| Publicerad 1949 | Lämna synpunkter |
OKYNNE ω3~ɟyn2e, n.; best. -et; pl. (numera föga br.) -en (Wrangel Snöhv. 17 (1737), Johanson RecBakt. 161 (1928)) ((†) = (Schroderus Modersch. 127 (1642), VDAkt. 1718, nr 210)).
1) (†) etiskt förkastlig egenskap l. handling l. läggning, moraliskt fel; dålig sida (hos en människa); omoralisk l. ond l. ful l. lastbar vana; omoral; ond natur l. böjelse; ofta bestämt av en att-sats l. en inf. Så affvnner .. then ene them andra … Och är sådana okynde ganska alment jbland menniskiorna. LPetri 3Post. 28 b (1555). Hans .. Okynne at .. (under ruset) wara mycket trätedryger. Sylvius Curtius 556 (1682). Ärgirighetz okynne. Spegel SalWijsh. 2 (1711). Stöld och andra okynne. VDAkt. 1718, nr 210. Då .. (Wiclif) ville blotta .. (tiggarmunkarnas) laster och bestraffa deras okynne, blefvo (osv.). Möller Kyrkoh. 255 (1774). Lindfors (1824).
2) (†) ond l. omoralisk människa. Murberg FörslSAOB (1791). Tig du, Beyla! / .. större okynne / fans aldrig bland Asar (än du)! Afzelius SæmE 65 (1818; isl. orig.: ókynian).
3) († utom i vissa ssgr) i fråga om djur: ovana, dålig (psykisk) egenskap, oart; i fråga om häst särsk.: benägenhet att bitas, i fråga om hornboskap: benägenhet att stångas; jfr ODYGD 5. Varder någor af .. (okynnes fä eller hund) sargad; .. Kan thet pröfvas, at .. (ägaren) viste thet okynne; böte half mansbot. MB 33: 1 (Lag 1734). Lindfors (1824).
4) (†) om ngt (hos ett föremål l. en maskin o. dyl. l. i en maskins funktionering) som är ofördelaktigt l. skadligt; ofördelaktig egenskap; störning, fel. Ett hjul och dref, som skall gå väl, utan stötningar och andra okynnen. VetAH 1812, s. 278. (Fosforns) okynne att alstra kallbräcka (hos järn). Samtiden 1872, s. 249.
5) egenskapen l. förhållandet att vara okynnig (se d. o. 3); numera i sht dels ss. förled i ssgr, dels i fråga om barn l. halvvuxen ungdom: lust för pojkstreck l. ”rackartyg”; äv.: okynnigt tilltag; förr äv.: vanartighet; i äldre språkpr. stundom svårt att skilja från 1. Schroderus Modersch. 127 (1642). Skolordn. 1724, s. 31. Okynnen (hos skolungdomen) bestraffade .. (biskop Lindblom) allvarsamt. Hedborn 2: 183 (1819). (Det luktar) efter honom och hans okynnen. Har han icke gjort detta (dvs. stekt fläsk på kakelugnsluckan)? CFDahlgren 4: 93 (1830). Det icke ovanliga okynnet, då en naiv hembygdspatriotism .. missunnar ett museum dess förvärv .. och så kräver tillbaka likt och olikt. KyrkohÅ 1936, s. 324.
6) lust att vara skämtsamt elak, lust att vänskapligt retas l. driva med ngn l. att spela ngn (ett) spratt; äv.: ”odygdigt” infall; förr stundom äv.: nyck (jfr 5). En fästmös / Okynnen må ej alltför noga räknas. Atterbom LÖ 1: 133 (1854; uppl. 1824: Capricer). Feilitzen Real. 1: 60 (1885). Hon ville uppväcka hans jalousie, på okynne bara. Strindberg Fagerv. 243 (1902). När jag en gång av okynne med stillsam och beskedlig röst frågade Leche, om (osv.). Laurin 3Minn. 461 (1931).
(3) -DJUR. (†) jfr -fä, -hund. Af dessa häckar (utestängas) bäst .. okynnesdiur ifrån åker, äng och andra intagor. Gadd Landtsk. 2: 86 (1775). särsk. bildl. Lagerbring 1Hist. 4: 384 (1783; om sjörövare). —
-FOLK. särsk. (†) till 1, om människor som handla omoraliskt l. straffvärt l. begå övervåld o. d. Tilas ÅmVetA 7/6 1766, s. 17. Någre af detta okynnesfolk som träffades i gerningen (dvs. misshandeln), blefvo .. straffade med prygel. PT 1791, nr 28, s. 2. —
(3) -FRI. (†) om djur: fri från oarter. Ett .. fel- och okynnesfritt .. Stokreatur. VexjöBl. 1832, nr 4, s. 4. —
(3) -FÄ. (utom arkaiserande numera i sht bildl.) kreatur l. boskapsdjur som gör åvärkan l. skada (i sht på gröda) (hos ngn annan än djurets ägare) l. som skadar andra djur l. människor; stundom äv. allmännare, om andra djur som vålla obehag l. skada. (Vanlig gärdsgård avhåller bäst) grisar och annat okynnesfä ifrån åker och äng. Gadd Landtsk. 2: 12 (1775). (Många) äro redo instämma i anatemat över hunden såsom ett oljudande okynnesfä. DN(A) 1926, nr 29, s. 6. TurÅ 1942, s. 84 (om ä. förh.). särsk. bildl. (med anslutning till okynne 5), om ngn (l. ngt) som gör skada l. åstadkommer förargelse o. d.; i sht förr äv. ss. okvädinsord; särsk.: lymmel. Chydenius 368 (1778). Man måste .. höra till okynnesfän, för att i en tragedi röra in ett representationsförslag. Kullberg Portf. 252 (1850). Har man trampat ned (trädgårds-)sängarna, edra okynnesfän? Topelius Läsn. 1: 86 (1865). Sågverken betraktades .. som okynnesfä, ägnade att beröva bergshanteringen dess oumbärliga utgångsmaterial. SvFolket 6: 162 (1938). —
(3) -HUND. (i sht i lagspr.) hund som har för vana att bita människor l. som river får o. d., folkilsken hund; stundom äv. allmännare: ouppfostrad l. vanartig hund. Okynneshund, som biter folk eller fä, må ingen hafva. FörarbSvLag 6: 180 (1723). Siwertz Lörd. 65 (1917). —
-JÄGARE. person som bedriver jakt (på olagligt sätt) utan hänsyn till viltbeståndet l. under intrång på andras rätt o. d. GHT 1895, nr 243, s. 3. —
-MOTION. om (i demonstrationssyfte l. dyl. väckt) motion som icke har några utsikter att bli bifallen l. ens tagen på allvar o. som därför åstadkommer onödigt arbete (för den församling o. det l. de utskott där den behandlas). Dagen 1898, nr 148, s. 2 (om motion i stadsfullmäktige). BtRiksdP 1912, 5: nr 39, s. 2. —
-PERSON. (tillf.) person som gör sig skyldig till meningslös skadegörelse. (Man har) för hvarje fasttagen okynnes-person som utslagit fönster lofvat en Ducat i belöning. PT 1791, nr 25, s. 1. FoFl. 1922, s. 123. —
-STREJK. förargelseväckande (o. mer l. mindre omotiverad) strejk igångsatt för att ge luft åt (oberättigat) missnöje l. för att bringa oreda o. d. GHT 1898, nr 118 B, s. 1. —
-ÅLDER. (tillf.) ålder då barn (o. djurungar) bruka vara okynniga. Leffler Smith PollJuv. 45 (1930).
Spalt O 556 band 18, 1949