| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
OFOSTERLÄNDSK3~002, äv. 3~200. (i sht i högre stil)
1) (numera föga br.) som är främmande för l. icke hör till fosterlandet; icke inhemsk, främmande. Toner, hvilka, emedan de buro en främmande, ofosterländsk klangfärg, icke förmådde vinna något varaktigt gehör. 2SAH 47: 54 (1871).
2) som icke älskar l. som är likgiltig för sitt fosterland o. som icke handlar till dess bästa; som vittnar om l. beror på brist på fosterlandskärlek; icke fosterländsk, opatriotisk. SvT 1852, nr 154, s. 2.
OFOSTRIG, adj. [till foster] (mindre br.) med. om havandeskap, befruktat (däggdjurs)ägg o. d.: som utmärkes av att en mer l. mindre formlös massa utvecklat (resp. utvecklar) sig i stället för ett livsdugligt foster; jfr druv-börd. Cederschiöld HbBarnm. 60 (1822). Groth o. Lindblom 169 (1943). —
OFOT, sbst. oböjl. (i Finl., mindre br.) i uttr. gå i ofot, gå i otakt med en annan på så sätt att man tar ett steg med högra foten, då den andre tar ett steg med den vänstra osv. FoU 15: 63 (1902). Bergroth FinlSv. 326 (1917). —
OFOTAD, p. adj. (†) zool. om djur, i sht mask l. puppa o. d.: icke försedd med fötter l. extremiteter, fotlös. Här blifver en krypande, sextonfotad .. Matsk .. förvänd i en hängande, ofotad .. Puppa. Linné PVetA 1739, s. 9. VetAH 1792, s. 6. —
OFRAKTAD, p. adj. särsk. (†) om fartyg: vars befraktningsförhållanden icke granskats l. kontrollerats o. d. vid fraktkammare. Jt[e]m æn bleff han saack tiill 40 {marker}, för th[et] han löp vtt m[ed] sine skutta ofractadh på fractca[m]mar[e]n. 2SthmTb. 1: 249 (1547). PrivSvStäd. 3: 532 (1585). —
OFRAMDRÄKTIG, adj. (oframdrächtigtt, n.) [efter ä. t. unfürträchtig, unvorträchtig, oförsiktig, obetänksam m. m., till fürträchtig, försiktig m. m., till fürtrachten, ha förutseende l. omtanke m. m., av für (nära besläktat med för, prep.), o. trachten (se trakta)] obetänksam, ansvarslös. Är .. (edert deltagande i upproret) skett genom annders till skijndan att I äre förförde med oframdrächtigtt berättellse kan tänckia, så är thett Enn sak för sigh och står till Konungens Nåder. UrkFinlÖ I. 1: 101 (1597). —
OFRAMKALLAD3~020, p. adj. icke framkallad; numera nästan bl. motsv. fram-kalla 3 b. Murberg FörslSAOB (1791). SvD(A) 1921, nr 152, s. 9. —
OFRAMKOMLIG3~020. [jfr d. ufremkommelig] om väg, terräng, farvatten o. d.: varpå l. varöver l. varigenom man icke kan komma fram l. ta sig fram, icke framkomlig (se d. o. 1); äv. bildl. Nordenskiöld Vega 2: 220 (1881). Den nästan oframkommeliga Kåtnjuonje-dalen. TurÅ 1892, s. 31. Vår väg (stängdes) af oframkomlig is. Antarctic 2: 192 (1904). NDA(A) 1929, nr 227, s. 3 (bildl.).
Avledn.: oframkomlighet, r. l. f. KrigVAH 1883, s. 118. Johansson RödaHuv. 2—3: 75 (1917). särsk. (†) konkret. Hvilka landsvägar .., hvilka fullkomliga oframkomligheter! OPSturzen-Becker (1865) i Sturzen-Becker 2: 310. —
OFRANSK. jfr osvensk. Björkman (1889). Än mer ofransk är .. (bokens) genomgående brist på erotisk lidelse. Hedén 5: 67 (1921). —
OFRANSYSK. (numera bl. tillf., arkaiserande) ofransk. Atterbom Minn. 316 (1818). Ljunggren Bellm. 45 (1867). —
OFRASERAD, p. adj.; anträffat bl. ss. adv. -t. (enst.) till frasera 1, (2); ss. adv.: rakt på sak, utan omskrivningar o. fraser, okonstlat. ”Följ med!” sade hon enkelt och ofraseradt. Strindberg Fagerv. 184 (1902).
Spalt O 317 band 18, 1949