Publicerad 1949   Lämna synpunkter
ODE ω3de2 (Anm. Förr synes ordet äv. ha uttalats enstavigt; jfr: En Ode, af lågan märkt som käns i hjertat svalla. Gyllenborg Skald. 32 (1798)), n. (Bellman SSkr. 3: 54 (1772) osv.), äv. (numera knappast br.) r. l. m. l. f. (Arvidi 193 (1651), Östergren (1933)); best. -et resp. -en; pl. -en (Sahlstedt CritSaml. 244 (1759) osv.) resp. -er32 (Arvidi 190 (1651), Östergren (1933)).
Etymologi
[jfr t., eng. o. fr. ode, f., lat. oda, f.; av gr. ᾠδή, f., av äldre ἀοιδή, sång, (lyriskt) kväde, till ἀείδειν, sjunga. — Jfr EPOD, MELODI, MONODI, PARODI]
1) om forngrekisk (strofisk) lyrisk dikt (avsedd att framföras som ett ackompanjerat recitativ) samt om (fornromersk l. modernare) mer l. mindre direkt efterbildning av dylik dikt; i fråga om nyare (västerländsk) diktning ungefär liktydigt med: högstämd (ofta orimmad) lyrisk dikt (som efterbildar klassiska mönster). Arvidi 190 (1651). Ode öfver själens styrka. GFGyllenborg Vitt. 139 (1766, 1795; titel på dikt). Horatii Oder och Epoder. Adlerbeth (1817; boktitel). Castrén Creutz 76 (1917).
2) [denna sångart bestod urspr. i musikalisk skandering av oden (i bet. 1)] (förr) mus. ett slags fyrstämmig skolsång (med ursprungligen latinsk text). Norlind AMusH 221 (1920). Den humanistiskt färgade skolvisan, odet, vars text var hämtad mest från Horatius och rytmiskt strängt följde textens meter. NoK 123: 75 (1935).
Ssgr (till 1): A (†): OD-STIL, -SÅNGARE, se B.
B: ODE-DIKTARE. Lindqvist RysslSång 1: 417 (1904). —
-DIKTNING. 2NF 23: 1360 (1916). —
-FORM. om den (strofiska) form som är karakteristisk för (det antika) odet. Blanck NordRenäss. 101 (1911). —
-SKALD. Phosph. 1810, s. 168. —
-STIL. (od- 1788—1793. ode- 1812 osv.) jfr -form. Kellgren (SVS) 6: 204 (1788). NoK 117: 179 (1933). —
-SÅNGARE. (od- 1785. ode- 1810 osv.) (i vitter stil) = -diktare. Kellgren (SVS) 5: 31 (1785).
Avledn.: ODIST, m. [jfr eng. odist] (†) odediktare. Kellgren (SVS) 5: 31 (1785). Leopold (SVS) 2: 277 (1789).

 

Spalt O 204 band 18, 1949

Webbansvarig