljungberg) II. 2: 407 (1856). —
(1 b) -FICKA. bärgv.
2) behållare för mullmalm (i gruva). Gruvarbetare ihjälklämd i en mullficka. GHT 1944, nr 12, s. 8 (rubrik). —
-FJÖL, förr äv. -FJÄRD l. -FÄRD. (-fjärd 1759—1828. -fjöl 1759 osv. -färd 1844) [jfr d. muldfjæl, nor. muldfjel] lant. vändskiva av trä l. (numera alltid) av järn på plog, plogfjöl; jfr -bräde 1. VetAH 1759, s. 205. Holmström Naturl. 2: 35 (1889). —
-FRI. (i fackspr.)
1) till 1: fri från stoftformiga delar. JernkA 1843, s. 160 (om krossad kalksten). Därs. 1871, s. 334 (om vaskmalm).
-FÄRGAD, p. adj. (i sht i vitter stil) som har mullens färg, jordfärgad; jfr -brun, -grå, -svart. OoB 1894, s. 27. —
2) tvärställd bräda l. två åt sidorna riktade pinnar (”öron”) baktill på ett årder med uppgift att maka jorden åt sidorna ur fåran. Schroderus Comenius 391 (1639). LB 4: 223 (1905). —
-GRAV, r. l. f. (†) (enkel) grav grävd i marken, utan timrade l. murade väggar o. d. BtÅboH I. 11—12: 82 (1691). VetAH 1803, s. 225. —
(1, 2) -GRUS. (†) mull, stoft. Lucidor (SVS) 278 (1672). VetAH 1815, s. 185 (om sönderfallet tegel). —
-HÖG, r. l. m. hög av mull l. jord; särsk. om gravkulle. Verelius Herv. 86 (1672). Rolig är hvilan i mullhögens famn. Runeberg (SVS) 2: 3 (c. 1820). Nilsson Fauna 1: 132 (1820; om mullvadshög). särsk. (†) i uttr. göra ngt på ngns mullhög, göra ngt med ngn efter hans död. Ljunggren SAHist. 2: 67 (i handl. fr. c. 1834). —
(jfr 2) -JORD. (i fackspr., i sht lant.) Sur mulljord, rik på fria humussyror o. humuskol, men askfattig. Mild mulljord, mer l. mindre fullständigt multnad, rik på askbeståndsdelar o. reagerande neutralt l. alkaliskt. IErici Colerus 1: 90 (c. 1645). Hvitbetan älskar en kraftig sand- och mulljord. SmSkrLanth. 8: 10 (1870). Sonesson HbTrädg. 4 (1926). —
-JÄRN. (†)
1) till 1, 2: myrmalm(sjärn). Linné Ungd. 2: 330 (1734). Dens. PlutoSv. 38 (1734). jfr: Under medeltiden och ända fram till slutet av 1700-talet tillverkade allmogen i Finlands östra och nordliga delar ”mulljärn” (myrmalmsjärn) av myr- och sjömalmer. NFMånKr. 1939, s. 166.
-KAM. lant.
2) grovt tandad järnskiva som fästes vid vändskivan på en drillplog för att jämna plogtiltornas ryggar. Juhlin-Dannfelt 226 (1886). —
(2 a α) -KASTA, -ning. [sv. dial. mullkasta, jordfästa]
1) (i högre stil, mera tillf.) ss. vbalsbst. -ning, om den till en begravning hörande ceremonien att kasta tre skovlar jord på kistan. VDAkt. 1753, nr 283. Efter mullkastningen utförde en dubbelqvartett ”Requiem”. PT 1911, nr 77 A, s. 2.
2) (†) oeg. l. bildl., med avs. på sak: begrava i glömska, glömma. Nya sorger, utom alla de gamla, redan mullkastade. Knorring Torp. 2: 207 (1843). Därs. 319. —
-KLIMP. Hiärne 2Anl. 209 (1706). särsk. (†) bildl., om människan; jfr mull, sbst.2 4. Rudberus MHansdr D 1 a (1624). Kempe Proberugn A 8 b (1664). —
-KOL.
