| Publicerad 1947 | Lämna synpunkter |
NÅDA, v.2; numera bl. i pr. konj. nåde nå3de2. (inf. nåda Warnmark Sinnew. 6 (1687), Oscar II I. 2: 82 (1859, 1886). pr. konj. nåde G1R 1: 27 (1521) osv. nåd´, nåd Dalin Arg. 2: 433 (1734, 1754), Kellgren (SVS) 6: 95 (1780), Sätherberg Blomsterk. 4 (1879). nå Tidfördrijf A 2 a (c. 1695; i dialektfärgat spr.), Bellman (BellmS) 2: 90 (c. 1765, 1791). nåda Gustaf III 3: 166 (1782), Granlund Ordspr. (c. 1880), Nordenström Gogolj Rev. 113 (1908). nådade Molin ÅdalP 115 (c. 1895)).
1) [jfr motsv. anv. i sv. dial.] (†) till NÅD, sbst.2 1: göra lugn, stilla (ett barn). Serenius (1741). Weste (1807).
2) till NÅD, sbst.2 3: visa nåd mot (ngn l. ngt), bevisa nåd, vara nådig; hjälpa; numera bl. i vissa uttr. (se b, c). Spegel (1712). (Mången) önskade, att .. (Luther) skulle draga sig tillbaka i sin cell och be Gud nåda sig. Ekelund NAllmH 1: 27 (1833). Må Gud nåda den, dig hatar. Oscar II I. 2: 82 (1859, 1886; ss. uttr. för hot); jfr b. — särsk.
a) (†) i uttr. Gud hans själ nåde o. d., Gud vare hans själ nådig, använt vid omnämnande av en avliden person, i inskrifter på gravstenar o. d. G1R 1: 27 (1521). Vår systerdotter .. ær kalladt vthåff thenne værdt gud hennes siæl nade. Därs. 4: 359 (1527). AOxenstierna Bref 4: 400 (1647).
b) i uttr. Gud nåde mig (dig, oss osv.), Gud nåde den (som osv.) o. dyl., eg. ss. uttryck för att ngn i en viss situation är i särskilt behov av Guds nåd o. hjälp; ss. uttryck för beklagande l. ömkande l. (numera vanl.) riktat till annan person, ss. uttryck för hot l. förtrytelse; förr äv. i likartade uttr. med annat personobj. samt i förb. med prep. för i uttr. Gud nåde mig för ngt o. d., övergående i bet.: Gud bevare mig för ngt. Svart Gensw. E 8 a (1558). Gudh nåde migh fattigh vngerswenn, / iagh saler (dvs. sadlar) och enn annen rijdher. Visb. 1: 24 (1572). Herre Gudh nåde migh för sårgh och för wee. Därs. 3: 6 (c. 1605). Skal then kiöpslagningen länge hållas, att sölfkanner och oxar skola sättia fogdar, tå Gudh nåde fattig almoga! OxBr. 12: 190 (1618). Gudh nåde osz fattige adelsmän. Törning 46 (1677). Gud nå den som när han flickan ser, / Ej går sjelf men skickar sin Camrer. Bellman (BellmS) 2: 90 (c. 1765, 1791). I höst torde vi åter få Högquarteret hit, Gud nåde oss. Tegnér (WB) 2: 375 (1809). Gud nåde den som försökte att bringa mig till tystnad. Hedin TalUngdemokr. 57 (1914).
c) (numera bl. ngn gg i folkligt spr.) i uttr. Gud nåde mig osv. så visst, äv. Gud nåde så visst (ngn gg hopskrivet), ss. uttryck för bejakande av ett beklagligt faktum: beklagligtvis alltför sant; jfr GUNÅS b. (Fastän vi) vtaff menniskligh swagheet (Gudh nåde osz så wist) falla och stappla vthi mångahanda måtto. Muræus Arndt 1: 41 (1647). ”Gud nåde mig så visst,” tillade Anna, ”mitt år (i tjänsten) är nyss börjadt!” Carlén Repr. 124 (1839). Rönnberg Bredbolstad 147 (1907: Gud nåde så visst). jfr (†): Gudh nåde migh så wisserligh! Asteropherus 28 (1609; i rim).
d) [jfr uttr. Gud hjälpe l. hjälpe Gud] (†) i uttr. Gud nåde l. nåde Gud, ss. uttryck för önskan om Guds nådiga bistånd; äv. ss. uttryck för beklagande: ”gunås”. Ja, hon steller sigh, Gudh nådhe, alt såsom een Ogerningsman. PPGothus Und. A 6 a (1590). Thessa plågor hafwe wij alla på en tijdh vthi wårt kiäre fädhernesland förnummet, och ännu daghligha (nådhe Gudh) förnimme. Palma HimApot. Dedik. 13 (1610). Leopold 5: 487 (c. 1820).
e) i uttr. utan utsatt subj.; numera bl. i uttr. nåde den (som osv.), ss. uttryck för hot l. förtrytelse; förr äv. i uttr. nåde mig, ss. uttryck för beklagande. Och konungens dotter hade födt ett barn, / Ack, nåde mig! SvForns. 1: 370. Ack! Nåde mig! Jag lärer hafva förrådt mig sielf. Lagerström Gir. 18 (1731). Nåde den i laget, som stjäl en klocka. Lieberath 15År 275 (1935).
3) (†) till NÅD, sbst.2 4: visa nåd mot l. förbarma sig över (ngn l. ngt). När Lykkan will, mitt vsla Tilstånd nåda. Warnmark Sinnew. 6 (1687); jfr NÅD, sbst.2 4 e.
Spalt N 954 band 18, 1947