| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
OFÄRD ω3~fæ2rd, r. l. f. ((†) n. Rosenfeldt Vitt. 79 (c. 1690), Lindfors (1824)); best. -en; pl. (numera bl. tillf.) -er (Björner Lodbr. 56 (1737; i bet. 1), Lundegård Tannh. 2: 77 (1895; i bet. 2 b)).
1) (†; jfr dock slutet) motsv. FÄRD 1: misslyckad l. olycklig färd l. resa; särsk. i uttr. fara l. göra ofärder, göra misslyckade (här)färder; jfr O- 2. (Ivar tyckte) bätre vara, at få af .. (konung Ella) någon förlikning, än fara flera slika ofärder. Björner Lodbr. 56 (1737; isl. orig.: ofarer). Möller (1790). Fryxell Ber. 1: 78 (1823: göra). särsk. (numera bl. ngn gg, arkaiserande l. bygdemålsfärgat) bildl., i uttr. fara (förr äv. få) en (ond l. ynklig o. d.) ofärd l. fara sin ofärd o. d., råka illa ut l. råka i olycka o. d.; äv. bildl., om sak; jfr FÄRD 1 c. Migh tagher ingen här ut i dagh, / för än han får en ondh ofärdh. Visb. 1: 427 (c. 1621). Högberg Vred. 1: 251 (1906; om sovel). Därs. 257 (: for sin ofärd).
2) (i sht i högre l. vitter stil) motsv. FÄRD 7: förhållandet att det går ngn illa; olycka, olycksöde; undergång, fördärv; (svår l. obotlig) skada; motsatt: välfärd; jfr O- 2. Bereda l. vålla l. vilja ngns ofärd. SalOrdspr. 17: 5 (öv. 1536). Thet är jw betre bliffua wijs aff en annars ofärdh än aff sin eeghen. OPetri Kr. 1 (c. 1540); jfr: Saligh är then som kan see widh annars ofärdh. SvOrds. C 1 b (1604). Ugglans rop en vinterqväll / Som ofärd spår vid bondens tjäll. Arnell Scott Sjöfr. 86 (1829). En parlamentsleda, som till rikets ofärd kan medföra att folkrepresentationens maktställning undergräves. DN(A) 1931, nr 9, s. 4. särsk.
a) i vissa uttr.
α) (numera bl. mera tillf.) komma l. råka o. d. i ofärd, komma l. råka osv. i olycka; bringa l. dra(ga), i sht förr äv. föra ngn l. ngt i ofärd, bringa osv. ngn l. ngt i olycka. Knöppel Mannsschol. 41 (1741: föra). Celsius G1 2: 358 (1753: bragte Riket). Murberg FörslSAOB (1791: råka). Du ä’ nog klokare än jag, det finner jag ofta, utom när du lät Lena dra dig i ofärd. Knorring Torp. 1: 57 (1843). Dahlberg SjSamh. 2: 108 (1937: komma).
β) (numera knappast br.) få, förr äv. taga ofärd, övergående i bet.: lida skada. RARP 8: 185 (1660: taga). När Adils såg, hur .. månge af hans män segnade ned, .. tykte han sig ha fått ofärd nog och gaf upp striden. Bååth EgilS 116 (1883).
b) (utom i vissa trakter i folkligt spr. numera bl. mera tillf.) konkretare, om enskilt fall l. särskild art av olycka l. fördärv l. om olycklig tilldragelse o. d.; stundom: olyckshändelse. Then oferden war så aff Gudhi Ahasia tilföghat, at han skulle komma til Joram, och (osv.). 2Krön. 22: 7 (Bib. 1541). Kifvar man med .. (läderlappen), så sker en alltid någon ofärd. Wigström Folkd. 2: 124 (1881). Hans fantasi började syssla med alla de .. ofärder, som kunde möta henne på vägen. Lundegård Tannh. 2: 77 (1895). särsk. om händelse l. omständighet l. företeelse o. d. som innebär (ngns) olycka. (De) som anse pastoraters klyfning för presterskapets ofärd. Læstadius 1Journ. 5 (1831). Topelius Vint. II. 1: 106 (1850, 1881).
3) [anv. uppkommen gm inflytande från OFÄRDIG (se d. o. 1 a)] (†) egenskapen att vara ofärdig l. lytt, ofärdighet. Nils bröning Är för sin ofärd wed General Munstringen i Fiällkinge förafskiedat. GenMRulla 5/10 1711.
-BRINGARE. (-ofärd- 1818) (tillf.) person som bringar ofärd; äv. i utvidgad anv., om sak. Adlerbeth Ov. 374 (1818; om för sjöfarande riskabel udde). —
-DAG. dag som medför ofärd. —
-FÅGEL. (numera bl. mera tillf.) fågel som bådar ofärd; jfr ofågel. Hansson FörlLand. 105 (1906; i bild). särsk. [med avs. på bet. jfr ofreds-fågel] (i vissa trakter, numera föga br.) härfågel. SvNat. 1928, s. 25 (fr. östra Småland). —
-TID. tid av ofärd l. förtryck o. d., olyckstid. Wirsén Vis. 60 (1899). särsk. om tid av politiskt förtryck o. skärpt förryskningspolitik i Finlands historia under slutet av 1800- o. början av 1900-talet; i sht i sg. best. Nordenstreng Gripenbg 35 (1921). —
Spalt O 351 band 18, 1949