| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
OBYTT ω3~byt2, p. adj.; n. =.
1) (†) odelad, oskiftad; icke fördelad l. uppdelad; särsk. om arv l. arvslott o. d.; om jord l. skog o. d. äv.: som utgör l. tillhör allmänning l. samfällighet, allmännings-; särsk. i uttr. obytt del, särsk. om oskiftad del av arv, odelat arv; jfr BYTA 1. 2SthmTb. 1: 304 (1548). Hwad som .. finnes .. förderfwat wara, det skall af dhen dödes godz, uthaf obyttan deel wederläggias. Stiernman Riksd. 419 (1594). Uti Wästerdalarne (är) på alla orter .. obyttan skog. Bergv. 1: 197 (1649). Af obyttan del. Erixon Skultuna 2: 146 (i handl. fr. 1734; om oskiftade ägor). Sundén (1887). — särsk.
a) i sådana uttr. som vara obytt emellan ngra, ägas l. brukas o. d. gemensamt av ngra, icke vara skiftad mellan ngra. Ingen vthaff them sadhe någhot wara sitt aff thet han åtte, vthan war alt obytt them emellan. Apg. 4: 32 (NT 1526; Bib. 1541: all ting woro them meenligh). Rääf Ydre 3: 414 (i handl. fr. 1594).
b) i sådana uttr. som hålla l. hava (ngt) obytt (sinsemellan), ha l. äga l. använda o. d. (ngt) gemensamt. Alle the som troodde woro till samman, och höllo all ting obytt. Apg. 2: 44 (NT 1526). Man och qwinna hafwa obytt sin emellan. Törning 105 (1677).
c) närmande sig substantivisk anv., i uttr. av obytte (obytta, obytto), av det oskiftade l. odelade. HFinlKamF 1: 14 (1530: aff obytta). ArbogaTb. 4: 57 (1546: aff obytthe). Byamännerne I Killila, dömbdes att gifwa Oloff .. halff mans lott, .. aff obytto när de här näst något kunna fånga. HFinLappm. 3: 50 (1698).
3) [specialanv. av 1 b; av språkkänslan ofta anslutet till 2] (ngt vard.) i sådana uttr. som ha ngt obytt med ngn, ha ngt otalt l. ha en gås oplockad med ngn, ha en tvist med ngn, vara ovän med ngn; i nekad sats förr äv.: icke (vilja) ha ngt att göra med ngn. Schroderus Os. 1: 403 (1635). Simon badh honom komma vth om han hade nogot obyt med sigh. BtÅboH I. 8: 116 (1636). (Sv.) Jag har intet obytt med honom, (t.) ich habe nichts mit ihm zu schaffen. Lind (1749). Hvarför skulle du ej vara välkommen … Vi ha väl inget obytt. Strindberg Dödsd. 40 (1901). Västerb. 1933, s. 126.
Spalt O 142 band 18, 1949