Publicerad 1948   Lämna synpunkter
NÖTVÄCKA nø3t~väk2a, förr äv. NÖTVAKA, f. l. r.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(-vaka 1789. -vecka 1740—1785. -väcka 1748 osv.)
Etymologi
[jfr nor. nøttvekke; till NÖT, sbst.1, o. ett med VAK, r. l. f., sammanhängande verb som föreligger i sv. dial. väcka, hugga spånor ur furuträ (i visst syfte); i formen nötvaka föreligger en i-omljudslös bildning till samma grundord; med avs. på bildningssättet jfr NÖTSKRIKA. — Jfr NÖT-VÄCKARE, VÄCKA]
om nötätande fåglar.
1) Sitta europæa Lin.; ss. senare led i ssgr äv. om andra arter av släktet Sitta Lin. Linné SystNat. 45 (1740). Ehuru insekter är nötväckans huvudsakliga föda, förtär den även frön av olika slag och fastkilar ollon, nötter o. s. v. i barkspringor samt hamrar hål på dem. Lönnberg RyggrDj. 2: 58 (1915). jfr KLIPP-NÖTVÄCKA.
2) (†) nötkråka. Linné Fauna nr 75 (1746). Meurman (1847).
Ssgr: NÖTVÄCK- l. NÖTVÄCKE-BO, n. Rosenius SvFågl. 1: 231 (1917). —
-SLÄKTE(T). släktet Sitta Lin. Nilsson Fauna II. 1: 380 (1824).

 

Spalt N 1307 band 18, 1948

Webbansvarig