| Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
Avledn.: ovalbarhet, r. l. f. Riksråds ovalbarhet till landtmarskalk. Malmström Hist. 3: 292 (1870). —
OVALD, p. adj. (numera knappast br.)
1) icke vald till ett ämbete o. d. SthmStadsord. 1: 189 (1665). När Konung var ovald. SvTidskr. 1875, s. 160.
2) uttagen ur en större mängd av samma slag utan (noggrannare) val, tagen på slump; äv.: osorterad; förr äv. ss. adv.: utan åtskillnad, på slump. UpplDomb. 4: 25 (1638). Gamla Tak-Pannor sämbre och bättre tilsammans, det är ovalde, som de nidtogos af taket. VDAkt. 1785, nr 321. 1SAH 2: 160 (1787, 1802; adv.). Schulthess (1885). särsk.
a) (†) övergående i bet.: hurudan som helst. At i ovaldt väder fara öfver den besvärliga sjön. VDAkt. 1780, nr 518.
b) (†) om uttryck l. yttrande: icke vald med urskillning, icke övertänkt. Lindfors (1824). Meurman (1847).
OVALKAD, p. adj.
1) om kläde l. tyg: icke valkad. Ingen insömar någhon klwt aff nyt och owalkat clädhe, in vthi gammalt clädhe. Mat. 9: 16 (NT 1526). Heckscher SvEkonH 1: Bil. 19 (1935).
2) (†) bildl.: som är i sitt ursprungliga skick; särsk.
a) om person: plump, o-hyfsad. Murberg FörslSAOB (1791). En grof, o-valkad studentslyngel. Palmblad Nov. 4: 51 (1851). Berndtson (1880).
c) om arbete: icke putsad, som förefaller att vara icke fullt färdig, icke avrundad l. avslipad. Widekindi KrijgH 2Dedik. 4 (1671).
3) (†) om kvinna: som icke haft könsumgänge med ngn, jungfrulig. Ovalkad mö. Wettersten Forssa 63 (c. 1750). —
OVALLAD, p. adj.1
1) (föga br.) om mark: som (ännu) icke blivit bevuxen med gräs, som (ännu) icke har ngn gräsvall. Möller (1790). Ahlman (1872).
2) om boskap på bete: som icke vallats l. vallas. Hästar och får gå ovallade i skogen. VetAH 1773, s. 80. —
OVAN ω3~va2n, adj. -are (gradf. dock föga br., Ekholm SvL 142 (1926), Östergren (1934)). adv. -t; stundom OVAND, p. adj. -are (gradf. dock föga br., Dalin Arg. 2: 196 (1734, 1754)); n. o. adv. ovant. Anm. Den gamla dat. pl.-formen ovanom anträffas hos Hiärne Underr. 18 (1702). (ovan 1525 osv. ovand 1734 (: ovandaste, superl.), c. 1750—1906) [i formen ovan motsv. fsv. ovan; jfr d. uvan, isl. úvanr; i formen ovand motsv. fsv. ovanter (i bet. 4); jfr d. uvant]
1) som icke är van (vid ngt), som icke (tillräckligt) vant sig (vid ngt) l. övat sig (i ngt); oerfaren; oövad; äv.: som har förlorat l. kommit ur vanan. Ovan vid, stundom med, förr äv. till ngt. Hon är ovan att göra ngt. Han var ännu ovan vid klimatet, vid förhållandena i orten. Helsingius (1587). RP 5: 149 (1635). En owan til arbetz .. skal starkt arbet ginast sigh ey företagha. Palmchron SundhSp. 333 (1642). Jag är så ovan att ega några förhoppningar, .. att (osv.). Carlén Köpm. 2: 9 (1860). Han var .. ovan med hästar. Slotte Karleb. 38 (1912). En .. vid landets natur ovan inkräktare. SoldatinstrInf. 1944, s. 288. särsk. ss. adv.: på ett sätt som röjer brist på vana. Medan han .. sakta och ovant knogade omkring holmen i baronens lilla båt, kände han att (osv.). Geijerstam LycklMänn. 141 (1899).
2) som man icke är van vid, som förefaller en främmande; äv. med prep. för l. indirekt obj.; ofta svårt att skilja från 3. Alt owaant synes hårt. Skogekär Bärgbo Klag. C 2 b (c. 1632). En för them owan text. KOF II. 1: 12 (1650). Deras mig ovana dialekt. Tidström Resa 39 (1756). Svensk utrikespolitik — det ordet låter ovant. Fahlbeck UtrPol. 3 (1912). Han var litet tung i huvudet av de ovana starksakerna. Wester Reymont Bönd. 1: 67 (1920). särsk. i uttr. vara l. falla l. förefalla o. d. ngn ovan l. ovan för ngn. Horn Lefv. 129 (c. 1657). Thet kommer mig owahnt före. Lind (1749). 2SAH 54: 281 (1878). Stillheten i byn var henne ovan. Johansson RödaHuv. 2—3: 47 (1917).
3) (†) som man tidigare sällan l. alls icke erfarit l. sett l. hört talas om; som sällan brukas l. förekommer; ovanlig; sällsynt; enastående; exempellös; ofta svårt att skilja från 2. G1R 2: 84 (1525). Ähr icke ovant hoos R. Cantzleren, att Frantzoserne få någre reesor audience. RP 6: 50 (1636). Effter som een sådan clausul är ovahn i richsdagzbeslutet. RARP 9: 190 (1664). En ovan sjukdom är, som detta djuret plågar. Livin Kyrk. 27 (1781). särsk. ss. adv.: på ett ovanligt l. sällsynt sätt. En glädie owant stor. Brenner Dikt. 1: 26 (1700, 1713). Hvarför möta stora och små hvarandra så ovant stilla, så fridsamt glada! Topelius EvBarn. 22 (1893).
4) (†) om djur: som har ovanor, okynnig; jfr o- 2. Owan Boskap. Brahe Oec. 64 (1581; uppl. 1920). Ryttare hästen .. är blef(ven) owaner i fiohr. ÅgerupArk. Brev 21/7 1728.
Avledn.: ovanhet, r. l. f.
1) (numera bl. tillf.) till 1. Kroppens ovanhet vid köld. Murberg FörslSAOB (1791). Östergren (1934).
2) (†) till 2. Den gamla skrif- eller tryckstylens ovanhet för vårt öga. AGSilverstolpe Bokst. 50 (1811).
3) (†) till 3; äv. konkret. Owaanheet, sellsamheet. Linc. (1640; under insolentia). Adlercrona förklarade ”utom sin förmåga, att en så hög Minister till någon ovanhet draga”. SvBL 1: 34 (cit. fr. 1681).
Spalt O 1653 band 19, 1951