| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
OFOLK. (enst.) varelser som icke äro människor, men likna människor, ”underjordiska”, ”osynliga”, oknytt. Koch Timmerd. 19 (1913). —
a) som icke finns hos l. icke är utmärkande för ”folket”; som är främmande för l. icke tillhör de bredare samhällslagrens seder l. tänkesätt l. vetande o. d.; äv.: präglad av att folket saknar inflytande o. d. Den ofolkliga lärda bildningen. LfF 1869, s. 49 (jfr b). Upsala(A) 1920, nr 249, s. 3 (om styrelseskick). Övertro av ofolklig art. Fatab. 1928, s. 204.
b) icke lämpad l. tillgänglig för de bredare samhällslagren l. icke avpassad för deras bildningsgrad l. smak o. d.; icke populär. (PlatenHallermunds) många svårlästa antika versmått .. gjorde .. hans diktning afgjordt ofolklig. NF 12: 1369 (1888). Heidenstam Tank. 118 (1899).
c) om person l. sinnelag l. yttrande o. d.: som har resp. vittnar om brist på intresse l. förståelse l. vänskap för ”folket”, ”odemokratisk”; som icke kan l. vill umgås otvunget med enkla människor, ”hög”. Hjärne ÖsteurKris. 233 (1914).
Avledn.: ofolklighet, r. l. f. särsk.
b) till c. GHT 1895, nr 289 B, s. 2. Att gamle Björnson fått rätt mycket på pälsen av bönderna för sin ofolklighet att resa i andra klass. Laurin 3Minn. 271 (1931). —
OFONETISK. (numera bl. mera tillf.) språkv. icke fonetisk; särsk. om stavning: som icke återger uttalet, icke ljudenlig. En fonetisk beteckning är ju i alla händelser rigtigare än en ofonetisk. Lundell Rättstafn. 77 (1886). —
OFORDRAD, p. adj.2 (-rad c. 1755—1791. -ret, pl. 1557. -rett 1564) (†)
1) motsv. fordra, v.1 I 3 (l. 5): som icke blir l. blivit främjad l. understödd l. vidmakthållen. Hvar sådane våre och rijkesens gagnelige bygninger (dvs. hammarsmedjor) genom eders försumeligheet nederlagt och ofordret bliffver. G1R 27: 5 (1557).
3) motsv. fordra, v.1 II 4: som icke blivit uppfordrad (att göra ngt); äv.: som handlar av fri vilja, frivillig. Att hann icke haffwer djerffdis att inträdhe eller tilbiudhe sigh ofordhrett. HH XIII. 1: 165 (1564). Schultze Ordb. 1271 (c. 1755). —
OFORM. [efter t. unform]
1) (†) (ngt som är i) avsaknad av en bestämd l. karakteristisk form; egenskapen l. förhållandet att sakna dylik form, formlöshet. Redan i vexten är formen kännbarare … I Djurriket blir allt bestämdare, och öfvergår från oform till form. JournLTh. 1812, nr 222, s. 4. Atterbom PoesH 1: 90 (1848).
2) (numera föga br.) (egenskapen l. förhållandet att ha) oskön l. onjutbar l. skadad l felaktig l. oacceptabel form; äv.: vanskapnad; jfr o- 2. Lind 1: 1693 (1749). (Grekerna sågo) i de gamla gudabildstoderna .. en utsida af oform. Runeberg ESkr. 1: 361 (1850). (Vid spetsning av skalbaggar tillses att man icke) misshandlar kroppen eller ger den oform. Hector Saml. 38 (1918).
3) (†) filos. egenskap (hos ngt) l. tillstånd (vari ngt befinner sig) som står i strid med ngts väsen l. begrepp l. idé; jfr o- 2, ävensom form I 12. Då .. allt det olag, som vidlåder det enskilda menskliga jaget, med skäl kan kallas dess oform .. så (osv.). Skandia 7: 67 (1819, 1836). —
OFORMAD, p. adj.
1) som icke blivit formad; som icke givits en viss form gm bearbetning o. d., obearbetad; stundom äv.: som ännu icke danats, som befinner sig i ett ofullgånget l. primitivt stadium. (Jupiter) utredde Chaos, eller Ämnet til den ännu oformade Verlden. (Gjörwell o.) Bergklint Sam. 262 (1775). I stället för Gudarnas bildstoder upprestes höga oformade stenar. 2VittAH 14: 86 (1828, 1838). Ett oformadt och gensträfvigt språk. Samtiden 1873, s. 569. Grafström Kond. 169 (1892).
2) (†) som har oestetisk l. ful l. föga tilltalande l. klumpig form l. gestalt; jfr o- 2. Plumpa, grofva, oformade karlar. Agrell Maroco 2: 146 (1797, 1807). En storväxt, oformad flicka. Bremer NVerld. 2: 314 (1853). —
OFORMELL. icke formell; nästan bl. i fråga om en persons sätt att uppträda, umgängesformer o. d.: som sätter sig över l. icke är slav under resp. icke är präglad av formalism l. etikett; okonventionell; äv.: naturlig, otvungen, osökt (jfr formell 2). På ett oformelt sätt bringa till stånd en ömsesidig presentation. Steffen ModEngl. 145 (1893). Posse BrokFrih. 202 (1932). —
OFORMERAD, p. adj. icke formerad; särsk.
1) som icke blivit formad l. gestaltad (på visst sätt); numera nästan bl. dels om (blyerts)pännor: ovässad, dels bokb. om pärmar; jfr formera 1. Schroderus Dict. 224 (c. 1635). Bergman Jonssons 94 (1914; om blyertspänna).
2) (knappast br.) om själsförmögenheter o. d.: icke utbildad l. utdanad, outvecklad; jfr formera 4. Fehrman OrientK 89 (1920). —
OFORMIG. [jfr t. unformig] (†) som icke har ngn bestämd form, ännu icke formad; vanskaplig; missbildad; oformlig; äv. om slätt: som saknar mera markerade terrängformer? Swedberg SabbRo 513 (1688, 1710). En oformig köttklimp. Broman Glys. 3: 236 (c. 1730). I två timmar redo vi öfver fältet, vidsträckt och oformigt såsom ett amerikanskt prairie-land. Bremer GVerld. 3: 82 (1861).
Spalt O 312 band 18, 1949