Publicerad 1949   Lämna synpunkter
O- ssgr (forts.):
OKLARA, v. [avledn. av oklar] (i fackspr., i sht sjöt.) till oklar 8; med avs. på tåg l. ankare l. propeller l. ventil o. d.: göra oklar; ofta med sakligt subj. l. i pass. med saklig agent. KrigVAH 1840, s. 211. För den händelse maskinpumpens ventiler någon gång skulle oklaras genom smuts. TT 1880, s. 112. Propellrarna oklarades av plankor. VFl. 1931, s. 8. särsk. refl., om tåg l. kätting o. d.: bli oklar, trassla in l. till sig o. d. FSjöbohm BVägen 53 (1793). —
OKLARAD, p. adj. (mera tillf.) icke klarad; särsk. om vätska o. d. Murberg FörslSAOB (1791). GHT 1905, nr 240 B, s. 2. —
OKLARERAD, p. adj. (numera bl. tillf.) icke klarerad; särsk. (ngt vard.): som icke retts upp l. avvecklats; ouppgjord; oavgjord; äv.: obetald; förr äv. om attest: (ännu) icke färdigställd l. utskriven. Medh Hindrich Klufuensich ähr öppet och oclarerat. BoupptRArk. 1639. BoupptSthm 20/1 1659 (om vågattest). Posten 1768, s. 95 (om räkning). —
OKLARHET3~02 l. ~20. [avledn. av oklar] egenskapen att vara oklar; äv. konkretare, om ngt oklart. Murberg FörslSAOB (1791). särsk. till oklar 5, 7; äv. (i sht i pl.) konkretare, om dunkel l. oviss punkt l. omständighet o. d. Det råder oklarhet om ngt. Nordforss (1805). ÅbRiksFSvenskhUtl. 1932, s. 68 (konkretare). —
OKLARLIG. (†) oklar, otydlig; anträffat bl. ss. adv. i komparativ oklarligare. Verelius 189 (1681). —
OKLARNAD, p. adj. [avledn. av oklar] (†) om vätska: som gjorts oklar (se d. o. 2) l. grumlig (gm inblandning av ngt). PH 10: 363 (1774; om tran). —
OKLASSAD, p. adj. sjöt. om fartyg: som icke innehar klass i klassificeringssällskap. SD(L) 1900, nr 132, s. 1. —
OKLASSERAD, p. adj. bärgv. om krossat rågods vid anrikning: icke uppdelad efter olika kornstorlek. JernkA 1906, s. 459. —
OKLASSIFICERAD, p. adj. icke klassificerad. Murberg FörslSAOB (1791). ReglVirkeslev. 1859, § 19 (om ekvirke för skeppsbyggeri). —
OKLASSISK. icke klassisk; särsk.: som icke överensstämmer med l. som (helt) avviker från vad som anses för klassiskt l. utmärkande för klassikerna; särsk.
a) motsv. klassisk 1. Munch FsvFnoSpr. 68 (1849; om fornsvensk språkform).
b) motsv. klassisk 3, 4. Detta oklassiska verk af en Tysk Classicus. AJourn. 1813, nr 44, s. 1 (om Goethes roman Die Wahlverwandtschaften).
Avledn.: oklassiskhet, r. l. f. —
OKLAVAD, p. adj.
1) (i vissa trakter, mera tillf.) om kreatur: icke försedd l. bunden med klave. Oklafvad Boskap. Murberg FörslSAOB (1791).
2) skogsv. om träd l. skog: icke klavad (se klava, v. 2). Haller o. Julius 263 (1908). —
OKLEMAD, p. adj. (†) icke bortskämd l. förvekligad, frisk, käck; äv. om uppfostran: icke pjoskig l. pjunkig o. d. Löwenhielm PVetA 1767, s. 19 (om uppfostran). Möller (1807). —
OKLICKAD, p. adj. (†) icke nedsvärtad l. förklenad; i uttr. lämna ngt oklickat, underlåta att nedsvärta l. förklena ngt. Wennæsius Vitt. 224 (1682). —
OKLIPPT, p. adj. icke klippt; särsk.: som l. vars hårbeklädnad l. lugg o. d. icke avlägsnats l. avkortats (gm klippning); särsk. om (hår l. skägg på) person l. (hårfäll l. päls på) djur; ngn gg äv. bildl.: helskinnad, oskadd. Linc. Oo 4 b (1640). Kiellberg KonstnHandtv. Peruquem. 6 (1753; om person). Deras oklippta svarta eller röda skägg. Cederborgh OT 3: 20 (1814). Carlén Skuggsp. 2: 124 (1865; bildl.). Ett oklippt lam. Schybergson FinlH 1: 14 (1887). särsk.
a) (i fackspr.) om sammet l. flossa: vars vid vävningen resp. knytningen bildade öglor icke uppklippts, oskuren. SAOB, sp. F 857 (1925). Sylwan Ryor 13 (1934).
b) om buske l. häck o. d.: oansad, obeskuren. Murberg FörslSAOB (1791).
c) (förr) om mynt: som icke klippts l. avfilats o. d. i kanten; jfr klippa, v. 1 d δ. Gode, utwalde och oklifte Ducater. TUtgUps. 1775, s. 290 (cit. fr. 1676). Jungberg (1873). —
OKLISTRAD, p. adj. (mera tillf.) icke klistrad. Swedberg Ordab. (1722). Ekenmark Dräll. 10 (1828). —
OKLOK.
1) som icke har l. visar gott förstånd l. omdöme; icke klok (se d. o. 1); oförståndig, omdömeslös o. d.; förr äv. övergående i bet.: ohyfsad, rå, grov, smaklös o. d. Det vore oklokt av honom att avbryta studierna. Handla oklokt. (Sv.) Oklookt taal (lat.) Oratio .. inculta, illæpida, inelegans. Helsingius (1587). Okloka företag. Höijer Thukyd. 1: 138 (1831).
2) (†) som icke har sitt fulla förstånd, sinnessvag, sinnessjuk. GullbgDomb. 14/6 1652. Lindegren 2: 167 (1806).
3) (†) som icke förstår sig på l. känner till ngt; okunnig; särsk. i uttr. oklok på ngt, bortkommen i fråga om ngt. Verelius 281 (1681). Almqvist TreFr. 3: 94 (1843: på). särsk. i uttr. bliva även så oklok av ngt, icke ha inhämtat ngn (större) lärdom l. kunskap av ngt. Annerstedt UUH II. 2: 218 (cit. fr. 1675).
Avledn.: oklokhet, r. l. f.
1) till 1: egenskapen att vara oklok; äv. konkretare, om oklok handling l. tanke o. d. DA 1771, nr 65, s. 1. Hallström Händ. 62 (1927; konkretare).
2) (†) till 3: okunnighet, oerfarenhet. Verelius 281 (1681). —
OKLOKELIGEN l. OKLOKLIGA l. OKLOKLIGEN, adv. (oklokeligen 1635—1695. oklokliga 1664. oklo(o)kligen c. 1635—1652) [delvis avledn. av oklok] (†) oklokt, oförståndigt o. d. Schroderus Dict. 296 (c. 1635). Fernander Theatr. 550 (1695).

 

Spalt O 522 band 18, 1949

Webbansvarig