Publicerad 1949   Lämna synpunkter
OFÄRDE, n.
Etymologi
[bildat av OFÄRD under invärkan av uttr. i färde o. d. (se FÄRD (2 o.) 3) o. anslutet till neutrala ord på -e (ss. OKYNNE o. d.)]
(†) ofärd, olycka; äv. i uttr. komma i ofärde, om sak: råka i olag l. ”köra fast” o. d. Saken är kommen i ofärde. Pfeif DeHabitu 287 (1713). Ingen beklagar mit ofärde. Därs. 288.

 

Spalt O 352 band 18, 1949

Webbansvarig