Publicerad 1947   Lämna synpunkter
NG äŋ4 l. ŋ4, n.; best. ng´et; pl. =.
Etymologi
[av lat. ng; jfr gr. γγ]
språkv. benämning på palatalt l. velart nasalljud (i svenskan utom framför k o. n samt i vissa lånord tecknat med bokstavsförbindelsen ng), ng-ljud. Upmark FolksprSödert. 15 (1869). I samtliga goda härmningar af (kyrk-)klockor finner man .. den egendomliga metallklangen återgifven dels med näsljuden m, n eller ng, dels med l. Cederschiöld Rytm. 175 (1905). jfr: Det nasala (mediopalatala) ljudet är det, som skrifves ng. VetAH 1855—56, s. 51.
Ssgr (Anm. Ssgrna skrivas i allm. med bindestreck mellan de båda ssgslederna): NG-LJUD. språkv. VetAH 1855—56, s. 69. Beckman SvSpr. 8 (1916). Anm. Ordet skrives stundom äng-ljud. Landsm. 1: 71 (1879). Danell SvLjudl. 10 (1911). —
-RUNA. Friesen RunskrHärk. 28 (1904).

 

Spalt N 527 band 18, 1947

Webbansvarig