2) (†) till 1 a, 2, benämning på vissa, i syror o. alkalier olösliga humusbeståndsdelar. Berzelius Kemi 5: 1125 (1828). Holmström Naturl. 2: 2 (1889). —
-KROK. (†) krok som håller uppe mullreveln, takkrok. BoupptSthm 1673, s. 891 b, Bil. VDAkt. 1757, Syneprot. F III 7. —
(1 a, 2) -KROPP. (numera knappast br.) geol. = -ämne; vanl. i pl. Arrhenius Jordbr. 1: 32 (1859). 2NF 11: 1303 (1909). —
-LAGER, n. lager l. skikt av mull; särsk. (i fackspr.) om det luckra jordlagret i översta markskiktet. Hisinger Ant. 4: 144 (1828). —
(1, 2) -MALM. bärgv. järnmalm som gm vittring erhållit lös, mullartad konsistens. BonnierKL (1926). —
-MARK. (mull- 1923 osv. mulle- 1740) med mylla ss. jordmån. Trolle-Bonde Hesselby 147 (i handl. fr. 1740). —
-NAVARE. (mull- 1725—1753. mulla- 1756. mulle- 1753) (†) ett slags borr som användes vid borrning i mylla, jordborr. ÅgerupArk. Bouppt. 1725. Därs. 1756. —
-OXE.
-PLOG. lant.
1) (i vissa trakter) om ett slags plog l. årder (med mullfjöl åt båda sidor) som användes för bearbetning av åker, nedmyllning av säd o. d. VetAH 1749, s. 283.
(3) -PÄNNINGAR l. -PÄNGAR, pl. (i vissa trakter) avgift för gravplats på kyrkogård. ConsEcclAboP 201 (1658). BonnierKL (1926). —
(1 b) -RAND. (†) bärgv. (c. 30 cm bred o. 6 cm tjock) rand av rostmull som vid vändrostning av kopparmalm lades mot mitten av rosten för att hindra att skärstenen där blev till sula. JernkA 1849, s. 281. —
-REVEL, förr äv. -REVLA. [fsv. muldrävil] (i sht förr) stång l. stock l. planka som (gm takkrokar l. på annat sätt) fästes vid foten av torvtak för att kvarhålla torven; jfr -reva, -rå, -ås. ArkliR 1557, avd. 1. Rig 1929, s. 191. —
-RIK.
1) i sht lant. till 1 a, 2, om jord: rik på mull, humusrik. Mullrik (sand)jord. Gadd Landtsk. 2: 84 (1775).
(1 b) -SAMLARE, r. l. m. bärgv. anordning vari mullmalmen i en masugns gasledning uppsamlas; jfr -ficka 1. JernkA 1900, Bih. s. 303. —
-SKOPA. lant. redskap att schakta jord med, bestående av en på marken släpande, framtill öppen låda av trä l. järn; jfr -flyttare, -fösa 1, -plog 3, -skoffa, -skovel 3, -sladd 1, -sloffa, -åka. Dalin (1853). LB 1: 181 (1899).
Avledn.: mullskopera, v. (i vissa trakter) schakta l. forsla (jord) med mullskopa. WoJ (1891; vulgärt). LB 1: 383 (1901). —
-SKOVEL, r. l. m., förr äv. -SKOVLA, r. l. f.
2) kyrkl. till 2 a α, om den skovel varmed prästen vid jordfästning kastar jord på kistan; äv. om den i skoveln befintliga mullen. Carlsson JCDeGeer 30 (1775). Då .. de tre mullskoflarne fallit på kistan. Wetterbergh Altart. 588 (1848).
-SLADD. (i vissa trakter)
2) jordbruksredskap bestående av två efter varandra släpande kluvna stockar, den främre nedtill skodd med järn o. hyvlande åkern, den bakre försedd med pinnar, uppluckrande jorden o. rivande upp kokor o. d. Brauner Åker 180 (1752). Heinrich (1814). —
-SLOFFA l. -SLOFF. [jfr d. muldsluffe] (i södra Sv., bygdemålsfärgat) mullskopa. LdVBl. 1836, nr 15, s. 4. —
-SORK, äv. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) -SURK l. -SYRK.
4) (vard.) bildl., nedsättande, om slö person, slöfock; äv. med avbleknad bet., ss. okvädinsord i allm. Sakramentskade mullsorkar, sofver ni. Ahrenberg Stockj. 27 (1892). Högberg Frib. 275 (1910).
Ssg: mullsorke-skott. (†) till -sork 1, 2: gång gjord av vattensork l. mullvad. Rosensten Skog. 36 (1737). —
-SPADE.
