| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
OBÖJD ω3~böj2d, p. adj.; n. o. adv. OBÖJT.
1) (numera bl. tillf.) icke böjd l. krökt l. krokig l. buktig, rak; särsk. i sådana uttr. som oböjt knä, särsk. för att beteckna att ngn icke gör knäfall o. d.; jfr BÖJD 1 ävensom BÖJA, v. I 1, 1 b. Linc. (1640; under indeflexus). Huru ville .. thet anstå, at hafwa sitt hufwud betäckt, och obögde knä. Celsius Alm. 1715, s. 38. Auerbach (1913).
2) icke nedböjd l. lutande; i sht om person (l. om ngns kropp l. huvud o. d.); äv. bildl.: icke tryckt l. knäckt (av l. under ngt), som icke ger l. givit vika (för svårigheter l. påfrestningar); särsk. (i sht i högre stil) i uttr. oböjd av år l. sorger o. d. Murberg FörslSAOB (1791). Generalen var vid nittio års ålder .. oböjd av åren. Wall Männ. 137 (1926).
3) (†) om språk: som icke formats l. bearbetats (till ett smidigt uttryck för tanken o. dyl. l. så att det kan användas till konstnärlig poesi o. d.); ouppodlad; jfr BÖJA, v. 3, OBÖJLIG 3. 2SAH 41: 274 (1866).
4) språkv. om ord l. ordform o. d.: icke böjd (se BÖJA, v. I 4). Oböjdt ord kallar jag ord i dess lexikala form. Kræmer Metr. 2: 24 (1893).
5) (numera knappast br.) obenägen; ohågad; jfr BÖJD 4. Till sökandet af denna Adjunctur skulle jag väl icke vara obögd, om eij (osv.). VDAkt. 1790, nr 416. Emedan .. Regeringen .. är oböjd .. att gynna nyheterna. Geijer Brev 236 (1828).
Spalt O 144 band 18, 1949