| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
OBJEKTIVITET ob1jäktiv1ite4t l. 01004, r. l. f.; best. -en.
1) (i fackspr., i sht filos. o. estet.) motsv. OBJEKTIV I 2: egenskapen att vara objektiv l. att existera oberoende av ett subjekt l. att tillhöra l. vara vänd mot den yttre värkligheten; egenskapen att vara allmängiltig. LittT 1795, s. 243. Den antiqua poësien var också, just genom denna detaljerade fullständighet, detta idealiserande af den yttre, sinnliga naturen (hvilket man med en schol-term kallar objectivitet) väsendteligen skilld från vår moderna. Tegnér (WB) 2: 433 (1813). I synnerhet rigtade .. (Leibniz) sin uppmärksamhet på kunskapsförmågan och kunskapens objectivitet. Boström 1: 99 (c. 1830). Den episka stilens objektivitet. NF 4: 614 (1881). Schéele Själsl. 297 (1895).
2) motsv. OBJEKTIV I 3: egenskapen att vara objektiv; opartiskhet, saklighet, oväld. Iakttaga den objektivitet, förutan hvilken ingen vetenskaplighet är möjlig. Bolin Statsl. 1: 9 (1868). Skall .. (historie-)läraren inlägga tendens i sin undervisning, då är det slut med objektiviteten, ja, med historien själf. PedT 1899, s. 4. (Anslagstavlan på planket vid torget) tolererar allt i lika hög eller låg grad: den hänger där som en bild av den sanna objektiviteten. Moberg Rosell 5 (1932).
Spalt O 98 band 18, 1949