-STOCK. (†)
3) [sv. dial. mullstock] den del av ett årder som går ned i o. uppbryter jorden, årdersula. Boije Landth. 348 (1756). Arrhenius Jordbr. 3: 349 (1861). —
-STRETA, r. l. f. (†) pinne (av järn l. trä) i redskap för uppluckring av jorden l. uppgörande av fåror i jorden. Möller (1790). Heinrich (1828). —
-SVART. (i sht i vitter stil) som har mullens (brun)svarta färg, svart som mull. Hallström Sagodr. 176 (1910). —
-SÄCK. (mull- 1539—1918. mulle- 1725)
2) (i vitter stil, numera bl. tillf.) till 2, bildl. (med anslutning till mull, sbst.2 4), om människan l. hennes kropp, med tanke på hennes (dess) jordiska ursprung, förgänglighet o. d. OPetri Eedh. B 2 b (1539). Den arme Synda Kroppen och Mullsäcken, som doch af Ormar och Matkar förtäras måste. Kempe Graanen 62 (1675). Karlfeldt FlBell. 157 (1918). —
-TIMMER. [jfr d. muldtømmer] (förr) bärgv. (timmer till) bjälkvägg som (i st. f. stenmur) anbragtes kring masugnars o. blästerugnars pipmurar o. som sammanhöll en värmeisolerande jord- l. sand- l. grusfyllning i mellanrummet mellan pipan o. väggen; äv. om ugn med dylik vägg. Bonsdorff Kam. 251 (i handl. fr. 1766). BonnierKL (1926). —
-TIMRAD, p. adj. (förr) bärgv. om masugn: byggd med mulltimmer omkring masugnspipan. Rinman 2: 170 (1789). VästmFmÅ 10: 23 (1920). —
-VAD, se d. o. —
-VARP, m. l. r.; pl. -ar. [fsv. muldvarper; jfr dan. o. nor. muldvarp, nt. mullwarp, eng. mouldwarp; bildat till värpa (i bet.: kasta) o. åsyftande djurets uppkastande av jordhögar. — Jfr mull-värpel, mull-värpling] (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) mullvad. Œdman Bahusl. 47 (1746). SKL 2: 833 (1848). —
-VÄRPEL, m. l. r. [fsv. muldvärpil; bildat till värpa (se mull-varp)] (†) mullvad. VarRerV 52 (1538). Lind (1749). —
-VÄXT, r. l. f.
2) bot. (ofta klorofyllsaknande) växt som hämtar sin näring ur förmultnade ämnen, saprofyt. Fries Växtr. 73 (1884). —
-ÅRDER. (mull- 1636 osv. mulles- c. 1575) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) myllårder. InventSkultuna c. 1575. BoupptVäxjö 1899. —
(1 a, 2) -ÄMNE. (i fackspr., i sht geol.) benämning på vissa ämnen som ingå i mull, humusämne; särsk. om de milda humusämnena (i motsats till den sura råhumusen). Ström Skogsh. 151 (1830). SvUppslB (1934). —
B (†): MULLA-NAVARE, se A.
C (†): MULLE-MARK, -NAVARE, se A. —
-SÄCK, se A.
D (†): MULLES-ÅRDER, se A.
MULLAKTIG, adj. (mera tillf.) till 1, 2: mullartad. Holm NSv. 39 (1702; om landområde). EconA 1807, april s. 102 (om jordmån).
MULLIG, adj.1, förr äv. MULLOT, adj. (-ig 1640 osv. -ot(t) c. 1635—1696. -ug(h) c. 1645—1671) [y. fsv. mollogh (MechtUpp. 53)]
1) (numera knappast br.) bärgv. till 1 b, om malm: pulveriserad, mjölbokad. Rinman 1: 1046 (1788). VermlBergsmAnn. 1892, s. 15.
2) (numera föga br.) till 1, 2: som består av l. liknar mull; som har mullartad konsistens. IErici Colerus 2: 18 (c. 1645; om väg). En mullig menniskograf. Unge Prom. 2: 117 (1832).
3) (numera föga br.) till 2: full l. betäckt med l. nedsmutsad av mull l. jord. Schroderus Dict. 179 (c. 1635). Hedborn 1: 133 (1840).
4) (i vissa trakter) till 2, om jord(mån) o. d.: som utgöres av mylla, starkt mullhaltig; lucker, myllig. Risingh LandB 16 (1671). Fin och mullig sand. LBÄ 44—50: 220 (1801). Strindberg Fagerv. 82 (1902). —
MULLNA, v. (†) till 1, 2.
1) bli till mull l. jord, multna; äv. bildl. (Att efter ett ogudaktigt liv) vela leffvna din nådige Gudh uthi yttersta åldren / Din illstinkande, mullnande dregg. UHiärne Vitt. 82 (1664). Lind 1: 1658 (1749).
Spalt M 1528 band 17, 1945