Publicerad 1950   Lämna synpunkter
OOLIT ω1ωli4t l. ω1o-, r. l. m.; best. -en; pl. -er. Anm. Hos Rinman 2: 453 (1789) förekommer den latiniserade formen oolithus.
Ordformer
(förr ofta skrivet -lith)
Etymologi
[jfr t. oolith, eng. oolite, fr. oolithe; av gr. ᾠόν, ägg (se OO-), o. λίϑος, sten (se LITO-)]
geol., miner. viss bärgart bestående av små rundade, med varandra hopkittade korn (ooider) av ngt ämne som (i allm.) avsatts kring en kärna av ett annat ämne, romsten; särsk. (förr vanl.) om kalksten med dylik struktur. VetAH 1798, s. 281. SvUppslB (1934). — jfr JÄRN-OOLIT.
Ssgr (geol., miner.): OOLIT-ARTAD, p. adj. oolitisk. Oolitartad kalk. Lindström Lyell 154 (1859). —
-BILDNING. [jfr t. oolithenbildung] vanl. konkret, om oolitisk bärgart. JernkA 1832, Bih. s. 288. —
-FORMATION(EN). [jfr t. oolithenformation] benämning dels på juraformationen i dess helhet, dels på juraformationens övre lager, resp. den geologiska period då dessa lager bildats. Dalin (1871). Holmström Geol. 84 (1877). —
-KALKSTEN~02 l. ~20. oolitisk kalksten. NF 5: 1300 (1882). —
-KORN. ooid. Hisinger Ant. 4: 226 (1828).
Avledn.: OOLITISK, adj. [jfr t. oolithisch, eng. oolitic, fr. oolithique] geol., miner. som har den struktur som utmärker oolit; som består av l. utgör oolit. Hammargren Jordkl. 62 (1854). Oolitisk kalksten. Svenonius Stenr. 162 (1888). Oolitisk struktur. 2NF 36: 850 (1924).

 

Spalt O 1007 band 19, 1950

Webbansvarig