| Publicerad 1945 | Lämna synpunkter |
MÄTT mät4, adj. -are; n. =.
1) som (för tillfället) tillfredsställt sitt begär efter föda; som (för tillfället) icke känner hunger. Har du nu ätit, så att du är riktigt mätt? Är du redan mätt? Du blir visst aldrig mätt? Det blir man inte mätt av. Det vore roligt att en gång få äta sig riktigt mätt. Äta sig mätt av (l. på) äpplen. The åto alle och wordho mätte. Mat. 14: 20 (NT 1526). När buken är mätt, så är huffuut glath. SvOrds. B 7 a (1604). (Många) bereda för 10 gester thet 100de personer kunde äta sig mätta vtaf. Swedberg SabbRo 1380 (1687, 1712). Magen blir förr mätt än ögat. Weste (1807); jfr 2 a. ”Nu blir jag både full och mätt” — sa’ gumman doppade gröten i bränvin. Holmström Sa’ han 63 (1876). Jag förstod under svältdagarna sanningen i ordet: ”Den mätte förstår ej den, som är hungrig”. Laurin 2Minn. 202 (1930); jfr 2 a. — jfr BLOCK-, FAGER-, GRÖT-, HALV-, PROPP-, SKROV-, SMÄLL-, SPRÄNG-, STOPP-, TVÄR-, ÖVER-MÄTT m. fl. — särsk. (†) i utvidgad anv., i uttr. dricka (ngn gg klunka) sig mätt, dricka sig otörstig. Schroderus Os. 1: 382 (1635). Bellman (BellmS) 1: 254 (c. 1772, 1790: klunkar sig mätter). De .. / .. dricka sig mätta ur rinnande bäckar. Runeberg 1: 81 (1832).
2) mer l. mindre bildl.
a) som fått så mycket han kan önska, som fått sitt lystmäte, tillfredsställd, nöjd, belåten o. d. J ären nu mätte, J ären nu rijke wordne. 1Kor. 4: 8 (Bib. 1541; NT 1526: mettadhe; Bib. 1917: I ären kantänka redan mätta). Macht blijr aldrigh mätt. Grubb 498 (1665). Jag hatar den sladdrande, självbelåtna borgerliga lyckan. De mätta ..! Siwertz JoDr. 245 (1928). I sin ungdom hade han rest ut i världen med ögonens hunger. Men även ögon kunna bli mätta. Hedberg FelLänk. 132 (1945). — jfr LEVNADS-, ÖVER-MÄTT. — särsk.
α) med bestämning inledd av prep. på l. (numera bl. i vissa fall, se β’, γ’) prep. av (jfr β); vanl. övergående i bet.: som fått så mycket (av ngt) att han icke sätter värde på att mottaga mera, som fått (över)nog (av ngt), trött (på ngt). Then som elskar penningen, han warder aldrigh mätt aff penningar. Pred. 5: 9 (Bib. 1541; Bib. 1917: mätt på). Var, fast kampen var förliden, / Han ej mätt på blod ännu? Runeberg 5: 34 (1860). Nu är jag mätt på att se den kanaljen blinka. Bergman LBrenn. 287 (1928). särsk.
α’) (mera tillf.) i uttr. mätt på (förr äv. av) ngn, trött på ngn. Jag är mätt af dig. Lind (1738). Östergren (1932).
β’) i uttr. mätt på livet l. på att leva, äv. (numera bl. arkaiserande) mätt av levande l. ålder l. år. (Abraham) dödde j en roligh ålder, tå han aff ålder och leffuande mätter war. 1Mos. 25: 8 (Bib. 1541; Bib. 1917: mätt på livet). Mätt af år och af lefvande. Hellberg Samtida 7: 218 (1872). Nu är jag snart mätt på lifvet! Cederschiöld Riehl 1: 105 (1876). Östergren (1932).
β) ss. objektiv predikatsfyllnad angivande resultatet av en handling; ofta med bestämning inledd av prep. på, förr äv. av (jfr α); särsk. i uttr. se (stundom skåda) l. höra sig mätt (på, förr äv. av ngn l. ngt), fullständigt tillfredsställa sitt behov av att se osv. (på ngn l. ngt); äv. (numera föga br.) gråta l. skratta (stundom le) sig mätt, gråta osv., tills man icke förmår mera, gråta ut osv.; äv. (numera knappast br.) läsa sig mätt, få nog av att läsa. Öghat seer sigh aldrigh mätt, och örat hörer sigh aldrigh mätt. Pred. 1: 8 (Bib. 1541). Gråta, le, läsa sig mätt. Lind (1749). Hvad han ser bra ut! Jag kan nu inte se mig mätt på honom. Björn Fanfan 30 (1786). På sakören, edgång och tjufvar och rån / Jag hörde mig mätt. Geijer Skald. 7 (1811, 1835). Dess (dvs. diktens) luftsprång har jag sett mig mätt uppå. Tegnér (WB) 5: 205 (c. 1826). Lindhé Ledf. 67 (1903).
b) (†) om kärl l. masugn o. d.: full, fylld, rågad. Skålen är så mätt, att det ej går en enda tår i henne mer. Crælius TunaL 408 (1774). Garney Masmäst. 364 (1791).
c) (†) om färg: fyllig, kraftig, djup, mättad. Ju mättare och fullare färga (Saturatior color) ju större contrarium, så i alcalibus, som i acidis. Hiärne Förb. 23 (1706).
2) (i fackspr.) till 2 c, = mättnad 2 b β. Då man vet vad som kan utföras på handpressen, huru trycket där kan givas en saftig mätta (osv.). NordBoktrK 1908, s. 216. —
MÄTTA, v., se d. o. —
MÄTTE, n. [fsv. mätte, motsv. d. mætte, nor. mette] (i sydligaste Sv., bygdemålsfärgat) till 1: mättnad; kvantitet (av viss föda) varav man kan äta sig mätt. ”Det ser ut som om pappa skulle få ett gott mätte i pingst”, säger prostinnan belåten (vid sparrisskärningen). Bendz Landsv. 82 (1916). Norlind Borgebyminn. 16 (1939). jfr honungs-mätte. —
MÄTTHET, r. l. f.
1) till 1: mättnad; stundom: övermättnad. Mättheet har (med sig) wämielse. Schroderus Comenius 374 (1639). Cavallin (1876).
2) till 2 a, = mättnad 2 a. Prosperin ÅmVetA 1797, s. 1. Rudin 1Evigh. 1: 643 (1867, 1878). Hans mätthet på verldens tomma nöjen. Böttiger 5: 164 (1869, 1874; om Kellgren).
MÄTTNAD, se d. o.
Spalt M 2064 band 17, 1945