Publicerad 1950   Lämna synpunkter
ORATORIUM ω1ratω4rium l. ωr1-, äv. —302, n.; best. -iet (Bauck 1MusH 110 (1862) osv.), i best. anv. äv. utan slutartikel (Rig 1932, s. 78 (i bet. 1)); pl. -ier (Londée Kellner 19 (1739) osv.). Anm. Den lat. pl.-formen oratoria förekommer i Osbeck Resa 19 (1751, 1757; i bet. 1).
Ordformer
(oratorio 1818 (i bet. 2). oratorium 1802 osv.)
Etymologi
[jfr t. oratorium, ävensom eng. oratory, fr. oratoire, it. oratorio; av mlat. oratorium, bönsal o. d., eg. n. sg. av lat. oratorius, adj., avledn. av lat. orator (se ORATOR). Bet. 2 har uppkommit därav att dylik musik först utfördes i oratorianernas kapell i Rom. Formen oratorio är lånad av it. l. (det från it. lånade) fr. oratorio]
1) (i den romersk-katolska kyrkan) byggnad l. rum i byggnad vari bön till Gud förrättas, bönehus, bönekammare, bönerum, bönsal. ConvLex. (1824). (Cavallin o.) Lysander 288 (1876). Å grafplatserna uppfördes redan tidigt (under gammalkristen tid) smärre ”oratorier”. Wrangel ByggnH 12 (1904). OoB 1930, s. 281.
2) mus. dramatisk-lyrisk komposition, vanl. över ett religiöst ämne, icke avsedd för sceniskt utförande; äv.: text för dylik musik. Londée Kellner 19 (1739). Haydn’s Oratorium Skapelsen. Euterpe 1: 9 (1823). NoK 124: 20 (1935). — jfr PASSIONS-, SOLO-ORATORIUM.
Ssgr (till 2; mus.): ORATORIE-ARTAD, p. adj. FinBiogrHb. 1632 (1901). Strömberg ModFrLitt. 74 (1928). —
-FORM. jfr form 3. Östergren (1934). —
-KOMPONIST. Wegelius MusH 240 (1892). —
-KÖR. jfr kör, sbst.1 2. Prärieblomman 1903, s. 297. —
-MUSIK. ConvLex. 3: 118 (1824). —
-STIL. SAOL (1900). Händels oratoriestil. Jeanson (o. Rabe) 1: 259 (1927). —
-SÅNGARE. 2NF 11: 269 (1909). —
-SÅNGERSKA. NF 19: 141 (1895).

 

Spalt O 1080 band 19, 1950

Webbansvarig